Drömmen om boken och feminismen som ren estetik – Drömfakulteten

Det är sällan en bok väcker en sådan omedelbar aptit hos mig som Drömfakulteten av Sara Stridsberg gjorde då jag började läsa den. Den har nämligen allt – inledningsvis. Intertextualitet med flera stora favoriter, såsom Sarah Kane, Bibeln och T.S. Eliot. Ett underskönt språk. Miljöer som inte är mindre sköna. Och dessutom – naturligtvis – en fängslande huvudperson: Valerie Solanas, kvinnan som skrev SCUM-manifestet och sköt Andy Warhol.

Vad är det då som gör att det bara är inledningsvis jag är entusiastisk?

Ja, det är väl hårt att här skriva ‘bara’ för Drömfakulteten förblir en njutbar upplevelse fram till slutet. Men den håller inte fullt så runt som den lovar. Jag skall försöka förklara varför.

Stridsberg är, som sagt, mycket inne på litterära lån. Från Sarah Kane t.ex. lånar hon t.o.m. färdiga meningar och sätter in dem i nya sammanhang. Samma sak med T.S. Eliot. Den form- och stilmässiga likheten med Joyce Carol Oates Blonde är helt uppenbar. Bitvis är Drömfakulteten rena litteraturlingon, vilket naturligtvis kan vara underhållande, om man tillhör konnässörerna på området.

Utöver det lånar ju Stridsberg även från verkligheten då hon använder Solanas liv och verk som plattform för sitt berättande. Textsnuttarna inleds gärna med plats och datum, som förstärker den autentiska känslan i en roman som annars är så mycket av en genomarbetad och abstrakt konstprodukt. Starka bilder från Solanas barndom i öknen, hennes ungdomstid vid universitetet, tiden då hon rörde sig runt Warhols Fabriken och slutligen tidpunkten för hennes död som utblottad och sjuk prostituerad blixtrar till och slocknar som tomtebloss.

Förutom dialoger mellan Solanas och hennes mor och älskare och älskarinnor, Warhol och ett flertal andra karaktärer förkommer dialoger mellan Solanas och en mer konturlös berättare, kanske Stridsbergs egen representation i texten, och vissa replikpartier som, kanske i en blinkning till Kanes Törst, bara försetts med bokstäver för de olika rösterna. Alla repliker är hos Stridsberg skrivna som i en pjäs med namn och kolon. De bakas inte in i resten av texten som i en traditionell roman.

Stridsberg är en mästare på just att bryta upp, att använda olika men ändå familjelika grepp om varandra, att utnyttja metaforer och associationer. Bitvis är meningarna så tunga av symbolik eller ett slags semisymbolik som ofta gör mig besviken med sin innehållsliga tomhet att de nästan hotar att sjunka och därför inte klarar av att bilda ett större flytande helt. Tid och rum följer och följer inte sina egna lagar. Oupphörligen levereras gestaltningar som är så mättade av mörker, ljus, hetta, kyla och en massa annat som Oates också kunde ha hittat på att det är som att stå framför en kamerablixt som hakat upp sig.

Mitt i detta storvulna estetiska experiment försöker Stridsberg åstadkomma någon form av diskussion om och gestaltning av Solanas feministiska idéer, främst uttryckta i SCUM-manifestet, och hur dessa hängde ihop med hennes liv som flicka, kvinna, prostituerad och intellektuell. Fascinationen och nyfikenheten på Solanas tangerar besattheten. Vem var hon? Vad ville hon? Men framför allt: vad drev henne i hennes innersta, i hennes själ?

Men Stridsbergs alla lysande metaforer och bilder exponerar trots det bara Solanas yta. Hennes innersta förblir lika frustrerande oåtkomligt för läsaren som det tycks ha förblivit för Stridsberg själv.

Solanas är en gåta som inte ens tillåter några försök till svar, bara de löst utkastade frågorna som studsar tillbaka från hennes uppbrutna och därmed mångfacetterade bild.

Och det är här det tunna börjar komma in efter det runda.

Stridsberg är som fullpumpad med litterära steroider, hon behärskar alla konstgreppen, kan kompetent använda sig av alla slags referenser, intertexter och anspelningar, vet hur man gestaltar istället för att bara skriva och använder den förmågan enda ner på meningsnivå.

Hennes text är så matad med poetiskt dubbeltydiga formuleringar att den borde stå ut från sidan.

Men ändå är det som om det inte finns någon kärna. Det finns ingenting som alla dessa till mästerskap behärskade uttrycksmedel skall uttrycka. Det finns ingen Solanas inuti karaktären Solanas och ingen Stridsberg inuti författaren Stridsberg. Det som finns är en estetiskt och litterärt fulländad produkt.

I Solanas liv är det det galna, det ickekonforma, det aggressiva, ologiska och destruktiva som lyfts fram och det är uppfriskande. Stridsberg är modig som vågar låta konsten och det individuella ödet behålla sin integritet. Hon faller inte för frestelsen att psykologisera. Inte heller försöker hon politisera. För henne är det det kreativa hos människan som står i centrum; det som inte får plats i den här världen riktigt.

Då Solanas skjuter Warhol är det den verkliga men just därför för världen förlorade begåvningen som hämnas den tillgjorda men i världen framgångsrika medelmåttan. Det är också den normbrytande och för normbrottet bestraffade kvinnan som skjuter den normbrytande och för normbrottet belönade mannen.

Vad jag längtar efter är en kärna i gestaltningen som inte bara är gestaltning, som är erfarenhet och kött, som är smärta helt utan skönhet.

Var gränser går mellan hyllning till och stöld av andra litterära verk går är antagligen omöjligt att säkert säga. Precis som det antagligen är omöjligt att säga när försvaret av det rakt igenom konstnärliga blir till ett tomt hävdade av formens överhöghet över innehållet. Stridsberg lyckas oavsett inte riktigt hålla balansen inför mig.

För att göra det elegant hade hon behövt en tyngdpunkt i sin egen känsla av att vara Solanas, inte bara en stång med frågor i ena änden och fantastiska språkliga bilder i andra.

Det är inte så att hon faller. Men särskilt mot mitten är hon bra nära. Mot slutet rätar hon upp sig. Då är min entusiasm för Drömfakulteten redan mattad. Jag befinner mig någon annanstans, kvar är läsaren, litteraturkonnässören.

Stridsberg, Sara (2006). Drömfakulteten: tillägg till sexualteorin. Stockholm: Bonnier