Den gamle kungen i exil av Arno Geiger

Trots att alltfler människor i vår del av världen uppnår hög ålder är just åldrandet och de förändringar av kroppen och medvetandet som följer med det inte särskilt ofta skildrat i skönlitteraturen.

Kanske beror det på att det handlar om naturliga processer; sjukdom och död upprör visserligen i sig men en och annan försöker nog döva sin upprördhet genom att intala sig själv att om man bara får ett fullt liv dessförinnan är allt gott och väl ändå.

Kanske beror det på att de flesta av oss helt enkelt inte vill inse att det på ett långt liv ofta följer ett långt och utdraget slut, då olika funktioner och förmågor gradvis försvagas för att slutligen rentav försvinna helt.

Oavsett anledning är det synd. Åldrandet och sjukdomen är ofrånkomliga delar av den mänskliga erfarenheten och eftersom det är så borde vi faktiskt intressera oss för dem mer. Precis som vi intresserar oss för andra allmänmänskliga erfarenheter.

En som gjort det är den österrikiske författaren Arno Geiger, som i sin hybrid mellan roman och betraktelsebok skriver om sin i Alzheimers sjukdom insjuknade far.

Fadern är föddes en gång in i ett annat samhälle än det hans son sedan vuxit upp i och sonen har inte haft så lätt att förstå honom, ens innan hans sjukdom bröt ut. Bristen på förståelse gör rentav att Arno Geiger och hans syskon först inte ser faderns eskalerande sociala klumpighet som ett symptom på att något är fel.

Känslor har ju aldrig varit något fadern haft lätt att tala om. Hans inställning till tillvaron har varit praktisk, anspråkslös, ur resten av familjens synvinkel till och med fantasilös, därhän att hans mycket yngre fru, barnens mor, lämnat honom efter ett långt och av allt att döma rätt torftigt äktenskap.

Kort sagt tillhör fadern en generation som inte riktigt ansett sig ha råd med särskilt mycket prat eller med några utsvävande idéer. Och när hans sjukdom ger sig till känna verkar han först bara ha blivit ännu mer av den lite träige gubbe hans familj alltid ansett honom vara.

Inte förrän det blir helt uppenbart att han inte kan klara av sin vardag längre börjar omgivningen inse att det handlar om något mer än bara vanlig inkrökthet och att fadern faktiskt behöver hjälp.

Sonen Arno Geiger inser också att han vill lära känna sin far bättre och på något vis verkar detta bli ett tillfälle för honom. Han lägger samman de olika upplysningar han har om faderns liv men han lyssnar också till och skriver ner vad fadern har att säga och det är bokens verkligt stora behållning.

Geiger varvar långa berättande partier med dialoger mellan fadern och honom själv, där läsaren får inblick i de nya perspektiv på världen som demensen faktiskt öppnar.

Faderns ständiga hemlängtan – som givit boken dess titel – är ångestfylld men det är också som om detta främlingskap i det som förut varit välkänt och ordnat av en logisk hjärna tillåter en ny och mer ren blick på tillvaron.

En katt stryker genom faderns trädgård och fadern utbrister: ”Tidigare hade jag också katter, inte direkt mina egna, men som delägare.”

Ja, vad kan man annars vara, annat än delägare i en katt?

Även om det naturligtvis finns något osmakligt i att idealisera det sätt att tänka och uppleva som är följden av en uppenbarligen plågsam sjukdom innebär inte det att det inte kan finnas mycket att lära av sjuka, gamla och människor som av de flesta i vårt samhälle skulle upplevas som galna.

Tillsammans med faderns panik över att tappa större och större delar av sin förmåga och sin identitet verkar ett slags halvt omedveten ödmjukhet växa fram. Det är hjärtskärande att höra fadern tala om sig själv som oduglig och oförmögen. Samtidigt är det också trösterikt – för den som lyssnar eller läser. För fadern framstår inte alls för sonen och läsaren som någon som förlorat sin värdighet, han framstår som mycket mänsklig.

En dag skall de flesta av oss bli odugliga och oförmögna i en samhällilig mening. Det fråntar oss inte vårt värde som levande varelser, människor och högst verkliga delar av just verkligheten.

Geiger har skrivit sin bok på ett enkelt, underfundigt och på sitt sätt meditativt språk och hans nyfikenhet och öppna sinne inför faderns sjukdom smittar av sig på läsaren, som knappt utan att märka det lockas att närma sig annars tunga ämnen som var identiteten sitter, vad nyttan med livet egentligen är och om det ens går att känna sig hemma någonstans.

Till slut är vi kanske alla ändå både mycket djupare förbundna med den här världen och mycket mer främmande i den än vad vi tror. Och vår tro på vår egen osårbarhet är antagligen den sjukdom vi först måste tillfriskna från.

Det är svårt att inte bli djupt berörd av Geigers bok. Att den sedan ger sjukdomen och åldrandet en otypiskt idyllisk inramning, i form av den österrikiska landsbygden, gör bara att temat hamnar ännu i tydligare fokus. Åldrandet och sjukdomen finns här och till och med där det är bättre än här.

Geiger, Arno (2015). Den gamle kungen i exil. 1. uppl. Skivarp: Thorén & Lindskog