Blendad

Information

This article was written on 12 Mar 2013, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, ,

Nietzsche – In Memoriam

Våren 1999 – 4:e mars 2013

 

 

 

 

 

Som sjuttonåring läste jag Friedrich Nietzsches Sålunda talade Zarathustra ur mina föräldrars bokhylla.

Det var egentligen inte främst eller ens alls fråga om ett uttryck för min längtan efter förnazistisk tysk filosofi. Jag hade lika gärna kunnat läsa Fittstim – vilket jag också gjorde. Vad jag längtade efter – och längtade gjorde jag – var att bli den jag skulle vara, någon annanstans, och då måste jag förbereda mig på lämpligt sätt, genom att i tankarna umgås med världen utanför och långt borta.

För som det nu var så var jag en arg, skrivande och hemskt intellektuell ung människa i en småstad, vilket i praktiken innebar en mycket ensam ung människa. Och som sällskap kunde Friedrich Nietzsche vara särskilt lämpad, med sitt rykte som stor och suspekt filosof, sin balansgång mellan gammal och ny tid och sin relativa obegriplighet som man kunde dela med honom om man ville.

Men att jag också skulle få en verklig vän med namnet Nietzsche visste jag inte då, ännu. Jag skulle få en kattunge från bonden vi handlade våra grönsaker hos och i enlighet med mina bildningsambitioner tänkte jag döpa den efter filosofen vars bok jag läste – det var vad jag visste och det var allt, trodde jag.

Det här var på våren, vid den tiden då det bara bli grönare och ljusare och mer levande runt omkring en dag för dag. Varje gång det var dags att handla grönsaker följde jag med i bilen och stod sedan och spanade in bland blomkrukorna, bingarna med småplantor och grönsaker och de vildvuxna rabatterna som omgav bondens jordkällare och tillika lanthandel.

En dag fick jag så syn på dem; små, små svarta och randiga nystan som yrde runt bland sprättande höns och slingerväxter. Smög på varandra. Anföll och rullade för några ögonblick iväg helt intrasslade tills de lösgjorde sig och leken började om från början igen. Det var kattungarna! ”Vilken vill du ha?” frågade man mig. ”Jag vill ha den randigaste katten,” svarade jag.

Då jag äntligen fick ta med mig en av dem hem sade bonden att han trodde att det var den randigaste jag fått men han var inte säker för de andra hade redan blivit hämtade. En svart och en randig blev det i alla fall som följde med oss hem och den randiga var min och då jag låg i min säng inne på mitt rum med den hos mig viskade jag gång på gång in i den lena, randiga pälsen: ”Nietzsche, Nietzsche, Nietzsche, Nietzsche.”

Uppfylld som jag var av det nya i att vara kattägare var jag orolig att hon inte skulle lära sig sitt namn. Jag kunde inte föreställa mig att det inte handlade om att ta hand om en ljuvlig liten dunboll bara, utan egen tanke i den näpna lilla skallen. Det handlade om att få en vän som växte och snart inte liknade någon annan och den vännen hade det pretentionstyngda namnet Nietzsche och visade sig sedermera vara en fröken Nietzsche och inte en herr, som sin namne och föregångare på jorden.

 

 

 

 

 

”Men Nietzsche är väl en han?”

Jag vet inte hur många gånger jag skulle få den frågan ställd till mig av korttänkta människor. Jag svarade dem alltid på samma sätt. ”Nietzsche är ett efternamn. Det här är en fröken Nietzsche.”

Det var sant mer än i en rent krass biologisk mening; även om Nietzsche inte var någon direkt feminin varelse – snarare var hon androgyn – så var hon definitivt ingen herr. Hon hade en lång och nobel nos som på pricken liknade min egen som den antagligen skulle ha sett ut om jag varit katt. Vi var tillsammans de långnosade damerna. Hon hade också långa randiga ben varav bakbenen var längre än frambenen, vilket gjorde att hon alltid såg ut att trippa liksom på tå med dem. Rakt upp i vädret gick den randiga svansen då hon var tillfreds eller kom klampande på sina små gyllenbruna tassar för att med sitt låga kuttrande ljud – puurrr – be mig om något. Sällan en jamning om hon inte ville ut och då ändå lite försynt sådär, som om hon egentligen ogärna ville störa.

Hon var blyg, försiktig. Hon tyckte inte om att ligga i knäet men däremot att hänga på min axel och hålla sig fast i min tröja där maskorna och nopprorna följaktligen ständigt förmerades utan att jag brydde mig ett spår.

Rivas eller bitas gjorde hon aldrig. Fast då hon jagade fann hennes blodtörst inga gränser; med ett gällt morrande läte dök hon upp i köksfönstret och i hennes mun hängde den döda fågeln eller gnagaren slappt med blodet droppande från strupen. Sedan kunde jag länge höra kraschandet då hon åt upp bytet gömd under någon möbel. Hon var så stolt. Hennes smidiga, guldglänsande kropp strålade av styrka, smidighet och liv. Hon var en jägare, inget gulligt husdjur som jag rakt igenom kände.

Faktum var att jag egentligen aldrig helt kunde bestämma mig riktigt för vilket djur hon faktiskt var. Även om hon i utgångspunkten var en katt så härbärgerade hon inom sig en hel helt egen och personlig fauna.

Hon var rävkatten med den spetsiga nosen och det trekantiga platta ansiktet, hon var antilopkatten med sina höga ben, hon var den lilla apekatten som klängde på mig med den randiga svansen rätt ut i en båge, hon var en orm om jag strök bak hennes öron, hon var ökendjuret med samma färg som solbelyst sand, hon var randsvansen av uppenbara skäl, hon var randfian av samma skäl, hon var hemlighetsdjuret vars hemligheter bara var hennes egna, som hemligheter skall vara, men allra mest var hon ändå Nietzschedjuret – inte lik något annat eller någon annan.

Vi hörde ihop vi två och tecknet var våra långa nosar. Min hemliga, känsliga och fria Nietzsche hade kommit till mig för att lära mig att bli min egen vän också, inte bara hennes; min katt som inte länge var någon liten dunboll med allmän kattbarnspersonlighet, även om hon naturligtvis ett tag var det och lekte ute i trädgården med sin svarta syster.

 

 

 

 

Året gammal följde Nietzsche med mig till stan, till vår egen lägenhet. Jag hade först inte tänkt låta henne gå ut under några omständigheter men med detta, som med så mycket annat, blev det sedan på ett annat sätt, som hon ville ha det. Nietzsche smet redan på inflyttningskaffet. Jag stod ute på trappstenen och ropade på henne där jag såg henne som en liten gyllene skugga invid innergårdens staket – förgäves naturligtvis.

Snart var Nietzsche ute som och när hon ville. Hon väckte mig framåt småtimmarna med sitt purrande ljud som ökade i intensitet tills jag gick med på att stiga upp och släppa ut henne genom köksfönstret så att hon kunde klättra ner på marken via cykelskjulstaket som är strax under.

Ett par timmar senare, då jag gick upp för att sätta på tevattnet och förbereda dagens arbete, satt hon och väntade på att bli insläppt. Ibland jamade hon och rörde med tassen vid rutan. Hon hade redan förstått principen med fönsterhaken fast hon saknade kraft att omsätta den i praktiken och dörrar öppnade hon utan problem genom att hoppa upp på handtaget.

Kattlådan tyckte hon aldrig om och fick hon inte gå ut och göra vad hon skulle var det jag som fick ligga på knä på badrumsgolvet och skura. På samma bestämda vis talade hon om att det var mjukmat hon ville ha. Hårdmat åt hon bara i nödfall. Till förtret för min äcklade mage.

Det hände under sommarhalvåret att Nietzsche försvann. Det var dagar av letande och ropande runt i grannskapet. Jag satte upp lappar och frågade mer eller mindre bekanta grannar men så kom hon tillbaka, plötsligt, som om hon känt på sig att mina åtgärder äntligen börjat likna något som kunde mäta sig med min kärlek. Då kom hon springande då jag var ute med hunden eller på väg hem från jobbet. Alltid med svansen i vädret och sitt låga, musikaliska puuurrr.

Egentligen litade jag på henne. En klok, skygg katt som inte gick nära någon främling och som betraktade tillvaron med den försynta förståelse som bara en helt egen och hemlig varelse kan ha för den. Det var bara en enda sak jag var rädd för: att hon skulle gömma sig någonstans och bli instängd.

Men hon kom alltid tillbaka. Och jag höll henne mot axeln och bar runt henne. Pussade den långa nosen och doftade på hennes trampdynor.

Inomhus var hon stillsam och tyst. Hon rörde sig tyst genom ljuset i lägenheten de tidiga morgnarna då jag satt och skrev. Men hon kunde också klampa riktigt med sina små tassar, på det bestämdaste sätt, som om hon ville ge sin speciella tystnad små utropstecken efter sig. De långa sprången med svansen högt gjorde hon däremot utomhus. Det var där hon hade sitt liv. Det som bara var hennes eget.

Våra stunder då jag höll henne och klappade henne och hon spann förutsatte hennes frihet. Någon gång kunde jag se henne på håll genom fönstret, hur hon ljudlöst och på sina höga ben smög genom gräset, och då visste jag att betraktade något heligt; ett hemligt vara, inte till för mig.

Där inne i min lägenhet kunde jag mellan mina många ströjobb, mitt i allt som måste göras och skrivandet som gick trögt, slås av hennes klokhet som var långt större än hennes namnes fast han varit filosof; att äga sin egen hemlighet, att inte låta någon tvinga den till sig eller ens få den hel och hållen, det är att vara hel, det är att vara levande.

För medan människorna i böckerna och utanför dem hela tiden strider om vem som skall ha rätt att leva så vet en katt att leva tills den dör, eller också tills någon tar dess liv och då är det en skändlighet – till det är katten ensam vittne nog.

 

 

 

 

Tillsammans med Nietzsche skulle jag uppleva min tjugoårsdag, min tjugofemårsdag, min trettiårsdag, många motgångar, en hel del slit, mycket skrivande, vardag efter vardag, hundratals telefonsamtal varav många upprörda och ett oräkneligt antal böcker. Jag skulle läsa genusteori och Anna Karenina och om belägringen av Stalingrad. Min egen tillvaro skulle stänga in mig och den större tillvaron, den utanför mig, skulle förfölja mig. Jag skulle förbli en hemskt intellektuell människa, tangerande det outhärdligt gräsliga ibland till och med. Och jag skulle finna att man är den man blev och det betyder för det mesta att tillvaron lämnar en del övrigt att önska utan att man förmår göra så mycket åt det.

Kort sagt skulle jag bli vuxen och till det skulle hon vara mitt tysta och – som jag tror – förstående vittne. Jag kunde se in i Nietzsches tålmodiga gula blick och veta att om genusteori, Anna Karenina och Stalingrad visste hon inget, och ändå och just därför visste hon allt, och hon beklagade djupt min (o)kunskap.

Ofta berättade jag för henne historien om då jag velat ha den randigaste katten och det var henne jag fick. Jag hämtade henne för att ha henne en stund då jag satt och skrev och jag lät henne ibland dricka ur mitt mjölkglas fast inälvsparasiter och baciller är ungefär det äckligaste jag vet.

Med sitt låga puuurrr lät hon mig förstå att min värld av ord för henne var överflödig. Jag hade också själv börjat misstänka att människorna har fått språket som kompensation för förlusten av det rena varat.

Om jag älskade böckerna jag läste och skrev så fort jag hade en ledig stund var det bara därför att jag inte stod ut med saknaden efter det långt dyrbarare, att vara rakt igenom mig själv.

En människa ovanligt hängiven sitt surrogat och ett djur ovanligt tydlig i sin äkthet; mellan dem måste det uppstå ett utrymme. Mina ord. Hennes ordlöshet. Mitt rastlösa sökande. Hennes närvaro just nu, just här, endast i sig själv. Mina tankar, mina undringar, mina frågor, mitt grubblande över meningen – hon visste den!

Av allt som gör ont i mig är det som gör ondast det vi gör mot djuren, på grund av detta; de har ingen falskhet att skydda sig bakom och de förstår inte vår splittring och trasighet och avskildhet från oss själva och dem. De förstår inte våra ord.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den dagen Nietzsche lämnade mig var från början ingen särskild dag. Jag var inte förberedd på det som skulle hända. Om jag ofta tänkt mig hennes död – och det hade jag – var det därför att jag trott att jag på det viset skulle veta hur jag skulle bära mig åt för att göra det riktigt. Som om det fanns ett sätt att göra det riktigt.

Jag anade inte hur fort det skulle kunna gå då det väl hände, hur bedrägligt välbekanta de händelser som ledde fram till det skulle vara och hur mycket annat som skulle kunna komma i vägen för det långa, utdragna avskedet där jag aldrig skulle behöva släppa taget om henne helt (som då skribenten till en dålig kärleksnovell drar ut på dialogen i det oändliga, därför att de avgörande orden aldrig verkar vilja bli sagda).

Hon väckte mig som vanligt framåt småtimmarna och ville gå ut och jag gick halvsovande upp och släppte ut henne genom köksfönstret, som jag alltid gjort, innan jag gick och lade mig igen. Den morgonen satt jag sedan och skrev tills telefonen ringde och jag fick väldigt bråttom att komma iväg och jobba. Bara en liten detalj var det, att Nietzsche skulle släppas in och jag var redan påklädd och klar då jag ropade på henne och såg henne komma. Hon klättrade upp på cykelskjulstaket. Vilken ansträngning det måste kostat henne!

Då hon kom in såg jag det; hon hoppade på tre ben. Jag skulle senare under dagen få höra om blodproppen hon fått och på kvällen var jag hos henne tills det var över.

Fram till dess hade jag alltid tyckt att det var barmhärtigt, att ett djur som blivit sjukt får en spruta och dör stilla. Jag hade inte stått ut med tanken på djurfabrikerna och på skadeskjutna djur i skogen. Nu kände jag det som ett svek, den där sprutan. Hon låg mot min axel innan, som hon alltid gjort, och jag visste att hon skulle dö och allt jag önskade var att hon inte skulle veta det.

Historien om den randigaste katten, som jag ville ha, det var den jag berättade för henne, precis som jag tänkt. Och jag sade gång på gång hennes namn men det gick så fort och det hjälpte inte att dra ut på det. Att döden är ett aldrig mer och inte ett ögonblick det är vad vi vill dölja då vi ger den ett namn.

Jag ville inte lämna henne där. Jag ville inte att hennes svans skulle ligga utanför filten. Jag ville inte att hon skulle bli kall.

Men efteråt tänkte jag att det jag mest av allt inte ville var att det som blivit hennes liv var det enda liv hon fick för tänk om det inte var allt vad hon kunde ha fått. Någonstans hade det funnits det möjligheter som aldrig blivit, sådant hon gått miste om, och hoppet om att hon skulle få det igen var borta med henne.

 

 

 

 

Jag är trettioett år nu. Jag läser fortfarande som om det gällde framtiden och egentligen är ganska mycket sig likt fast jag är helt annorlunda men Nietzsche är inte längre en tysk filosof för mig utan en katt jag fick och som nu är borta – en vän.

Nietzsche – du kommer inte tillbaka. Du har gått din väg och tagit din hemlighet med dig. Och av alla ögonblick i ditt liv är det i ett som var okänt för mig som du fortsätter vara som verkligast. En tidig vårmorgon alldeles i lövsprickningen, då luften från havet är svagt blå och frisk och snåren ljuder av fågelsång och du för första gången öppnar ögonen och ser ljuset.

En sträv mammakattunga som slickar ditt öra då du ser upp mot det från värmen där du ligger. En klarhet som gör Anna Karenina mycket overklig och Stalingrad till precis vad det är, en mänsklig perversion. Den första morgonen i skapelsen och där är du – du måste lämna mig för att vara där för alltid.

 

 

 

 

 

Vila i frid Nietzsche.

3 Comments

  1. Marie
    March 12, 2013

    Så sorgligt och så vackert!

  2. Andrea Blenda
    March 13, 2013

    Tack Marie. Man vill så gärna skriva en fin text då någon man tycker om lämnar en.

  3. chris bruzelius
    March 18, 2013

    så fint du skriver, en sådan underbar katt som funnits med så länge i ditt liv. Jag tror hon nu går om kring i evigheten himmel, luktar på gräset och är precis den hon är ..hemlighetsfull och fullkomlig helt och fullt sig själv. Jag tror att hon och Borsten möter varandra och vi också en dag skall träffa dem

Leave a Reply


three − 3 =