En generationsroman för de åldrande – Bisettelsen av Lars Saabye-Christensen

Det händer att en bok kommer vid precis rätt tidpunkt och talar till en, som om det vore den som sökt upp en själv istället för tvärt om.

En sådan bok är Lars Saabye-Christensens Bisettelsen; den sista delen i romansviten om de fyra Beatlesfansen Ola, Kim, Gunnar och Seb, där Beatles och Bly är de tidigare delarna.

Att Saabye-Christensen åldrats själv med varje romandel är ett faktum som han använder sig av fullt ut för att förstärka känslan av tidens gång och förgängelsens oundviklighet, som är ett signum för honom som författare. Bisettelsen är således ett verk av en betydligt mognare författare än de tidigare delarna och den bär tyngden av en generations självrannsakan; femtiotalisterna var i kölvattnet av fyrtiotalisterna de som röjde undan vrakgodset efter alla kvavskjutna auktoriteter, de ville frihet och radikalism och de fick som de ville, men inte som de vill.

Bisettelsen är alltså en bok om ånger. Och det är så den kommer till mig i rätt ögonblick. Då jag själv känner mig som mest uppgiven över samhällets totala slagsida mot den förmenta jämlikhet som låter de unga bestämma över de gamla och kastar ut all erfarenhet, eftertänksamhet och barmhärtighet såsom förlegade, utan att inse att det är de egenskaperna som fått mänskligheten att över huvud taget någonsin producera något annat och mer än exkrementer.

Då Saabye-Christensen låter Seb inför gymnasieklassen han är lärare åt läsa upp Leonardo Da Vinci- citatet som på ren norska lyder ”Visdommen er erfaringens datter” är det en akt av ånger. Vad blev det av friheten från kvävande moralism? Svar: egoism. Vad blev det av nedmonterandet av hierarkierna? Svar: en allas kamp mot alla. Vad blev det av upproret mot de stelbenta och gammalmodiga? Svar: en de oerfarna men starkas fördömande av de erfarna men av erfarenheten försvagade.

Det är alltså tid för självrannsakan – och för sorg. Och Saabye-Christensen låter det ta tid, mer än vanligt den här gången.

De första 200 sidorna av romanen är nämligen en enda lång odyssé genom ett fantasilandskap, fullt av symboler, drömmar och återspeglingar. Kim, som är romanens huvudperson, går genom glömskan och in i minnena. Han möter människor han aldrig mött eller mött för länge sedan. Besöker sextiotalet men ett sextiotal som liknar det i en LSD-tripp snarare än det som en gång utspelade sig i verkligheten. Talar med sina sedan länge döda föräldrar som anklagar och avvisar honom. Han rider på sjölejon och åker buss med bandet som kunde ha blivit Nordnorges svar på The Beatles.

Färden är hisnande men läsaren kan bli en smula andfådd eftersom den ena oförklarliga händelsen följer på den andra utan minsta paus. Saabye-Christensens symbolvärld är också mer den barnsliga fantasins dråpliga än den vuxnare ditons existentiellt tunga och det kan göra den lite tröttsam i längden. Språkligt och bildligt är Saabye-Christensen som vanligt vildvuxen, hejdlös, ibland komisk, ibland djupt tragisk. Hans produktion av överraskande, rörande, äckliga metaforer och nya märkliga sammanträffanden tar aldrig slut. Det gör dock läsarens tålamod, även om Odysseus-Kim till slut kommer fram till sitt Ithaka i Oslofjorden.

Som väl är så är andra delen av romanen mer traditionell och realistisk. De fantastiska sammanhangen saknas naturligtvis inte eftersom detta är en bok av Saabye-Christensen, men de hänger ihop bättre. Och de fyra vännerna sammanförs åter för ett sista farväl av ungdomen som ju är det egentliga livet, för en av de generationer som vart först med att ha en verklig ungdom.

Kapitlen döpta efter Beatles-låtar och romanens inledning där ett brev skrivs från ett besök vid platsen där John Lennon blev mördad talar också om för läsaren att temat från första boken i trilogin hålls ända till slutet.

Bisettelsen är inte Saabye-Christensens bästa roman men den är bra. För mig betyder den en bekännelse mitt i en samhällsutveckling som har bannlyst all ånger och eftertanke. Femtiotalisterna avskaffade sin egen ålderdom men gamla blev de ändå. Och kloka nog till slut att i vissa fall se att det som från början var en längtan efter respekt för och frihet åt individen med nyliberalismens och marknadsekonomins hjälp förvandlades till en fullständig idioti.  Saabye-Christensen har skrivit en generationsroman för de åldrande. Han förblir en av de vänligaste, godaste och ödmjukaste författare jag vet.

Christensen, Lars Saabye (2008). Bisettelsen. Oslo: Cappelen