Trevlig resa – Om Mira och Irma av Sabine Gruber

En del böcker kräver mycket och ger mycket. Andra kräver nästan ingenting men ger heller ingenting. Och så finns det de som kräver lite men ger ganska mycket ändå. En sådan bok är Mira och Irma – Den andra kvinnan av Sabine Gruber, översatt från tyskan av Jörn Lindskog, där läsaren får följa två kvinnor som lever varsitt liv, den ena i Italien, den andra i Österrike.

Kvinnorna känner inte varandra. Deras enda omedelbara beröringspunkt är att de har legat med eller kommer att ligga med slusken Rino. I den ena, österrikiskan Irmas, fall har det lett till ett barn. I den andras, italienskan Miras, fall kommer det att i förlängningen leda till något som jag inte tänker avslöja, eftersom en god recensent alltid bör försöka undvika spoilers.

På ett helt oväntat sätt kommer naturligtvis Irmas och Miras liv att vävas samman mer än så vid en bestämd tidpunkt men Gruber är mycket elegant när hon gäckar läsaren. Utan att för ett ögonblick bli tråkig låter hon de två, ganska vardagliga historierna gå om varandra som stämmorna i en fuga och hennes språk är så enkelt, sympatiskt och avskalat att läsaren nästan glömmer att det finns och att han eller hon inte är en åskådare på plats.

För den som gillar att i fantasin förflytta sig till en annan plats för en stund är Mira och Irma den perfekta boken. Både Italien och Österrike känns nära, även för en läsare som aldrig varit i någon av länderna, som jag. Dofter, ljud från gatan, de tillfälliga samtalen mellan människor får liv av Grubers nästan transparenta gestaltning. Hon har en god blick för det vardagliga och förmågan att göra det intressant, bara genom att låta läsaren njuta av det, som när man ser en stad genom ett bussfönster ungefär.

Mira och Irma handlar till viss del om mänskliga relationer men inte särskilt mycket. Den handlar desto mer, trots sin vardaglighet, om de stora filosofiska frågorna. Särskilt frågan om hur vi människor egentligen hör samman med varandra, om vi nu gör det, och om vi på något vis kan eller till och med är skyldiga att lida eller var lyckliga i någon annans ställe.

Det här är naturligtvis allvarliga frågor men med Gruber som frågeställare känns det mest som ett ganska svalt och behagligt filosofiskt samtal som kommer till stånd med texten. Om man vill det kan man se det som en svaghet hos boken. Eller också kan man se det som det som är behållningen av den.

Man känner inte alltid för att gå in i allt med hela sig själv. Ibland vill man för en stund låtsas att de stora frågorna inte är fullt så stora och allvarliga som de är. Och ibland känner man för att bara läsa, en bok som inte kräver för mycket.

Det är ungefär som att det kan vara skönt att sätta sig på en buss i en främmande stad, se ut genom fönstret och tänka där går någon till jobbet, där ger någon sitt barn en glass och där går ett par och håller varandra i handen eller tutar en bil på en annan. Det är inte hela livet men som del av det är det ganska trevligt.

Gruber, Sabine (2014). Mira och Irma: den andra kvinnan. 1. uppl. Malmö: Thorén & Lindskog