I tystnaden finns främlingen

I tystnaden finns främlingen och han kan när som helst ge sig till känna. Han kan vara vems om helst. Han kan ringa på för att fråga om han kan låna telefonen eller han kan dyka upp i minnet, som ett litet barn som man aldrig lärde känna. Han kan vara en han eller en hon.

Dager i stillhetens historie är en historia om de frånvarande; om dem vi begraver i tystnad och sedan går i ständig skräck för att få syn på någonstans, där vi minst väntat det. Skulden i det förflutna som aldrig erkänns och som återkommer som skam, en obehaglig konturlös känsla av främlingsskap inför verkligheten och de andra människorna, av att inte riktigt höra till.

Eva och Simon är ett äldre gift par; till det yttre ett synnerligen lyckat sådant. I princip hela deras vuxna liv har de tillbringat tillsammans. Arbetat – han som läkare och hon som lärare. Uppfostrat barnen – de har tre döttrar. Umgåtts sporadiskt med vänner – några andra övre medelklasspar. Allt har varit välordnat och tryggt. Ingenting har någonsin behövt bli riktigt obehagligt.

Tillsammans har de lärt sig att leva var och en för sig, utan att befatta sig med varandras minnen från tiden innan äktenskapet. Sådant som skulle kunna störa deras gemensamma sinnesfrid som också är en form av kärlek.

Förändringen inträder då de beslutar sig för att trots sina dubier anlita en städhjälp, den baltiska Marija. Balansen i den väl avvägda tystnaden rubbas av att en främling kommer in i huset. Plötsligt finns där någon som kanske är främmande nog att tala med. Men bara kanske.

Tystnaden som Marija lämnar efter sig då hon sedan försvinner är nämligen inte bara partiell och selektiv som den var innan hennes uppdykande; den har blivit absolut, bokstavlig för Simons del.

Det heter att Simon blivit gammal.Och då det inte längre finns några ord att väva in det osagda i börjar Eva berätta historien av livet de haft tillsammans, för läsaren. Den omständliga, av fragment uppbyggda historien om deras tystnad.

Lindstrøm har en förmåga att rent språkligt återge tystnad. Hennes prosa är luftig, enkel, nästan svävande. Innehåll och form är hos henne ett och detsamma. Hon kan i få meningar ge uttryck för essensen i händelser och upplevelser. Frånvaron, avsaknaden, bristen gestaltas i det befintliga; i bokstäverna som bildar orden. Precis som främlingsskapet tar plats i hennes roman som rent faktiska främlingar; människor utan tydliga personlighetsdrag, utan förflutet, ofta utan namn eller ansiksdrag.

Men konturlösheten får ett allt större övertag över berättelsen och mycket förblir vagt och på något vis ofärdigt. Visserligen är det inget klassiskt familjedrama Lindstrøm skrivit, snarare är det väl en roman om de mer övergripande existentiella frågorna; om vad vi väljer att göra med våra liv, om vilka konsekvenser de valen får, om skammen som ligger i det icke erkända, som tycks generera sig själv ur de hemligheter som finns där, vare sig man vill låtsas om den eller inte. Och vad händer då döden närmar sig och det inte längre finns tid för ånger och bot?

Gestaltningen av frågorna är smidigt uppbygd av Lindström men de möjliga svaren, eller bristen på svar, blir aldrig riktigt konfronterad. Mellan de glesa raderna uppstår egentligen sällan något riktigt djup, bara tomhet.

Dager i stillhetens historie är en vacker roman om tystnaden under orden och om främlingarna som kommer och går i den, som dyker upp och försvinner utom vår kontroll. Den lämnar efter sig en tystnad i mitt inre och ett minne av konturlösa gestalter som rör sig och försvinner.

Lindstrøm, Merethe (2011). Dager i stillhetens historie: [roman]. Oslo: Aschehoug