Hållpunkter i snön – Fröken Smillas känsla för Snö av Peter Høeg

Då den danske författaren Peter Høeg 1992 utkom med romanthrillern Fröken Smillas känsla för snö var jag elva år och vuxnas entusiasm kunde ännu ge mig en illusion av magiskt skimmer.

Jag minns titeln som en lysande konstellation av ord som dök upp överallt, i alla möjliga sammanhang under en tid och jag hade en vag men livfull bild av fröken Smilla som en gåtfull och spännande romanhjältinna.

Äldre och mer cynisk klär man ju gradvis av verkligheten den typen av mytologiska dimensioner. Fröken Smillas känsla för snö var väl som vilken bestseller som helst, tänkte jag, även om den fortfarande för mig skulle komma att vara förknippad med minnet av de vuxnas entusiasm.

Så blev det nu att jag läste den till slut, bara på ett rent infall och min barndoms föreställningar visade sig faktiskt – överraskande nog – närmare sanningen än mina vuxna och förment mer realitetsanpassade. Fröken Smillas känsla för snö är inte vilken bestseller som helst och fröken Smilla inte vilken romanhjältinna som helst –

Visserligen har Høeg använt sig av alla de typiska greppen som man tar till då man skall skriva en säljande romanthriller. Han har en intrikat och väl uttänkt handling som vecklar ut sig för läsare i precis lagom tempo för att hon alltid skall känna att hon läser aningens långsammare än vad hon önskar. Han har ett estetiskt tilltalande men ändå lagom hårdkokt språk och en ibland hejdlöst torr humor. Han har den för genren nästan obligatorisk samhällskritiska blicken på sin samtid med dess vidhängande förflutna.

Det är vad han gör och har utöver detta som gör Fröken Smillas känsla för snö till en verklig läsupplevelse. Framför allt innebär det vad han gör med och har hos Smilla –

Smilla är en medelålder kvinna, född på Grönland av en grönländsk mor och sedan, efter moderns död under en jakt, hämtad till Danmark av sin danske far, den rike och berömde läkaren Moritz som i berättelsens nu lever med sin nästan femtio år yngre kvinna i deras luxuösa villa, uppfylld av sitt högmod och sin bitterhet.

Själv lever Smilla ensam i ett av Köpenhamns mer tvivelaktiga bostadsområden och det är där hon lärt känna den – också han – grönländske pojken Esajas vars död genom ett fall från ett tak sätter igång händelseförloppet.

Det är Smillas känsla för snö som får henne att misstänka att olyckan i själva verket inte är någon olycka. Närmare bestämt formen på pojkens fotspår i snön fram till takkanten. Hon börjar forska i saken och det ena leder henne till det andra. Snart är hon något på spåren som är både mycket större och mycket mindre än en pojkes död. Hon dras obönhörligen in mot hjärtpunkten i sig själv och i mysteriet.

För Smilla har en hjärtpunkt och det är den hon måste nå eller åtminstone söka. Høeg har en osviklig förmåga att gestalta den rotlösa människans verklighetsupplevelse. Inte bara främlingsskapet och desorienteringen, också den innersta trotsiga övertygelsen om att det måste finnas fasta hållpunkter någonstans, det måste i alla fall någon gång ha funnits det, och det är därför sökandet ständigt går inåt och bakåt i samma rörelse som det går utåt och framåt.

Valet står mellan förstelning och ett accepterande av osäkerheten. Och av upprepningen – kanske närmare en lösning den här gången, kanske inte.

Det är då det djupt mänskliga i Smillas belägenhet förenas med hennes genretypiska drag av övermänsklig hjältinna som magin uppkommer. Legeringen sker obemärkt och nästintill perfekt. Smilla gillar inte materiella ting, hon lever ytterst spartanskt, men hon älskar kläder av skinn och päls. Hon är nomaden som låter de artificiella miljöerna underkasta sig hennes i vildmarken utvecklade lokalsinne. Hon är forskaren som specialiserat sig på snö och is men vars förhållande till dessa företeelser främst är en känsla. Och då förälskelsen drabbar henne är den precis så skör och vacker som den bara är då den drabbar de desillusionerade.

Høeg lockar diskret in läsaren i en förälskelse i Smilla som jag misstänker också är hans egen. I hans starkt visuella berättande är det Smilla som ser men det är henne läsarens och hans egna ögon är festade på, oavbrutet, fixerat, därför att hon är som en förtätning av den fascinerande vintervärld hon vistas i och av mysteriet som hon försöker lösa.

Smilla är just så gåtfull och spännande som jag föreställde mig henne i min barndom. Mellan henne och hennes mycket geografiska verklighet finns den laddning som finns mellan en upptäcktsresande och det landskap hon reser genom. Men till skillnad från de europeiska upptäcktsresande som en gång reste genom Grönland är Smillas upptäckande ödmjukt och följsamt. Det hindrar inte att den konflikt, som ytterst är romanes tema, i henne får sitt klaraste uttryck; den mellan den västerländska moderna människans vilja att behärska naturen genom kyla och vetande och den mer naturnära människans respekt inför det som är större och som egentligen inte låter sig behärskas.

Fröken Smillas känsla för snö är magisk – som jag föreställde mig den i min barndom. Det som gör den magisk är sådant jag kunde ha förstått då; miljöerna, persongalleriet, spänningen. Men det är också sådant jag inte kunde ha förstått då, som bara en mer vuxen och cyniska människa kan förstå och som ger en sådan människas värld djup och mening sedan magin försvunnit; erfarenheten av förlust, av sorg och av oförenligheter men även av längtan och av minnet av kärlek som hör ihop med den.

Høeg, Peter (1994). Fröken Smillas känsla för snö. Stockholm: Norstedt

Med en tanke till Jessica vars teckningskurser jag återkommande stod modell för under många år och som förmodligen läste Fröken Smillas känsla för snö innan jag gjorde det.