Ha till något – Om att vara trött på att skriva

Perioder av mitt liv har jag varit rätt trött på att skriva.

Jag avundas till exempel i hemlighet (ja, tills nu då) min vän som är keramiker och gör skålar och muggar som någon kan använda.

Jag avundas ännu mer dem som kan måla eller på något annat sätt göra bilder. Att titta på en bild är ju något som man bara gör. Läser en text gör man däremot inte bara. Det kräver någon form avv ansträngning.

Om någon läser mina texter vet jag det sällan. Det märker jag först om denne någon hör av sig.

Själv skulle jag aldrig läst mina texter om jag varit någon annan. Inte för att de inte är bra utan därför att jag inte skulle ha vetat om att de fanns, fixerad vid hyllan med nobelprisvinnare som jag är.

Som läsare gör man klokt i att lägga ner omsorg innan man börjar läsa en text. Det är tid av ens enda liv som går åt.

Den som skriver vet däremot att det får ta den tid det tar, om resultatet så är uselt, annars kan det kvitta.

De flesta texter går inte att använda till något. De duger inte ens som julklappar till välvilliga bekanta. Vill man ha läsare är det säkraste sättet att skriva om någon annans text – då kommer nämligen denna andra eventuellt att höra av sig efter att ha googlat på sitt namn.

Vill man skriva får man vara beredd på. Att inte bli läst, att inte ha tid nog, att inte ha pengar nog att ha tid nog, att det man gör går att knyckla ihop och lägga i en papperskorg och det kommer inte ens att skilja sig i utseende från pensionsbeskedet intill.

Det är därför det är lätt att bli trött. Sedan kan jag vara det tills det också framstår som meningslöst. Vad finns det att göra annat än skriva – då det är skriva man vill?

Som barn satt jag på golvet och klippte och vek små böcker som jag ritade små teckningar utanpå och döpte till olika titlar som jag ännu inte kunde skriva. Det var inte viktigt att jag inte kunde skriva titlarna. Det som var viktigt var att komma på ständigt fler titlar som jag skulle kunna skriva en bok till en dag. Sedan dess har det gått trettio år och tretton av dem har jag ägnat helt och hållet åt att fortsätta den där leken fast på riktigt.

Periodvis blir man nog trött på allt som man vill och måste. Skrivandet är inget undantag. Egentligen vet jag att det är så. Ibland är det bara det att jag önskar att det gick att ha till något. Nu får jag köpa mina julklappar av min vän keramikern istället.