Staden

Första gången jag besökte Rannebergen var jag tjugosex år och gift.

Jag hade då bott i Göteborg i sammanlagt fjorton år, mina sex första och de åtta efter jag flyttade hemifrån, knappt utan att veta ens var det låg någonstans.

Det var arbetet som förde mig dit. Jag hade tagit spårvagnen ut till Angered centrum och därifrån hade jag klivit på bussen som skulle föra mig vidare. Det var november, sen eftermiddag och folk var, i motsatts till mig, på väg hem. På alla sidor om mig satt människor av olika ursprung och pratade i sina mobiltelefoner, läste, lyssnade i hörlurar eller stirrade bara rakt framför sig och igenom passageraren mitt emot. Jag tänkte att det var för att jag var ny på turen som jag var en av de få som verkligen försökte se förbi min spegelbild ut genom fönstret, på det kompakta mörker som rådde där. För mörkret var verkligen kompakt. Vi tycktes färdas i en spiral upp genom rymden och så plötsligt såg jag rymdstationen; jättelik och liksom svävande, som en egen galax av lampor på väg ut över vägen. Det var Rannebergen som det kom till syne för mig för första gången.

Senare skulle dagsljuset klä av min vision inpå bara skelettet. Eller så var det tvärt om; skelettet i form av lyktor och betongmassiv som kläddes på med balkonger, parabolantenner, cykelställ och lådliknande altaner. Rannebergen var ingen rymdstation utan ett vanligt miljonprogramsområde, byggt uppe på en höjd omgiven av rena bondlandet. Där fanns och finns allt det som fanns och finns i de flesta miljonprogramsområden. De slitna lekplatserna där barnen verkar små och främmande i skuggan av höghusen. Busshållplatserna där det alltid står några unga mammor med barnvagnar och ett par klungor med tonåringar som röker och ropar oartikulerat till varandra Det öde torget med dess kringblåsande tuggummipapper och torra löv. I Rannebergen finns också en simhall. Jag har aldrig varit där men varje gång jag går förbi tänker jag att det är bra; alla stadsdelar borde ha sin egen simhall för att människorna skall ha någonstans dit de kan gå för att vara i vattnet tillsammans.

Så har jag lärt känna Rannebergen. Tiotals gånger har jag vid det här laget suttit på bussen upp mot rymdstationen som inte är någon rymdstation. Även jag har förmodligen blivit en av de där som stirrar rakt framför sig. Fast jag stirrar som regel inte rakt igenom medpassageraren utan faktiskt rakt på honom eller henne. Ofint naturligtvis men vad skall jag göra åt min nyfikenhet? På bussar och spårvagnar kan man lägga märke till sådant som är så allmänt förekommande att det just därför annars förblir osynligt. Det är en slags massverkan. Plötsligt upptäcker man att ju mer täckande slöja arabiska och nordafrikanska kvinnor har, desto mer och högre talar de i sina mobiltelefoner och desto argare verkar de bli på den de talar med. Tyvärr förstår jag inte vad de säger så jag kan inte avgöra om det finns ett mönster också i anledningarna till deras ilska. Jag ser bara deras ansikten och hör deras röster. På dem och bredvid dem på sätena klättrar deras barn – eller är det verkligen bara deras barn? De är ju så många! Men barnen verkar inte lyssna på telefonbråken. De är precis som jag upptagna med att titta på allt möjligt. Jag tror att det är för att de inte tror att de förstår vad de ser, de har inte ens en tanke på att man skulle kunna förstå eller inte förstå vad man ser. De ser, det är alltsammans.

En annan sak jag lagt märke till är att äldre män och tonårsflickor har det gemensamt att de verkar ha svårt att klä sig för årstiden. På spårvagnen ut till förorten finns det nästan alltid en sådan man. Sällan flera. Han sitter mitt bland alla andra och ändå liksom lite för sig själv. Ibland kommer han försynt och sätter sig bredvid mig som om han kunde läsa mina tankar. Han har shorts och golfstrumpor och skjorta fast det är för kallt eller syntetkostym mitt i sommaren. Ögonen är lite frånvarande men om jag ser in i dem så vänder han sig inte bort som andra passagerare. Han ler. Jag önskar att jämnåriga män kunde le så mot mig. Det vore ett vackert sätt att bli uppvaktad. Det krossar mitt hjärta. Men jag antar att man innan man kan le så mot någon måste ha uppnått en ålder då det inte längre finns någon motsättning mellan längtan efter det som vackert och medvetenheten om de vätskor och substanser ens kropp utsöndrar.

Just en sådan äldre man som satt bredvid mig en gång petade mig försiktigt på axeln och frågade om jag visste när Hammarkullens hållplats skulle komma. Jag skämdes över att behöva ta ut min hörlur och be honom upprepa frågan igen. Han borde inte ha behövt upprepa den. Men han såg glad ut då jag svarade. Som om han just fått veta något mycket viktigt och sedan gick han av, för nästa stationen var Hammarkullen.

Så tonårsflickorna då; den andra felklädda resenärskategorin. På vagnen mot Angered tycks de alltid hänga ihop i gäng. Vissa av dem bär slöja men i övrigt är de alla lika fåfänga och pratar högljutt med varandra på de språk som fungerar i den aktuella konstellationen. De gillar för små kläder som är fel nästan jämt utom i juli och har de tillräckligt på sig har de alltid långkjolar med skor som verkar alldeles för bräckliga att gå på under.

De är egentligen likadana om man tar bussen ut mot Askim. Skillnaden är att de där är blonda och för det mesta sitter en och en i varsitt säte där. Och de har dyrare minitoppar och minikjolar och definitivt inga slöjor. Då jag tittar på dem känner jag mig gammal. I dem ser jag tydligt det jag bara anar i spegeln. Någonting har försvunnit eller tillkommit men vad det är vet jag inte. Det har kanske med tiden att göra och hur den passerar genom sina offer. Men hur mycket tid som skall igenom systemet innan en märkbar förändring av ytstrukturen inträder har jag ingen aning om. Vad jag ser är bara det som går att se; de här flickorna är möjligen hårda eller överkänsliga men de är inte besvikna eller nöjda, inte riktigt säkra på någonting ännu och allra minst på sig själva.

Människor som åker kollektivt delar en slags sårbarhet som har att göra att de kan titta och bli tittade på. Därför ser de flesta rakt igenom varandra. Utom de som är för nyfikna – som jag. Men jag undra om de som sitter i sina bilar blir annorlunda av det; om de som sitter i bussen och de som sitter i bilarna i själva verket är som två olika arter. Bilmänniskorna som inte behöver upptäcka alla dessa mönster i betenden och utseenden och som därför vare sig behöver fundera över dem eller bli inordnade i dem själva – ger det dem en känsla av överlägsenhet? Är den motvilja bilivrare känner inför kollektivtarfiken grundad i att de vet att exponering, om den är en allas exponering för alla, måste sluta i en slags utjämning eller ett uppgående?

I en storstad är avskiljningen i det offentliga rummet någonting för dem som kan betala för sig medan avskiljningen i de många, små, privata och perifera rummen är till för de fattiga. Alla som har råd skaffar hus i villaförorterna eller stora bostadsrätter i centrum. Trängs man i kollektivtrafiken vet man att man är en människa bland andra. Där finns ingen möjlighet att värja sig mot vare sig likhet eller olikhet. Själv undrar jag till exemepl nästan varje gång jag åker spårvagn var alla dessa flexibla och tävlingsinriktade entreprenörer som politikerna och företagens representanter yrar om finns. Bör man ens leta efter dem i sinnevärlden? Det kanske man bör men i så fall inte i kollektivtrafiken. Där är folk precis så förkylda, fulla, störiga och illa klädda som den stora massan förmodligen alltid har varit. Och de som inte är något av detta försvinner hur som helst i myllret. De framstår inte som normen. Ensamma i sina bilar hade de nog kunnat göra det men inte i en buss; där är de undantagen.

Det är en stadens hemliga njutning, detta att verkligheten gör uppror mot idealbilderna varje dag. Har man bara öppna ögon och en hjärna som förmår sålla bort rastret av tidsbundna lögner så kan man se människorna, just som de är, många coh ensamma på en och samma gång. De kommer aldrig någonsin att kunna förvandlas till vare sig sig själva eller till förvanskningar av sig själva och det är en stor tröst. De är. Fula, konstiga, högljudda, sjuka, påtända, stressade, arga eller bara uttråkade. Några entreprenörer kommer de flesta av dem inte att bli, sorgligt eller glädjande nog.

Bussarna och spårvagnarna går från periferi till centrum och från centrum till periferi, varje dag. De är stadens blodomlopp. De som inte åker med dem känner inte staden som den är möjlig att känna. Själv skulle jag inte förrän i vuxen ålder lära känna den på det viset och det skulle då ske gradvis, förort för förort, busslinje för busslinje. I min barndoms stad fanns nämligen bara en enda buss och den gick upp till Johanneberg. Annars fanns bara spårvagnslinjerna genom de stadsdelar jag kunde namnet på; Linnéstaden, Vasastan, Nordstan, Centrum. Passet i min byrålåda visar att jag är född i Vasa församling och därifrån går inga bussar ut till Rannebergen, bara mot Guldheden eller Korsvägen.

Åttiotalet var en tid då det åtminstone var teoretiskt möjligt att få tag på en hyreslägenhet i centrala stan. Frågar man äldre människor muttrar de visserligen om pengar under bordet och bostadsbrist men jämfört med vad min genreration fått uppleva skulle jag gissa att detta nog ändå får betecknas som en möjligheternas tid. Själv gick jag med någon vuxen till torget utanför Saluhallen och köpte frukt och snittblommor. Fiolmannen fanns då. Jag minns bara igenkänningen i de vuxnas ansikten. Honom har jag glömt fast jag djupt i minnet ser en lång gestalt med en fiollåda under armen gå bortåt, hukad mot regnet. Genom spårvagnsfönstret såg jag rivningskåkarna stå halva och därför så inbjudande för mina fantasier. Sossarna rev, sade de vuxna. Det var innan Haga blev ett reservat för nostalgiska fyrtiotalister och folk började yra lyriskt om landshövdingehus med bevarad pärlspont och spegeldörrar i original.

I min barndom lekte barnen på Plikta och gick till Slottskogen och tittade på djuren. På gatan där vi bodde fanns ett livs, en musikaffär, en tobakshandlare som bjöd mig på choklad och säkert också någon affär som jag inte längre minns. Bakom huset fanns en park med råttor i. Det var en stad som var både slitnare och vackrare än den som finns idag. Mindre städad och uppköpt och samtidigt mer homogen – på ett annat sätt. Jag hade som barn aldrig träffat någon riktig invandrare. En pojke på dagiset där jag gick hade en arabisk pappa. Det var lite exotiskt. Jag var heller aldrig medveten om Hisingen eller om förorterna i nordost. Människorna som befolkade min värld bodde alla i centrum eller runt omkring centrum. Där fanns allt på promenadavstånd. Där fanns biblioteket och kaféerna och museerna och där fanns affärerna där man handlade såväl dagligvaror som kläder och husgeråd. Ändå var de som bodde där i många fall studenter eller lågavlönade akademiker. Hur hamnade de där? Hur fick de sina lägenheter? Jag vet det inte och frågar man dem idag kan de inte svara. Det var nästan omöjligt på den tiden också, hävdar de. Men faktum kvarstår: de bodde där, jag minns dem.

De få gånger jag färdas genom glesbebyggda trakter är det en sak som slår mig. Geografin i städerna är avgränsad inåt, mellan, istället som på landsbygden med dess hembygdsgårdar och små centrum, utåt och runtom. Fast jag inte bor i Stockholm tycker jag mig till exempel veta exakt vad Rinkeby är för slags ställe. Jag vet också vad Östermalm är. Jag vet vad skillnaderna är mellan dessa båda platser, inbillar jag mig. De ligger i samma stad och ändå är det som om det vore två olika universum. Däremot tänker jag mig att det är ungefär samma sak att vara från centrala Mora som att vara från en gård lite utanför, åtminstone i resten av landets ögon.

Platserna i och runt storstäderna är laddade. Ingen glömmer att de utgör en karta över något annat än bara mänsklig bebyggelse; de har blivit en karta över människorna själva, ett sätt att hägna in dem så att de går att identifiera.

Privilegiet att kunna minimera förflyttandet genom stan men i gengäld fritt kunna välja att förflytta sig utanför dess gränser, gärna mycket långa sträckor, är idag de rikas kännemärke. De fattiga är hänvisade till de halvlånga avstånden och det kollektiva förflyttandet över och genom dessa avstånd. Resandet som en del av vardagen och trängseln; till och från jobbet, till och från affären, till och från dagis eller skolan, hela tiden in och ut ur centrum i överfyllda bussar och spårvagnar. Har man råd köper man en bostad närmare de väsentliga punkterna eller reser enskilt, i bil, på breda vägar byggda runtom stan. Och man åker inte till Saltholmen med elvans spårvagn varje ledig dag i juli utan tar istället flyget till något avlägset land. Den kollektiva resan genom staden är ful. Den luktar öl och urin och man vet inte vem man står eller sitter bredvid. Vad ger den för rikedom? Vad tyder den på för rikedom?

Viss rikedom är ful i andras ögon. Då jag som artonåring flyttade till ett landshövdingehus i ett område på väg uppåt i statusligan fanns där, förutom servicebutiken, en fruktaffär, ett glasmästeri och en presentaffär. Fruktaffären låg mitt emot min port. Där köpte jag varje dag ingredienserna till dagens middag. Innehavaren bodde i området; en svensk man i övre medelåldern som drev den ihop med sin fru. Alla i huset där jag bodde kände honom. Tydligen hade han försett dem med frukt länge.

En dag var han borta. Affären togs över av två bröder från mellanöstern en tid. Sedan slog den igen. Tio år senare har lokalen inhyst åtminstone två gallerier och en presentaffär. Den ursprungliga presentaffären har blivit mäklarkontor och glasmästeriet har just slagit igen och renoveras för fullt. Skylten som varnade för glasmäsatrens hund finns kvar men hans pinuppkalender är nerplockad från väggen. Snart kommer där att vara vitt. Snyggt och vitt och dött.

Det har blivit en rikare stadsdel och säger jag att jag tycker att det har bivit fattigare vet jag var jag hamnar. Jag blir en av alla dem som gnäller över att inte det mysiga gatulivet finns kvar men som själv tar bussen ut till stormarknaden för att jag inte har råd med priserna nära där jag bor. Jag blir någon med anspråk. Alltså försöker jag att inte gnälla. Jag tar cykeln ut till Willys Gamlestan istället. Dit går bussarna sällan. Affärerna ligger på rad i något som mest liknar jättelika garage med en lika jättelik parkering framför. Jag upptäckte dem en sommar då jag hade ont om pengar. Jag måste cykla ut minst en gång i veckan och sedan noga välja ut vad jag skulle ha och försöka beräkna om det fick plats i min cykelkorg eller inte. Framför mig i kön stod massor av somalerier. Varför köper de alltid så mycket av allt, somalierna? Fyra enorma flaskor olivolja, tre flak tomatkonserver, storpack med allt från frysta grönsaker till godis. Hade jag inte varit så väluppfostrad hade jag frågat. Fast de svenska paren skulle jag ännu mindre våga fråga om deras kundvagnar fulla av lightläsk som, att döma av hur deras kroppars proportioner, knappast kan ha fyllt sitt syfte tidigare och antagligen inte kommer att göra det nu heller. Mannen ser nästan alltid ut som om han har en motorsåg ute i bilen, eller en aggressiv hund. De har mysbyxor som hasat ner så att man ser svanktatueringarna och början på skinkorna. Han har rakat av sig håret och hon blonderade sig för ett år sedan. Inne i centrum skulle de vara helt ute men där, på Willys Gamlestan, är det deras territorium och jag är en löjlig inkräktare.

Ändå gillar jag den här miljön. Jag gillar att allting rör på sig mot en ständig oföränderlighet. Människorna kommer och går men är alltid desamma. Ingen syns bland dem. Jag gillar känslan av att befinna mig mitt i en stad långt utanför staden.

Bäst gillar jag Orienthuset som är granne med Willys. Det spelar ingen roll att jag är vegetarian och de säljer hela kohuvuden i köttdisken; det är i alla fall mindre onaturligt än dessa oidentifierbara rosa vakuumförpackningar som annars märks kött. Vad som däremot spelar roll är den underbara disken med arabiska sötsaker som ligger upplagda på fat bakom glaset. Varken min plånbok eller mitt midjemått tillåter att jag köper men jag kan titta länge. Jag tänker: en dag… Den dagen kommer kanske aldrig. Jag köper te och torkad frukt och nötter istället. Japanskt godis som då jag var liten kom från Saluhallen men nu lika gärna går att hitta här ute, i periferin. De konstfullt upplagda sötsakerna av pistagenötter, spröd deg och honung måste jag skiljas ifrån. Det mesta måste man faktiskt skiljas ifrån ganska snart. Till slut har man ingenting kvar alls – det är så det skall vara.

Andra änden av stan har inget Willys och inget Orienthus och människorna som bor där får betala för att inte behöva hänge sig åt dubbelmoral. I Majorna är alla livsmedelsbutiker inklusive Ica öppna till elva på kvällen. Brödet kostar en och en halv gång så mycket som på Willys Gamlestan men den som äter det känner sig som en bättre människa.

Majorna har alltid funnits i mitt medvetande, om än diffust. Antagligen var jag där ibland som barn men utan att lägga det på minnet. Redan då var det väl mytomspunnet. Göteborgs hjärta, i mycket högre grad än Avenyn eller Nordstan. Som en slags koloni där kolonisatörerna drömmer om att bli som de koloniserade.

Det skulle vara en ny man som gav mig tillfälle att fördjupa bekantskapen. Jag insåg att spårvagnen går hela vägen därifrån jag bor och dit och att det bara är att kliva på och sedan ringla med genom hela staden. Läsa fram till stigningen börjar strax innan Stigbergstorget och sedan titta ut genom fönstret resten, för där börjar härligheten; alla dessa söta landshövdingehus där små kaféer och butiker ligger inhysta i bottenvåningarna och så hamnen som hela tiden skymtar bakom. Jag minns att jag vid tillfällen då jag klättrat upp på berget bakom Masthuggskyrkan och sett ut över området har kunnat förstå dess färger; ockra, milt rosa, ärggrönt. Det är som om färgerna där inte vill att man skall ha ont. De är snälla precis som storlekarna i Majorna. Kommer man till fots genom Slottskogen och precis har sett de väldiga stenhusen från sekelskiftet i Vasastan och Linnestaden är det som att gå in i en värld byggd för dockor eller små ödmjuka människor.

En sensommarförmiddag gick jag runt i Majorna och försökte söka jobb i butikerna. De flesta var naturligtvis för små för att anställa någon. I synnerhet en främling. Men jag tyckte om att gå in och ut ur dem. Antikvariaten, blomster- och frukthandlarna, antik-och kuriosaaffärerna, skohandeln, apoteket, bokhandeln och så alla dessa lokaler där obskyra organisationer och föreningar håller till som jag inte gick in i. Vemodet som plötsligt slog in över mig hade att göra med att jag insåg att jag strax skulle vara tvungen att gå vidare och en dag, snart eller inte så snart, skulle alltsammans vara borta. Lokalerna uppköpta till lägenheter eller renoverade och uthyrda till arkitektkontor, mäklarfirmor, gallerier – precis som på min gata. Men Majorna är en dröm man ännu drömmer billigt i Göteborg. Ännu har verkligheten och kapitalet inte kommit åt den. Ännu leker barnen i den grunda basängen utanför det som en gång var Köttbulleseminariet. Ännu hålls det loppmarknad i hela stadsdelen sista helgen i maj och ännu säljer antikaffärerna modellskepp i flaskor och inplastade gamla mynt. Kunderna är knappast hamnarbetare, för sådana finns det väl inga kvar av, men väl vänsterromantiker med dreadlocks och indiska sjalar. Är det fortfarande lite grann på riktigt? Det vet jag inte. Så länge det inte kostar för mycket kanske.

Göteborg behöver drömma. En plats där det regnar från alla håll utom underifrån nio månader om året behöver någon gång lyfta en bit ovanför asfalten. Hemma hos ett par aktiva inom RKU hänger tavlorna från sjuttiotalet med titlar som Hamnarbetare i strejk och Varvet. Varje år under filmfestivalen öppnar Folkets hus gamla biografsalong Draken och man får sitta ombonat, med röd sammet runt sig. På Sjöfartsmuseet finns fortfarande samlingen av sjömansminnen och modellfartyg och galjonsfigurer. Resten försvinner ner i förändringen.

Allt skall mycket snart vara rent och snyggt och dyrt, för att kunna visas upp. Allt skall mycket snart vara borta.

Promenerar men genom city och västerut en sommarkväll skall man upptäcka att man går som genom tiden. Stenstaden är densamma som i min barndom, med massiva huskroppar med klena balkonger som hänger sig fast i fasaderna och alléer av träd eller parkerade bilar. Men de unga vackra männen och kvinnorna som fanns då har bytts ut mot nya modernare varianter. De talar i sina mobiler och svänger med sina laptopväskor och de har bråttom någonstans därför att det de gör tycks så viktigt just nu. Efter Järntorget blir det färre av dem. Långgatornas porrklubbar, lågprisaffärer och ölsjapp attraherar bara studenter, alternativfolk och män som inte vill att deras fruar och barn skall veta var de befinne rsig. Tillsammans med Gamlestans industriområde med Slakthuset är Långgatorna ett stadens undermedvetna. Här finns fortfarande allt det som ingen vill veta av men som många i hemlighet inte kan sluta besöka. Här finns det förstörda och äckliga, det fula och lockande. Snart kommer det att vara bortstädat och de som gillar ordning och reda kommer att säga sig att världen blivit bättre men säkert kommer de att ha fel. Troligen kommer den bara att se bättre ut och de annars snygga kommer att kunna göra det fula någon annanstans, mer i skymundan.

Än så länge får den som vill besöka Videolook dock gå längs hela den centralt belägna, sjudande gatan, förbi uteserveringarna och antikvitetshandlarna. Efteråt kan han (för det är säkert oftast en han, åtminstone om det är fråga om en kund) fortsätta vidare upp till Johanneskyrkan och gå på möte med anonyma sexberoende och ta en kopp kaffe för fem kronor i kaféet. Vill han kan han också passa på att förrätta sin bön om förlåtelse mitt bland uteliggarna och ungdomarna där i kaféet som nästan obemärkt övergår i kyrkorum.

Onsdagskvällar har jag ibland slunkit in och suttit bredvid honom i mässan. Tänt ljus med honom på gatstenarna utlagda i koret framför den vite Kristus och tagit nattvarden. Johanneskyrkan är som en ark som tar alla slags djur genom denna regniga stad. Mig och han som varit på Videolook och en hel del andra. Bortanför den börjar den gamla arbetarstaden. Där finns landshövdingehusen och hamnen som är så fjärran Göteborgsoperan och Barken Viking med sina spendersamma gäster som vill ha snyggt omkring sig. Där finns Röda sten där folk gifter sig i kapellet och äter dyrt på krogen och lägger till med sina fritidsbåtar medan andra äter glass eller pissar i vattnet. Innanför kajen ligger fortfarande några av de gamla ruffiga kåkarna kvar. De utgör också spår av den stad som en gång fanns men som nu bara existerar som lämningar och minnen. Liksom Röda stens konsthall, som i min barndom var en övergiven fabriksbyggnad men som nu är ett fashionabelt utställningsgalleri, kommer de snart att förvandlas för att passa den nya tiden där männen och kvinnorna med laptops skyndar fram.

Vid övergångsstället mellan bensintappen och Klippan passerar mig en man på sin flakmoped. Hunden står på pakethållaren och vinden fläktar i dess mustascher. Den har åkt såhär så långe den kan minnas och liksom sin husse njuter den av farten, av den ljumma vinden och av att ännu vara till mitt i allt detta.

Det är en gammal medfaren man och en skraltig moped och en mycket liten och raggig hund men staden är deras också. En dag kommer de att städas undan och drivas ut men denna kväll är den deras. Jag tror att det är mitt enda skäl till att ibland älska den. För denne man och hans hunds skull och för att de ännu kan vara på väg hem genom den. Det finns en stad i staden och den går inte att köpa, bara att leva i.