Det var inte mitt fel…

För inte så länge sedan steriliserade man på helt laglig väg fullt friska människor i vårt land. Många av dem mycket unga och de flesta från samhällets lägre skikt. (En skildring av det finns bl.a. i dokumentären Walborgs ungar från 2009.)

Idag betraktar man från officiellt håll det här som synnerligen besvärande. Helt plötsligt är det gott om folk som står på kö för att fördöma. Har människorna och deras värderingar verkligen förändrats så mycket på så kort tid?

Läkarvetenskapen har i alla tider stundom arbetat för andra intressen än deras som man säger sig vilja hjälpa och bota. Numera är läkemedelsbolagen t.ex. starka och i tider av nedskärningar i det sociala skyddsnätet och en kultur som fokuserar på snabba lösningar är det tacksamt att medikalisera många problem.

På P1 hör jag en debatt om ADHD-medicin till barn http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4635986 Det är den vanliga floran av intervjuobjekt. Allt från läraren som vet att mer sociala resurser skall till för att hjälpa barn med svårigheter till professorn i neuropsykiatri som anser att medicineringen är ett framsteg.

Förutom att man kan fundera på på vilka barn och på vilka grunder som diagnosen ADHD ställs så bör man nog definitivt ställa sig frågan om exakt hur säker man behöver vara på sin sak innan man skriver ut mediciner som påverkar hjärnans funktioner till minderåriga. Vilka tjänar på en utveckling där 2-10% av barnen anses vara födda med ett fel i hjärnans funktioner? Är det inte snarare samhällets krav på dessa barn som är felaktigt ställda? 2-10 % (en siffra som nämns i just det här radioprogrammet) är ganska mycket och man kan verkligen fråga sig vad som felar; människorna eller det samhälle som finner så många av dem tillräckligt defekta för att de skall behöva stoppa i sig mediciner med amfetamin i redan i barndomen.

En mamma intervjuas om sin dotter som påstås ha ADHD. Dottern är med under intevjun där mamman berättar att dottern innan hon började med medicinen bråkade i skolan. – ”Det var inte mitt fel,” hör man flickans röst i bakgrunden. Och sedan, då mamman säger att hennes dotter fått lättare att passa in i samhället nu, säger dottern – ”Jag har alltid passat in i samhället!”

Man behöver inte vara någon sentimental barnavän (en sort som vår tid för övrigt kryllar av så länge det bara handlar om en icke förpliktigande ömkan) för att finna det ganska hjärtskärande. Vem har bestämt att denna flicka inte fungerar som hon skall och på vilka grunder? Kan man isolera alla faktorer som skulle kunna leda till att hon haft svårigheter och säkert dra slutsatsen att det handlar om något ”medfött”. Och vem tjänar på det? Föräldrarna som kan svära sig fria från en del av den tyngd som ansvaret för barnens uppträdande innebär? Skolan som får en enkelt lösning på ett problem de varken har resurser eller tid att lösa? Eller läkemedelsbolagen som räknar pengar?

Det är flickan som skall leva med en tidigt definierad identitet som avvikare och dessutom med de ännu inte helt utträdda långsiktiga konsekvenserna av medicineringen, hela livet.

Man bör vara en skeptiker. För sin egen och för sina barns skull.