Damen med hunden är jag

Som stadsbo märker man sorgligt lite av årtidsväxlingarna. Man registrerar naturligtvis om det är varmt eller kallt, om det regnar, snöar eller är uppehåll och om träden i parkerna är gröna eller inte men det är också i stort sett allt. Dofter och ljud försvinner i det allmänna bruset och vad det gäller djurlivet så är det inskränkt till skygga ekorrar och rådjur som någon enstaka gång kan förirra sig in i något grönområde.

Min huvudsakliga kontakt med naturen sker på kyrkogården en bit ifrån där jag bor. Där går jag nästan varje dag med min lille hund. Eller han går där med mig. Vilket man nu vill. Jag i min svarta eller beigea kappa beroende på årstiden och han alldeles som han är, bortsett från kopplet som är samma året om.

Jag tycker om att vara ute och gå bland de pampiga gravstenarna varav många härstammar från en tid då man verkade ta både livet och döden på ett större allvar än man gör nu. Visst, det är något lite lätt löjligt med gråtande änglar och halvnakna jungfrur i brons och marmor men det ger bara allvaret en pikant överton.

En sommardag gick jag förbi en av de största gravarna, utformad som ett litet kapell och rest över någon av stans mer berömda borgarfamiljer, och där satt en halvnaken flicka av kött och blod och poserade med en massa liljor i famnen. På alla sidor om henne hade fotografen som hukade framför henne spänt upp stora paraplyer.

Den gången önskade jag att jag haft lite mer kurage och sagt till. Modefotografering hör inte hemma bland de döda. Inte ens om deras anhöriga givit sitt tillstånd.

Det är typiskt vår tid att se en kyrkogård som en lite lagom provokativ miljö för skapandet av halvpornografiska reklambilder. Det är så det är. Jag kan inte göra något åt det. Men vi har i alla fall inga gladiatorspel längre.

Själv brukar jag gå till en gravsten som ligger alldeles intill kyrkogårdsförvaltningen och där en familj ligger begravd. Paret fick åtta barn varav ett överlevde sin treårsdag. Det dog i mitten av tonåren. Då tänker jag att mina gener kostat en del blod, svett och tårar att transportera ner genom tiden. För att tala ett språk som vår tid förstår kunde man ju prata om ackumulerat mervärde samlat i min ynkliga existens i den tunna kappan.

Jag nöjer mig oftast med att tänka att jag är skyldig dessa människor att göra det bästa av det, om jag inte är skyldig mig själv det. Trots allt skall vi igenom allt innan det är över.

Idag hade gula löv fallit ner på stenen. De föll mycket sakta precis som de gjorde ifjol då jag också gick där en sådan här stilla höstdag med min lille hund framför mig i kopplet.

Kyrkogården är aldrig vackrare än i mitten av oktober då drivorna av gult har lagt sig mellan alléträden och allt har oskarpa konturer utom lönnarna som är orangea.

I vintras fick kyrkogården mig att tänka på översnöade skyttegravar och krigskyrkogårdar från första världskriget men just nu är det bara den vänliga döden som besöker den.

Tänk på döden, står det över porten på en annan kyrkogård i stan. Jag gillar att göra det. Det återför det mesta till sina rätta proportioner.

Jag tror att en sak som kan göra stadsbor benägna att använda uttryck som ’livspussel’ och ge sig ut och jogga med barnvagnen är att de ser för lite av årstiderna och av döden. Ändå joggar de rätt ofta på kyrkogården så det kanske inte stämmer.

(Igår såg jag ett begravningsfölje från mellanöstern som stod runt en grav och skrek och grät högt. Det kanske är sunt fast jag är vän av en diskret borgerlig sorg bakom lykta dörrar.)

Jag har mycket att göra som jag planerar medan jag går ut med hunden. Tvätt till exempel och teveavgiften som tydligen skall betalas numera fast jag inte har någon teve. Och påsarna med återvinnbart skräp…

På sådant tänker damen med hunden då hon går på kyrkogården. Det vet jag därför att damen med hunden är jag.