Bortsett från det trista kladdet mellan sidorna… – Plattform av Michel Houellebecq

Vilka böcker är den helt marknadsförstörda människan i behov av?

Kan man läsa för att få kontakt med sin känsla av att inte ha kontakt med sin känsla?

Svaret på den första frågan är förmodligen Michel Houellebecqs böcker, svaret på den andra, i enlighet med att Houellebecq har bevisat det, ja.

För den som tvivlar på något av detta är det bara att införskaffa Houellebecqs Plattform och börja läsa.

I denna stilistiskt ganska enkla roman som har mer intertextualitet med den nutida modevärlden än med den klassiska litteraturen möter nämligen den totala kapitalistiska konsumptionsbejakelsen den djupa sorgen över att det inte längre finns något äkta och ingenting som människan kan känna samhörighet med, eftersom allting går att köpa.

Historien är till sin uppbyggnad inte särskilt avancerad: man i yngre medelåldern lever ett torftigt liv som tjänsteman inom kultursektorn, han tittar på dålig teve, går på striptease, köper prostituerade och har inga vänner, tills hans far mördas av sin älskarinnas muslimske bror och han ärver en massa pengar… då sticker han utomlands och gör ungefär samma saker som hemma, minus jobbet, men får också tillfälle att lära känna en yngre kvinna med fördomsfri inställning till det mesta, särskilt till sex…

Det kan tyckas som en sjaskig historia och det är det också men Houellebecq har en skarpsinnig humor och en mycket personlig variant av cynism, kännetecknad av värme, som gör att hans karaktärer inte endast blir till ställföreträdande utlevare av dålig moral utan också drabbar läsaren.

Språkliga och berättartekniska finesser bryr sig Houellebecq inte om, åtminstone inte på ett sätt som är synligt för läsaren (men här skall man vara medveten om att detta är en vanlig egenskap hos skickliga författare och egentligen inte behöver säga någonting om vare sig deras konstnärliga intentioner eller deras dito förmåga). Han berättar rakt uppochned. En fitta är en fitta är en fitta, liksom…

Och det är klart att första gången det är så kan en känsla av fräschör uppstå i texten. Andra är det väl okej. Tionde känns det ungefär lika intressant som en tio minuter lång close-up ur en porrfilm där det ena vaxade könsorganet gnids mot det andra…

Men Houellebecq gillar att skriva om sex och i Plattform följer han sin lust fullt ut. Boken kan uppfattas som en hyllning till sexindustrin, som en ovanligt ärlig inrättning i en värld där mänskliga relationer ändå sedan århundraden tillbaka är infekterade av penninghungern.

Den kan också uppfattas som en frontalattack mot politisk islam som i egenskap av den kanske enda starka motkraften till den västkapitalistiska samhällsidén stundom slår över i fantasilös moralism och ett våldsutövande som alltför ofta (med de bästa intentioner) ursäktas av västerländska intellektuella och politiskt aktiva.

Men jag tror trots allt detta att man skall akta sig för att tro att Houellebecq vare sig hyllar eller kritiserar någonting som helst. Han är en skarp iakttagare, en lysande satiriker och en omutlig sanningssägare och snuskgubbe. Låt det stanna där för det är i hans fall gott nog. En klarare och mer personlig gestaltning av världen av idag är nämligen svår att finna inom litteraturen.

I det slutliga förstörandet av den bristfälliga, av människor uppbyggda världen är Houellebecq den förste att bidra med sin sorg och sitt deltagande, utan sentimentalitet och hyckleri.

Houellebecq skriver böcker för den marknadsförstörda människan – om han nu skriver för något annat exemplar av henne än sig själv eller inte. Han skriver för att få kontakt med känslan av brist på kontakt – och sorgen över den bristen.

Han skriver på ett sätt som kanske kan få någon att återfinna sig själv i en värld där inget själv längre finns att återfinna.

Och jävlar vad rolig han är – fast jag är skittrött på hans trista kladd mellan boksidorna. Fitta, fitta, fitta…

Houellebecq, Michel (2002). Plattform. Stockholm: Bonnier

Den vackra muggen på titelbilden är tillverkad av keramikern Linda Carling.www.linkeramik.se