Ibland kommer en bok tillbaka – Målerisk Poetik* av Mats Ahlgren

 Sommaren 2004 var kanske den verkligaste i mitt liv. Jag hade precis genomgått den djupa kris som fick mig att på allvar börja skriva och jag var så öppen och så närvarande i mig själv att allting omkring mig verkade brinna rakt in i min hud.

Vad jag än gjorde upplevde jag det som om det var första gången – jag besökte ett museum, jag tog en dusch efter en lång promenad, jag rensade ut alla överflödiga saker och slängde dem, jag cyklade långt utanför staden och handlade så mycket det fick plats i min cykelkorg och resten tog jag i ryggsäcken…

Rörelse för rörelse, ögonblick för ögonblick; minsta detalj krävde min uppmärksamhet, efter månader av mental död då jag legat i sängen och inte förstått hur människor någonsin orkade göra något annat. Jag tror att det är så nyfödda måste ta in världen, som jag gjorde den sommaren; intensivt, ofiltrerat och smärtsamt.

Tidigt varje morgon vaknade jag och kände allting vakna. Inom mig fanns inga kontroller utan medvetandet strömmade lika obehindrat som blodet runt i systemet. Symboler, bilder, minnen, brottstycken av historier, platser; allt svällde till bredden och allt jag ville var att skriva om det. Naturligtvis var jag skiträdd. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad verklig kreativitet kräver. Jag var bara i början av det…

I juni resta jag bort några dagar och jobbade på en folkhögskola som gav sommarkurser i måleri. Folkhögskolan låg (och ligger, så vitt jag vet) vid havet. Från bamban var det bara ett par hundra meter ner till den långa strandremsan bestående av flata, skära klipphällar som vågorna slår in över.

Läraren på kursen var göteborgskonstnären Mats Ahlgren, som jag tidigare arbetat för på Domen Konstskola, och kursdeltagarna ett gäng bestående av mestadels äldre damer.

Min uppgift var att stå modell. Fast med tanke på att jag sov över på skolan såg jag det mer som någon slags semester; en möjlighet att få komma bort från stan, att få vara nära havet och att få ett ordentligt mål mat serverat tre gånger om dagen istället för de torftiga makaroner med olja och salt som livnärde mig hemma.

Om man bortsåg från det faktum att modellståendet är någon form av avlönad tortyr hade jag underbara dagar. Jag sov i mitt eget lilla rum (har alltid älskat hotellrum och andra övernattningsrum därför att de inte innehåller något av det som är mitt, bara mig), gick upp vid sju, raka vägen till bamban där en med mina mått mätt överdådig frukost redan stod framme och sedan kunde jag sitta och prata med den mycket bildade läraren och titta ut på havet tills det var dags att börja.

Dagen i ateljén var ju visserligen smärtsam men ateljéer har alltid gjort mig lugn och lycklig eftersom en massa helt onödiga och ibland vackra saker produceras där, i en rakt igenom rörig och ljus miljö.

Efter sista lektionen kunde jag makligt gå ner mot vattnet. Hoppa från klipphäll till klipphäll, ända in till det lilla samhället som låg närmast och sedan vända och ta mig tillbaka, lagom till visningen av diabilder föreställande olika målningar som läraren höll i sällskapsrummet.

Jag kan fortfarande se mig själv framför mig som jag såg ut på den tiden. Hade jag inte modellmorgonrocken och tofflorna på hade jag alltid svart knälång kjol eller svarta byxor och en rosa topp med svart kofta över. Till det gula fliflops med en plastsolros vid tån; en ”present” från en kiosk där jag jobbat och tofflorna kommit med en tjejtidning som sedan sålde dåligt. Min filosofi var att aldrig behöva tänka på vad jag hade på mig så jag hade samma kläder varje dag. Håret hade jag utsläppt.

Jag gillade då som nu att resa med lätt bagage så i väskan låg, förutom modellgrejerna, bara min bok och en tandborste.

Sedan filmvisningen var över för kvällen låg jag inne på mitt rum och läste medan det sista ljuset tonade bort och jag kände mig som en gammal rik ogift fröken från en svunnen tid som gör en resa till ett vilohem en sommar, medveten om att hon nu gått miste om allt och just därför är redo för allt.

Sista dagen fick jag så boken som är den här textens egentliga ämne, Mats Ahlgrens bok Målerisk Poetik*. Jag bläddrade i den inne på mitt rum men tittade väl mest på bilderna, innan jag packade ner den i väskan och gick för att anträda färden tillbaka till stan.

Boken hamnade sedan jag kommit hem i min bokhylla. Jag vet att jag lade märke till den då jag renoverade för några år sedan och att jag tänkte tillbaka på den där sommarkursen då jag stått modell och på havet och min egen behagliga isolering bland alla kursdeltagarna och på de överdådiga frukostarna och de bildade samtalen men mest av allt på den period allt detta var en del av; den då jag både stod i början och på toppen av det skede som skulle bli avgörande för vem jag blev.

För ett par veckor sedan började jag diskutera med en man på boktipset med namnet Mats Ahlgren. Vi delade intresset för biografier över högt uppsatta nazister och det var framför allt min Speer-essä vi diskuterade men snart kom det också fram att även denne Mats Ahlgren hade skrivit en bok vid namn Målerisk Poetik* – med andra ord var det inte bara en namne, utan samma person.

Eftersom boken kommit ut i ny, utökad upplaga skickade Mats Ahlgren ett nytt ex till mig och den här gången läste jag det genast, i enlighet med min vidskepliga tro på livets underströmmar. Det visade sig bli en bestickande läsupplevelse.

Min tro på underströmmarna kom inte på skam heller; Målerisk Poetik* kunde nästan ha varit en kommentar till allt jag lärt mig sedan den där sommaren då jag egentligen bara stod där tomhänt, med ett beslut i mig som höll på att spränga min bröstkorg.

Vad jag har lärt mig är att konstnärligt skapande kräver, inte bara ett oskyddat sinne och sin tribut i form av de smärtor som följer med det, utan också hårt arbete, ett strävande efter kunskap om den kultur och den tradition som redan finns och en vilja att öppna sig för arbetsprocessen på alla plan, både praktiskt, intellektuellt, andligt och känslomässigt.

Målerisk Poetik* är en tunn bok med små, korta och egentligen enkla texter, nästan som en slags meditationer över konstens väsen, skaparprocessens krav och själva den estetiska upplevelsen som sådan. Ingenting har lämnats åt slumpen i de mycket precisa formuleringarna och därför blir de inte överlastade fast de är så innehållsdigra.

Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare stött på en facktext som givit en så djup och närgången inblick i skapandets villkor. Ahlgren är visserligen bildkonstnär men jag kan ändå som skribent känna igen mig i allt han skriver utom möjligen det som har med praktisk bildkomposition och med materialhantering att göra – fast till och med där känner jag igen det respektfyllda förhållandet till hantverket som sådant.

Kapitel för kapitel gås olika problem, trix och synpunkter på konst och konstnärligt skapande och upplevande igenom. För att belysa dem har Ahlgren använt sig av både exempel ur konsthistorien och tankar från författare och filosofer. Även från musiken plockar han relevanta upptäckter runt hur ett uttryck kan fungera.

Jag har en känsla av att det bara är en konstnär som varit verksam ett helt liv som kan skriva en bok som Målerisk Poetik*. Filosofi och praktik blandas men det som verkligen betyder något är att man som läsare kan få ta del av den hållning som åtminstone jag tror utmärker den seriösa konstutövaren.

Och hur är den då? Ja, läs Målerisk Poetik*. Jag kan nämligen inte säga det bara i några få meningar sådär. Jag kan inte säga att jag vetat de här sakerna. Ändå insåg jag att jag visste dem då jag läste Ahlgrens bok.

I förordet skriver Ahlgren själv ”Inom alla yrkesområden finns det insiderkunskaper, ”know how”, tekniskt småpill, fiffiga lösningar och mer eller mindre hemliga knep branschfolk emellan. Denna bok vill förmedla något av detta.” (Ahlgren, Målerisk Poetik*, s. 7)Det gör den!

Egentligen säger titelns asterisk det mesta. Det är målerisk poetik, rakt upp och ned, men över den svävar metaresonemangen som är en del av den.

Under läsningen tänkte jag att jag kanske borde ha läst den här boken noga redan då jag fick den första gången. Då kanske jag kunnat undvika många av de mödosamma misstag, irrgångar och återvändsgränder som jag ibland kommit till i mitt skrivande. Sedan tänkte jag att det nog var lika bra att jag läste den nu för allt det där hade jag ändå varit tvungen att gå igenom för att förstå i kraft av mig själv, eller som Ahlgren uttrycker saken ”Alla människor har sin privata bildningsgång, och det stärker självförtroendet att inse att de egna subjektiva iakttagelserna inte blir mindre objektiva bara för att de är frukten av den egna upplevelsen.” ( Ahlgren, Målerisk poetik*, s. 31).

Jag skulle vilja säga att för att man skall kunna nå en kunskap som har den minsta objektiva giltighet krävs just ett djupt och mödosamt subjektivt upplevande och bearbetande. Och jag tror att det är essensen av vad konst är; sättet som denna kunskap till slut uttrycks.

Men även om Målerisk Poetik* antagligen inte kunnat förändra så mycket i min egen utveckling till en skrivande människa så tror jag att den kunnat ge mig perspektiv på många av de erfarenheter som då jag gjorde dem kändes slumpartade, isolerade och isolerande och utan just objektiv giltighet.

Fast som sagt är; jag är en person som tror på de dolda underströmmarna och ibland kommer en bok tillbaka, det kan vara i rättan tid, i efterhand eller alldeles försent. Boken kommer tillbaka och det kan man tolka om man vill, som man vill.

Hur det än är så är jag tacksam att jag till slut läste Målerisk Poetik*, nästan ett decennium efter att jag första gången fick den, en sommar då jag inte visste att all möda återstod, efter katastrofen som jag var så rusig över att ha överlevt. Målerisk Poetik* har givit mig många självklara och på samma gång helt nya tankar om både upplevelserna jag har av konst och kultur och av mitt eget skrivande.

Vid det här laget vet jag att en av de mest trösterika sakerna som man kan veta om att skapa kreativt är att man aldrig blir färdig. Det är också en av de mest irriterande sakerna man kan veta.

Sensibiliteten från sommaren 2004 kan jag bara ödmjukt vänta på igen. Den kommer väl aldrig tillbaka, om inte allt står på spel ännu en gång. Boken däremot, den har jag nu, i mitt huvud och i min bokhylla i utökad upplaga.

Ahlgren, Mats (2007). Målerisk poetik. Ny, rev. uppl. Göteborg: Mats Ahlgren

 Köp boken på: https://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163311399

Den vackra muggen på titelbilden är tillverkad av keramikern Linda Carling. www.linkeramik.se

Bild nedan av Mats Ahlgren.