Hem

Tidigt i våras flyttade jag.

Särskilt långt kan jag inte säga att det var. En promenad på tjugo minuter eller en cykeltur på tio, inte ens det. Mellan ligger en väg, en bit villaområde, en kyrkogård… inte mycket mer.

Jag har samma bibliotek närmast som tidigare.  Även om det inte är dit jag går längre. Jag går till stadsbiblioteket nu.

Jag har ungefär lika långt till jobbet. Även om det tar nästan dubbelt så lång tid om man åker kollektivt.

Om jag går ut med hunden kan jag gå till samma platser som då, om jag vill. Det gör jag inte.

Det är som om jag flyttat till en annan stad som är min barndoms stad. På den tiden – och sedan dess har jag förlorat nästan allt – bodde jag på Södra Vägen. Nu bor jag i Torp.

Mellan dessa platser ligger Sant Siegfrieds plan, Örgryte villastad, Gårda. Men det är Korsvägen som är porten in mot stan. Inte Centralen som tidigare, då jag bodde i Bagaregården.

Varje gång jag cyklar in till stadsbiblioteket tänker jag att jag kommit hem. Äntligen är jag tillbaka och jag önskar att det inte hade dröjt så länge. Jag önskar att det inte behövde dröja länge än.

För naturligtvis går det inte att komma hem och det går inte att komma tillbaka. Det är min känsla, inget annat. Av att cykla mot stan från rätt håll. Av att gå till rätt bibliotek. Av att ha rätt slags hus i närheten; tegelhus istället för landshövdingehus, funkis istället för arbetarbaracker som blivit status och pittoreska.

Men människorna är ju borta – de flesta. Och sakerna – de har slitits ut och tappats bort. Bara ett album som håller på att falla sönder i min bokhylla, mjukiskatten i min säng, minnesbilder som bara jag minns. En zeppelinare som brinner i en teveruta. Godisautomaten i ett varuhus. En tappstation som svävar ovan molnen…

Så nära. Så långt ifrån. Sådan är förlusten. Rummet finns kanske men det som hände där är över och borta i tidens vita ljus. En dag kommer det sista av det att utplånas med mitt medvetande.

Att flytta tillbaka går inte. Det går inte att komma hem. Ändå kan jag inbilla mig det ett ögonblick. Ibland hela kvällar då jag går upp i skogen bakom marken där Synvillan låg.

Som barn brukade jag rada upp mina mjukisdjur och berätta för dem. Det fanns ingen egentlig mening med mina berättelser. Meningen var att det hela tiden skulle hända något nytt. Händelsen var själva berättelsen. Mer än så krävdes inte. Kom jag inte på något mer som skulle hända började jag räkna upp saker. Kläderna flickan hade på sig, möblerna som fanns i huset, djuren på gården.

Numera berättar jag inte för att få fler saker att hända. Numera berättar jag för att det lilla av betydelse som hänt verkligen skall ha hänt.

Jag berättar för att det jag berättar om skall återuppstå och bli till ett slags ting. Texten är ett ting. Den är verklighet som inte är verklig längre, mödosamt omarbetad till bokstäver, på de viset förvandlad och alltid till viss del otillfredsställande. Det lilla som finns kvar, minnesbilder som bara jag minns.

Trots detta fortsätter jag att berätta. Fast jag vet att jag inte kan komma hem gör jag det. På samma vis som jag flyttat hem fast det inte alls är hem. Inte som det var.

Ett ögonblick räcker det nämligen att man tror det. Det är det ögonblicket som räknas. Och det är det som gör det värt resten. Att befinna sig där och tänka: nu är jag tillbaka. Nu är jag hemma. Nu börjar det. Jag kan ta mig till stan utan att passera centralen.

Tavlan på titelbilden är målad av Mats Ahlgren och är i privat ägo.