Vi vet ingenting om Sebastian Knights verkliga liv

Okej, jag är en sådan där som är svag för mellaneuropeisk litteratur från 1900-talets mitt. Det är lika bra att erkänna det; bara genom att vara ryss eller fransman eller europeisk jude och ha skrivit böcker under den tiden ligger man bra till hos mig.

Att jag favoriserar är svårt att förneka men det innebär inte att jag favoriserar orättmätigt. Som de flesta som gör så har jag mina skäl; världslitteraturen pikade nämligen i mellersta Europa under 1900-talet.

En av dem som bidrog till att den gjorde det var Vladimir Nabokov – visserligen mer kosmopolit än ryss som han föddes till, men likväl europé och få författare är så europeiska som just han, så totalt omöjliga att föreställa sig i det USA där han sedan kom att tillbringa en del av sitt liv och dit han förelade handlingen i sin mest berömda roman, Lolita.

Nabokov är själva det europeiska 1900-talets mänskliga essäns. Just på grund av sin kringflackande stil, sin gedigna bildning och bevandradhet i den europeiska kulturen och sin djupa tanke som uttrycks i ett fjärilslätt språk.

Han är också en av de mycket få författare som faktiskt har råd att inte visa mer än en bråkdel av allt de kan utan gott kan kosta på sig att vara subtila, vaga och utmanande mot läsaren med sina klurigheter och antydningar.

Nabokovs historier är alla undflyende. Mitt i den gedigna realismen visar de på det bedrägliga i människans perception och hur tunn den kulturella fernissan är över hennes grymma, bestialiska och driftstyrda natur.

Utan att vara särskilt spektakulär eller expressiv i sitt uttryck alls visar Nabokov detta – han är mycket behärskad! – och ett typiskt exempel är romanen Sebastian Knights verkliga liv.

Sebastian Knight är den halvengelske författaren som tillsammans med sin halvbror och sin styvmor flyr revolutionens Ryssland under 1900-talets början, för att leva ett kort men intensivt liv, ensam och besatt av sitt skrivande och de två kvinnor som han hinner ha romantiska relationer med, innan han hastigt dör av en hjärtinfarkt på ett franskt sjukhus, inte ens medelålders.

Att Nabokovs roman fått just titeln Sebastian Knights verkliga liv pekar i sig självt mot det som är historiens hela underliggande ironi; om det finns något läsaren inte kommer att få någon klar bild av så är det just Sebastian Knights verkliga liv.

Istället är det hans helryske halvbror V:s försök att rekonstruera det som är romanens handling. Kors och tvärs genom Europa reser den nästan irriterande beundrande brodern i sin jakt på personer och platser som Sebastian Knight haft en relation till eller besökt – vad som helst som kan leda till att han kommer över avgörande information om brodern.

Det visar sig svårare än väntat. Personerna han uppsöker visar sig antingen inte vara speciellt talföra, ha sina egna motiv eller också vet de inget av värde. Av de två kvinnorna dör den ena i barnsäng efter att först ha framstått som alltför skör för att låta sig talas med om den uppslitande historia hon antagligen helst velat glömma. Den andra låter sig visserligen frågas ut men bidrar i och med det mer till förvirringen än till någon klarhet.

Den ensamme och orolige Sebastian Knight har inte efterlämnat mycket mer av verklig substans än sina böcker och även dessa är snåriga, dunkla och fulla av dolda samband. V citerar dem med samma vördnadsfulla oförståelse som en del människor kan citera religiösa skrifter. Icke desto mindre tycks V ana vad deras djupaste budskap är, utan att själv vara medveten om det eller ens kunna delge läsaren sina aningars riktning.

Medan V:s konkurrent som Sebastian Knights biograf, en tvivelaktig typ inom förlagsbranschen som känt Sebastian Knight medan han levde, verkar ha uppfattat halvbrodern som världsfrånvänd, överdrivet självcentrerad och snobbig, känner V att han var en man som var djupa insikter på spåren, och en känslig själ i stånd att ta emot den visdom V själv skulle ha behövt för att kliva ur sin plågsamma anonymitet.

I slutet av sitt liv skriver Sebastian Knight en bok om en döende man där den långa dödsprocessen framträder i all sin speciellt nabokovska brutalitet och finstämdhet; känslan av alltings skönhet och enhet, det fullkomligt bottenlösa våldet i djupet av människans hjärta och överallt i hennes värld, livet som också då det flyr förblir oavslutat och klarheten som bara uppenbarar vidden av gåtan.

Den i romanen förekommande romanen är en spegel av det slut läsaren av Sebastian Knights verkliga liv får vet mycket lite om. Egentligen blir det genom romanen i romanen som Sebastian Knights död gestaltas och då bara i citerade partier.

Det är inte biografins utgivande som betecknar romanens slutpunkt, som man kan tro i dess början, utan Sebastian Knights död som V aldrig får uppleva.

Så undflyr Sebastian Knights verkliga liv slutligen både V och läsaren som lämnas kvar med känslan av att ha stått inför just den uppenbarade gåtan ett ögonblick, bara för att se den hastigt höljas i dunkel igen.

Nabokov kunde trixet med att gäcka sina läsare. Han visste hur man skall göra för att en text hela tiden skall förvandlas till något nytt och annat.

Med sin kombination av kulturell förfining och total desillusion inför människan som kulturvarelse skrev Nabokov mitt i den skärningspunkt som kanske är den västerländska civilisationens skarpaste; han visste vad som borde ha bevarats och vad som gick förlorat och vad som krävs av oss när det gäller förädling om inte våldet inunder skall bryta fram.

Sebastian Knights verkliga liv är knappast Nabokovs största roman. Det spelar ingen roll; en författare som Nabokov har något att komma med även då han inte är som bäst.

Framför allt har den kultur och tid han skrev sina romaner under inflytande av mycket att ge som idag är på väg att glömmas bort.

En av de förluster som oroar mig mest är den av orken att ta till sig en författare som Nabokov. Att gå miste om hans böcker är att gå miste om ett av de yppersta uttrycken för den förfining som verkligen är ett värn mot råhet och våld.

Nabokov, Vladimir Vladimirovič (2002). Sebastian Knights verkliga liv. Stockholm: Bonnier