Reflektioner efter en läsning av Else-Britt Kjellqvists bok I namn av kärlek – Om ondska skam erotik konst mystik

När jag var tjugotvå år stod jag inte ut längre. Jag skriver inte när jag var tjugotvå år ville jag inte leva längre för det vore inte sant. Jag ville leva men ingenting jag upplevt dittills hade övertygat mig om att det var möjligt.

Den verklighet jag kom ifrån var overklig. Den var splittrad, osammanhängande och fylld av ord, massor av ord. Problemet var att dessa ord inte betecknade någon verklighet. Var det något jag lärde mig tidigt i livet var det hur fylld av lögn samvaron mellan människor är. Eller rättare sagt, jag lärde mig att lögnen var grundförutsättningen och utanför den fanns ingenting. Det var därför jag till slut inte längre kunde uppleva att det fanns någon möjlighet att leva.

Som många andra människor som upplevt övergrepp och övergivenhet visste jag att inte bara förövarna vill dölja det som sker, de har god hjälp av en omgivning som både ljuger och förtiger mer än gärna.

Orden då. Under min uppväxt fanns det inte bara ord som användes mellan människorna. Det fanns också ord som beskrev sådant som låg utanför eller som liksom trängde in utifrån och skapade som en luftspalt. Den ena sfären av ord var de som hade att göra med religionen. Det var ord som nåd, synd, Gud, förlåtelse, frälsning etc. Vissa delar av min uppväxt präglades av religionen och det kristna språket även om motsatsen också fanns nära, den kyliga intellektuella ateismen.

Den andra sfären var skönlitteraturen, böckernas ord som uppfyllde mitt belamrade föräldrahem. Eftersom jag var ett ensamt barn och dessutom redan från början hade starka estetiska upplevelser sökte jag mig till böcker men trots att jag naturligtvis trodde att det man sade till mig om Gud och Jesus o.s.v. var sant så var det ingen värld jag kunde få någon tröst i eller som någonsin blev levande för mig.

Religionens symbolspråk, dess konst, liturgi och den stämningen som fanns bland kristna människor skrämde mig. Det var något förstelnat över allt detta. Samma slags förstelning som fortfarande idag kan drabba mig när jag betraktar en ikon, en altartavla eller för den delen en Buddhastaty; som om livet istället för att vara levande, en pågående berättelse där gott och ont visserligen finns och är realiteter men där allt är i vardande, i rörelse, vid liv, har blivit till något fast, dött, upphöjt och slutet för mig.

Det heliga skrämde mig som barn men när jag som ung vuxen famlade efter något som kunde göra livet möjligt att leva var det många gånger efter de religiösa orden jag sträckte mig, även om det först och främst var efter dem jag kunde finna i skönlitteraturen.

Som tjugotvååring visste jag att det var över. Det var vid den tid på året då ljuset kommer tillbaka men snön ännu inte har smält och jag var ute och gick som jag i mitt inre bad om att få bli krossad bara jag fick bli till igen. Det skulle ta ett år för min bönhörelse att fullbordas. Under det året skulle jag verkligen krossas. Jag skulle tvingas att ensam göra upp med de lögner som präglat mitt förflutna – och jag skulle ensam få stå med skammen över dem, min egen men framför allt andras. I det skulle ingen hjälpa mig. Tvärt om.

En morgon skulle jag vakna i en sjukhussäng i ett rum genomlyst av det fruktansvärda solskenet en vårmorgon och jag skulle gå ut i korridoren och se blänket av lysrör i golvet men ingen människa och i den stunden skulle jag veta att jag var så ensam som någon kan bli. Det fanns inte längre anledning att misstänka att ingen skulle hjälpa mig. Jag hade fått det bekräftat. Jag var erbjuden diagnoser och mediciner men det beslut jag stod inför hade med min mänsklighet att göra. Jag hade fått något grundläggande bekräftat om vårt samhälle; att något sådant som mänsklig värdighet inte får plats där, eftersom det skulle kräva ett erkännande av att smärtan är verklig.

Jag stod inför en vit mur. Verkligheten finns inte. Det som händer har inte hänt för det får inte nämnas. Och nämner man det blir man galen eller möts av tystnad.

En annan vårmorgon ungefär ett år senare befann jag mig hemma i min säng. Jag hade jag precis läst ut Lars Saabye Christensens roman Halvbroren. I den förekommer det en grammofon som huvudpersonens föräldrar gång på gång spelar Livin lovin doll med Cliff Richard på tills storebrodern i familjen, den ensamma och galna men också sökande halvbroren Fred, han som bär sanningen om familjen som ett stigma genom världen, får nog, slänger ut grammofonen genom fönstret och börjar prata. Han gör det efter att ha tigit i flera månader och när huvudpersonen som vuxen av en slump möter den åldrade Cliff Richard i en bastu bjuder han honom på en cola och tackar för att hans sång fick hans bror att tala igen. Då säger Cliff Richard att då var det inte min sång utan Guds kraft.

Men den lilla berättelsen i berättelsen skulle drabbade mig på ett medvetet plan först långt senare, som en insikt. När jag läst ut boken kom först bara en väldig sorg upp inom mig och natten som följde vaknade jag av ett stort ljus. Varje natt månaderna som följde skulle detta ljus väcka mig och tillsammans med det en outsäglig smärta över den verklighet som kom tillbaka.

Jag hade funnit verkligheten bakom orden. Naturligtvis inte en gång för alla men ändå just detta: en gång för alla. Verkligheten var inte ord. Vare sig lögner eller sanning. Den var och på det viset var den sann. Den var ljus.

Jag tänker inte försöka beskriva det som hände mig noggrannare än så men att jag där, då allt verkade vara över, fick möta den verklighet som inte är förvrängd och som är stark nog att omfatta och bära allt gav mig en andra chans och ett nytt liv. Och precis som Fred i Halvroren, den roman som så omedelbart satte mig i kontakt med min egen sorg, fick jag min röst tillbaka. Först korta stunder. Sedan allt längre. Jag satt upp och skrev, jag som tidigare inte orkat ta mig ur sängen. Jag hade valt orden, i litteraturen. Jag visste att det bara var skrivandet som kunde ge mitt liv mening men att det låg öppet för mig och att jag hade tillåtelse att leva, fantisera, uppleva saker, misslyckas, skriva, skriva, skriva, oavsett hur det skulle gå för mig i världen.

Hur det har gått för mig i världen efter detta det mest omvälvande skeendet i mitt liv finns det både mycket och litet att säga om. Livet blir inte lyckligt eller lyckat för att man får en ny chans. Däremot blev det i mitt fall ett annat liv. Ett liv som inte på något vis går att jämföra med det som fanns innan.

Lögnen är en realitet. Och det svåra är att den är hoptvinnad med sanningen, liksom allt är sammantvinnat i vår värld. Numera tillåter jag mig själv att leva i det språk som försöker uttrycka detta, litteraturens, böckernas och konstens. Här är ingenting enkelt men det är spännande och vackert och fyllt av närvaro. Däremot har det religiösa språket fortsatt att ha en avskräckande effekt på mig. Fast det jag fick uppleva inte kan kallas något annat än ett möte med det gudomliga och det är därför jag inte vill gå in för nära på det så skrämmer religionerna mig, hur intressanta jag än finner dem. Kanske för att de försöker föregripa en verklighet jag inte tror är möjlig på jorden där ju gott och ont inte är separerade, även om de förvisso är mycket påtagliga, och där vi måste leva med vår skröplighet och oförmåga dithän att vi bör akta oss för att döma och vara tvärsäkra.

Jag längtar efter ett språk som på ständigt nya sätt försöker gestalta verkligheten som den kan upplevas genom våra mänskliga medvetanden. Det religiösa språkets behov att slå fast och fixera stöter fortfarande bort mig. Och när skönlitteraturen skall illustrera religiösa eller moraliska ställningstaganden tycker jag inte att den är skönlitteratur längre. Fast här är jag medveten om att jag är ute på djupt vatten. Religiösa och moraliska teman är ständigt närvarande i skönlitteraturen och det är snarast fråga om en glidande skala, vad som kommer först; den förutsättningslösa gestaltningen eller de religiösa eller moraliska poängerna. Och sedan har vi ju idéromanerna men de har i ärlighetens namn aldrig intresserat mig oavsett. Däremot har – paradoxalt nog – alltid religionsfilosofi och teologi gjort det, fast då som något skiljt från skönlitteraturen.

Vad gäller den andliga dimensionen i livet upplever jag den som närvarande i allt, även i skrivandet men den är också en egen kvalitet och jag förstår min man som när jag under en av mina oändliga religiösa grubblerimonologer frågar honom om han tror att Gud finns svarar: ”Jag vet inte sånt, jag tycker väl inte riktigt att jag har rätt att fundera på det.”

Det är något djupt gudfruktigt i det svaret, också och i synnerhet när det kommer från en äldre konstnär som hela sitt liv målat bilar, brudar och diverse bråte och öde landskap. Om Gud finns, och det gör Han enligt min erfarenhet, gör Han det på sitt eget sätt och det tillkommer inte mig, människan jag, att försöka beskriva det och därav vissa hålrum i den här texten.

Det här är min utgångspunkt, min bakgrund och min upplevelse av skönlitteraturen och vad det är att skriva. För ibland måste man kanske klargöra något om vem man själv är inför de texter man läser, om man skall kunna skriva om dem på ett begripligt sätt för andra.

Av de författare som betytt mest för mig under de senaste åren är poeten, psykoanalytikern och mystikern Else-Britt Kjellqvist en. Det är inte främst hennes poesi som jag tycker om (jag har sällan haft ro att läsa poesi fast det kommer väl det också, en dag) men hennes essäsamlingar om konst, litteratur, andlighet och psykoanalys.

Det kan tyckas motsägelsefullt efter min berättelse om mitt eget liv och mina känslor inför religion men människan är motsägelsefull och jag är inget undantag. Mitt eget behov av att noga skilja på konst och religion, av att inte skriva om den andliga upplevelsen (trots mina monologer som min man måhända är lite trött på) och min tillvaro som en stressad stadsmänniska full av de konflikter som stressade stadsmänniskor har är på sätt och vis just det som från första gången jag läste Kjellqvists essäer fick mig att känna att jag i dem fick en samtalspartner. För precis som jag söker Kjellqvist verkligheten, inte bara bakom orden utan bortom orden och precis som jag funderar hon över lögnen, det onda som döljer sig med hjälp av den och hur språket och konsten kan bli en väg till sanning.

Kjellqvists röst är vad jag vet unik i vår tid. Hon är både psykoanalytiker och kristen – en kombination som av vissa ur båda leden säkert kan betraktas med skepsis – och det ger henne ett slags dubbel blick på de ämnen hon tar sig ann. Själv skriver hon att det var i och med sin omvändelse som hon insåg att människan är både ande, själ och kropp, inte bara psyke och kropp, och för mig som alltid omgivits av och mer eller mindre frivilligt umgåtts med den kristna symbol- och tankevärlden är det intressant att möta en skribent som sett dessa saker för första gången med en vuxen människas ögon.

Det som för mig är unket och pompöst är uppenbarligen nytt och verkligt för Kjellqvist och på det viset kan det medan jag läser också bli det för mig, fast jag naturligtvis också har min egen blick på det.

Vidare vågar Kjellqvist beröra ämnen som närmast är tabu i vår tid; lögn/sanning, ont/gott, äkta/falskt. Ämnen som jag av de orsaker jag själv redan varit inne på känner en viss bävan inför att sätta ord på men som jag är medveten om att vårt samhälle lider en skriande brist på diskussion om. Och vårt samhälles beröringsskräck med dessa ämnen har antagligen mycket lite med min egen rädsla för att samtal om dem skall övergå i min barndoms fula kategoriserande och dödande av allt utan snarare med sekulariseringen, den grundläggande synen på människan som en producent och konsument, till och med ett varumärke.

I spåren av denna beröringsskräck och denna människosyn kan fanatism frodas. Om människor behandlas som varor av samhället som mer och mer blivit liktydigt med marknaden måste de söka sitt värde och meningen med sina liv någon annanstans, utanför detta samhälle, och inte så sällan blir det just hos fanatiska religiösa rörelser. Alternativet är att hänge sig åt den totala narcissistiska dyrkan av det egna varumärket, av bilden av en själv. Båda flyktmöjligheterna är förödande för individen och kulturen och det är därför röster som Kjellqvists behövs.

I sin nya essäsamling I namn av kärlek – Om ondska skam erotik konst mystik utforskar Kjellqvist kärlekens olika ansikten men också de ansikten som utger sig för att uttrycka kärlek men som döljer något helt annat. Som vanligt när Kjellqvist skriver essäer har hon en bred fornt. Hon närmar sig sina teman som alla kretsar kring kärlek som tillvarons djupaste grund ur både psykologiska, konstnärliga och andliga perspektiv, I essäsamlingen finns också några noveller av Kjellqvist själv insprängda som främst tar upp hur det onda kan dölja sig mitt i vår vardag och vara förklätt till det allra vackraste och godaste. Till sin uppbyggnad följer essäsamlingen den kristna formeln från mörker till ljus, d.v.s. den börjar med att utforska det onda, både det psykologiskt onda men också det onda i en mer existentiell mening, går via skammen och konsten som ofta är räddningen från skammen upp i ljuset, den andliga upplevelsen och mötet med det gudomliga.

Typiskt för Kjellqvist är att hon oftast har förstånd att hålla sig ifrån alltför kategoriska uttalanden om t.ex. vad det onda är eller vem Gud är. Här har hon förmodligen god hjälp av att hon i grunden är psykoanalytiker och därmed förstår att ge det gåtfulla hos psyket spelrum. Däremot är hon i sina noveller mer svartvit. Där kan jag inte låta bli att tycka att hon underordnar litteraturen sina religiösa och moraliska poänger på ett sätt som jag själv aldrig skulle vilja göra. När jag läser Kjellqvist är det just hennes texter som samtalspartners jag söker och det innebär att jag ofta kan bli arg på dem. T.ex. blir jag arg när jag tycker att hon hänger sig åt det som för mig är typiskt religiösa människor, att vilja idealisera, oavsett om det är Gud (och Han är det väl tillåtet att idealisera även om jag i likhet med min man är rädd att tala högt om det) eller de konstnärer och författare hon beundrar. Jag stöter mig på samma sätt med hennes längtan efter att förena konst och andlighet som hon ofta uttrycker och med vad jag upplever som ett dolt fördömande av den tilltufsade moderna storstadsmänniskan som tvingas leva med alla nödlösningar och halvsanningar och lindrigt själsfina sysselsättningar, många gånger för att få utöva sin konst.

Samtidigt håller jag ofta med Kjellqvist och jag finner hennes kritik av nutiden berättigad, det faktum att hon säger rent ut det jag själv ofta tänker om vår tid och vårt samhälle, att det är ett samhälle där människan inte får utvecklas till den hela, odelad varelse hon var skapad att bli, där vi skiljs av från meningen med livet eftersom andligheten förnekas och konsten inte får någon plats och där förbundenheten med resten av skapelsen har klippts av.

Om Kjellqvist vill söka de sanna orden, de som inte försöker dölja något brott, i ett språk som förenar andlighet och konst så har jag upplevt att de sanna orden för mig bara går att söka om Gud får vara Gud och mitt språk mitt eget. Vad jag förstår kan de olika svaren bero på olika utgångspunkter. Min egen tidiga värld var översvämmad av ord, många gånger religiöst laddade, medan Kjellqvist verkar ha fått söka sig ut ur en tystnad och från den upptäcka vad hennes språk kan uttrycka. Naturligtvis vet jag inte detta men det är tankar som väcks och jag kommer i kontakt med mina grundfrågor, som varit de om verkligheten, språket och lögnen.

När jag läser Kjellqvist står jag inför motsättningar i mitt eget inre och det är därför hennes texter betyder så mycket för mig. Jag som inte alls är hel, jag som vet mycket lite om den fullkomliga eller ens sunda kärleken, jag som lever mitt liv delvis på internet och under stark tidspress och jag som ryggar för alla tunga teologiska och moraliska kategorier och känner hur salvelsefulla och potentiellt förtryckande de är – jag behöver hennes texter.

I namn av kärlek är precis som Kjellqvists andra essäsamlingar full av en bildning som i vår historielösa och mediefixerade tillvaro ger en befriande känsla av tyngd. Den innehåller visserligen en del stoff som funnits med i tidigare essäsamlingar och som jag som läst dem alla kunde ha varit utan och den tar upp samma teman och grundtankar som Kjellqvist brukar ta upp men det gör ingenting. För mig blir den, precis som Kjellqvist övriga texter, till ett ankare som under en tid håller mig fast i mig själv och som jag kommer att kunna återvända till, när jag hotar att flyta iväg bort nästa gång eller bara märker att yttervärlden översvämmar mig.

Trots min ambivalens inför religionens språk och religion över huvud taget finner jag gång på gång att den andliga verkligheten i själva verket är den enda verkligheten fast vi oftast inte kan uppleva den som det eller ens uppleva den alls, mitt inne i den och skilda från den som vi är.

Själv vill jag fortsätta skriva utifrån den bristfälligt vetande, brustna position som är min mänskliga och mitt behov av fasta ord och symboler för de yttersta sanningarna kommer kanske fortsätta att vara marginellt. Det hindrar mig uppenbarligen inte från att gång på gång återvända till Kjellqvists texter och andra texter som behandlar det andliga. Så motsägelsefull är jag och så motsägelsefullt är livet fast det är möjligt att leva – det tror jag nu.

Christensen, Lars Saabye (2003). Halvbrodern. [Ny utg.] Stockholm: Wahlström & Widstrand

Kjellqvist, Else-Britt (2016). I namn av kärlek : om ondska skam erotik konst mystik. Carlsson