En lågmäld överraskning – Észters arv av Sandor Marai

Det är sällan jag numera unnar mig njutningen av att spankulera runt mellan hyllorna på biblioteket för att till slut på måfå välja en bok som av någon anledning fångat mitt intresse.

Förmodligen beror det på att jag driver en s.k. bokblogg; ett projekt som kräver sin planering och sina strategier och därmed dödar den mesta läslusten hos sin upphovskvinna – alltmedan denna i alla typsnitt skriver böckernas lov.

Först kommer de tillsända recensionsexemplaren, sedan de andra nyutgivna titlarna som man vackert får köa på biblioteket för, därefter böckerna som kan bli användbara inför nästa essä och sist klassikerna man ännu inte hunnit läsa (en aldrig sinande kategori).

Den underbara nöjesläsningen kommer inte in på prioriteringslistan ens. Fast jag, säkert i likhet med de flesta läsare, en gång hade mina första stora läsupplevelser av böcker jag bara råkat låna med mig hem från biblioteket, eller som fångat mig med en spännande baksidestext.

Så häromdagen gjorde jag det plötsligt ändå; jag hade fått tid över och gick runt på biblioteket och plockade på mig lite av varje. Det är inte bara sällan, tänkte jag. Det är alltför sällan.

En av böckerna jag hittade var Észters arv av Sandor Marai. Liten och tunn och skriven av en europeisk kosmopolit med annat modersmål än engelska utgjorde den genast en frestelse för mig och det skulle visa sig att jag inte blev besviken.

Észters arv är en lågmäld, melankolisk berättelse om Észter som en sista gång får besök av sin ungdoms älskade; den notoriske lögnaren och solochvårartypen Lajos som gift sig med hennes syster och manipulerat till sig i stort sett allt vad familjen haft av tillgångar. Nu har Lajos kommit för att ta också det sista. Men inte med kalla beräknande lögner utan med sina, älskvärda dito. Utan en tanke på konsekvenser eller ansvar ger han alla de löften alla helst av allt vill höra för stunden och så får han vad han önskar men han får aldrig behålla det. Lätt fånget, lätt förgånget, som det heter.

På ett djupare plan är Észters arv en roman om det pris vi människor betalar för att få behålla våra livslögner och slippa undan vår leda, vår litenhet och de svåra besluten som borde tas innan det är försent. Lajos är inte så mycket en orsak som ett symptom. Han är ett förkroppsligande av en dröm och då Ézster äntligen vaknar måste hon kanske förlåta honom det.

Prosan är dov, enkel och, som sagt, just lågmäld. Lite värre är det med dialogerna som har en tendens att bli väl filosofiskt högtravande. Inte ens gamla centraleuropéer torde uttrycka sig så litterärt i vanliga samtal, även om de just står i begrepp att summera sina liv.

Trots det blir resultatet aldrig egentligen pretentiöst. Människorna Marai skildrar är alldeles för vardagliga för det. Det finns också något mycket behagligt i hans sätt att låta jag-berättaren Észter beskriva sina relationer, sin familj och sig själv, utan förskönanden men också utan bitterhet. Han berör egentligen smärtsamma och svåra ämnen men han gör det med stor pietet.

I fortsättningen tänker jag försöka låta det bli oftare som jag väljer bok på måfå. Det kan, som sagt, visa sig bli trevliga överraskningar. Den här gången fick jag några vilsamma kontemplativa dygn som återförde mig till vuxendomens stora problemkomplex, bortanför de tröttsamma försörjnings- och avkommefrågorna.

Márai, Sándor (2002). Eszters arv. Stockholm: Bonnier