Den hemlige älskaren – Anton Tjechov

Över ett sekel har förflutit sedan Anton Tjechov skrev sina dramer och noveller men under den tiden har inte mycket skrivits i någon av genrerna som är bättre. Särskilt inte i novellgenren.

Tjechovs särskilda instinkt för hur existensens grundläggande villkor gång på gång gestaltas i den vardagliga och på ytan t.o.m. händelselösa verkligheten gör honom evinnerligt aktuell. Det hindrar inte att hans verk gärna väcker upp nostalgi inom en modern läsare – mig t.ex.

Bland Tjechovs världsliga gentlemän, uttråkade borgarfruar, lättfärdiga unga kvinnor, jovialiska tjänstemän och pompösa forskare återfinner man nämligen det man saknar – där återfinner man människan men i en annan miljö, i en annan tid, under andra villkor som ingen längre kan minnas från sitt eget liv.

Och även om dramerna är Tjechovs verkligt stora bidrag till världslitteraturen så är det hans noveller som är det stora bidraget till litteraturhistorien – för vad var novellen innan Damen med hunden?

Antagligen ingen svensk gymnasieelev skulle kunna besvara den frågan på stående fot. Och vad kan man inte lära sig om novellen som konstform genom att studera just Damen med hunden och andra av Tjechovs noveller?
Damen med hunden och Duellen som jag själv just läst om med samma beundran som första gången är visserligen båda ganska långa för att vara noveller; tillsammans räcker de till en bok ungefär så tjock som vilken kortare roman som helst. Men om man tänker på vad Tjechov fått med i dem, både av händelser och karaktärsbeskrivningar framstår de genast som korta.

Novellerna handlar om kärlek, om drömmar som krockar med samhällets moral, om hyckleri men också om äkthet. En hopplös kvinnokarl träffar en ganska alldaglig ung gift kvinna på en semesterort och drabbas för första gången i sitt liv av den kärlek han inte trodde fanns. En ytlig och inbilsk yngre man befinner sig på flykt undan livets ansvar tillsammans med en annans hustru men då han oväntat utmanas av en verklig cyniker förvandlas han och blir full av nåd.

Platserna är södra delen av ryska imperiets semester- och koloniorter. Miljöerna borgerliga och aristokratiska. Tiden den sista innan tsarväldet gick under, då allt är dammigt och – utan att någon ännu vet det – väntande.

För mig innebär läsning av Tjechovs verk alltid ett djupdyk i det stora vemodet. Han skrev innan allt hände. Han skulle aldrig behöva uppleva revolutionen, inbördeskriget, sovjettiden med Stalins förföljelser, det kalla kriget eller vulgärkapitalismen som följde på kommunismens fall. Han skrev som en gammaldags yrkesförfattare fast han också var läkare, med enastående hantverksskicklighet utan att ett ögonblick förlora känslodjupet.

I hans berättelser är den borgerliga moralen och dubbelmoralen ännu orubbad; fast Tjechov är allt annat än en moralist visste han vad som är dygder och vad som är laster och hur man skulle uppskatta de förra och förlåta de senare.

Hans karaktärer vandrar än idag genom sina trädgårdar under parasoller och intar brännvin till frukost på paviljonger. De kysser damer på hand och damerna koketterar och det görs utflykter och man älskar och baktalar varandra.

Man kan längta till det och sakna det och det är alldeles som idag. Ingenting har egentligen förändrats och ändå allt. Ingenting finns kvar och det är som det alltid har varit, att vara människa här på jorden.

I slutet av Damen med hunden konstaterar berättaren att allt ännu bara har börjat för de hemligt älskande. Så är det nog ständigt för oss alla. Det har bara börjat. Tjechov befann sig i sådan början och vi som lever idag befinner oss i en annan.

Tjechovs hemlighet var inget annat än att han måste ha älskat det han såg och han visste att det bara fortsätter.

Dramerna i all ära – de är fantastiska – men att läsa hans noveller är att stiga in i den moderna tiden och veta att den redan passerat.

(För övrigt både beklagar jag och är tacksam över att Tjechov aldrig fick läsa Solsjenitsyn eller Pelevin.)