Människan som drömmer världen – Om Tobakshandlaren av Robert Seethaler

Böcker där handlingen är förlagd till en tid eller miljö som författaren inte själv har upplevt har aldrig lyckats fascinera mig riktigt. Egentligen är det märkligt. Mänskliga erfarenheter kan ju förläggas nästan var som helst. Till och med om hon hamnade i yttre rymden skulle väl människan fortsätta vara människa, antar jag. Ändå är det något med den fysiska direktupplevelsen som jag tror är väsentligt för att en gestaltning skall kännas autentisk.

Jag märker det ofta när jag själv skriver och särskilt då när jag i efterhand redigerar vad jag har skrivit. De partier där jag rört mig i miljöer jag känner väl till är alltid mer levande. De får nästan automatiskt en högre grad av autenticitet.

Trots detta finns det författare som faktiskt har en förmåga att berätta en god historia även om de förlägger den i en tid eller miljö de aldrig upplevt själva. Ofta handlar det då om just goda berättare. Författare vars texter inte bygger på en förmedling av den fysiska erfarenheten så mycket som kontakten med den ande som tycks genomsyra alla skeenden som involverar människan och som jag tror är ursprunget till all lust att berätta.

Robert Seethaler är en sådan författare. Hans lilla roman Tobakshandlaren är långt ifrån något episkt mästerverk av den typ som Günter Grass eller Siegfried Lenz skapade om händelserna i och omkring Tyskland under 1900-talets första hälft men den är en trevlig och högst relevant berättelse.

Som många goda berättare rör sig Seethaler när han skriver också i sitt innehåll och sin tematik runt berättelsens och i förlängningen fantasins och drömmarnas betydelse för människan, särskilt under tider då politiskt förtryck, perverterad byråkrati och lögn råder.

Hans huvudperson, Franz, är en ung pojke som av sin mor skickas ensam från hembyn, till Wien för att börja arbeta som lärling hos en tobakshandlare vid tiden för Hitlers intåg i Österrike. Det är med Franz både naiva och klara ögon vi får följa händelseutvecklingen – både den stora och den lilla.

För naturligtvis är Franz intresserad av det som människor i hans ålder brukar vara intresserade av, nämligen av att utforska världen och sig själv i den och av att förhoppningsvis finna kärleken. Det sistnämnda tror Franz till en början att han lyckats med när han på ett nöjesfält träffar den böhmiska skönheten Anezka som är trind och blond och har en charmerande glugg mellan tänderna. Henne söker han sedan genom staden efter och sökandet leder honom till att bekanta sig både med dekadenta nöjesetablissemang och Sigmund Freud.

Besläktad med min skepsis mot historier förlagda i en svunnen tid är min benägenhet att störa mig på författare som låter historiska personer dyka upp sådär hux flux i sina berättelser. Gestaltningen liksom punkteras lite grann för mig när Sigmund Freud promenerar in i den, rökande på sin cigarr och i rollen av klok men överseende gammal herre. Jag har ju min egen bild av Freud och min egen relation till hans texter och tankar som gör det svårt för mig att genast acceptera honom i den rollen. Märkligt nog lyckas Seethaler ändå skapligt med konststycket att få det att fungera. Bara jag själv inte tänker för mycket å Freuds egna texter utan bara på Seethalers berättelse som är så enkel att följa med i. För precis som Franz kan jag ju tycka att det är både lärorikt och trivsamt att umgås med professorn några sidor igenom.

Förutom för Seethalers opretentiösa och inte i onödan tillkrånglade prosas skull som gör alla bekantskaper enkla förmår jag också acceptera Freud för att det finns en poäng med att det är just han. För Tobakshandlaren är inte bara en bok om en ynglings första stapplande steg ut i livet. Det är i ännu högra grad en bok om drömmar. Om hur drömmarna strömmar genom livet, precis som berättelserna och att ingen av oss vet om, hur eller när de kommer att gå i uppfyllelse eller ens om det kommer att vara vi själva som får uppleva det eller någon annan.

När Seethaler skriver om Franz i Hitlers Wien är det inte det heroiska motståndet han vill skriva om utan om det motstånd som våra drömmar utgör. För att kunna göra det behöver han inte vara ett ögonvittne, bara en människa med erfarenhet av att drömma och det är nog de flesta författare.

Som läsupplevelse betraktad är Tobakshandlaren knappast himlastormande men den är sympatisk. För den blaserade medelålders läsaren som jag själv är är det uppfriskande och rörande att få uppleva världen genom den oförtröttligt positive men också mycket allvarlige Franz sinnen. Seetahaler tillhör de författare vars språk är så genomarbetat att det är praktiskt taget osynligt (och Jörn Lindskog tillhör de översättare som kan fånga det), vilket gör Tobakshandlaren till en bladvändare, om än inte en sådan som drivs av spänning, utan just av känslan av att stiga in i Franz värld, nästan omärkligt.

Det kan vara så att det är generationerna som kommer efter en stor katastrofs uppgift att skriva de försonliga berättelserna, de som på nytt låter anden sippra in i den konstiga levande materia som kallas människa. När jag läser Tobakshandlaren tänker jag i alla fall att så är det.

Vad gäller rena historiska romaner kommer jag nog aldrig att bli någon storkonsument men en och annan god berättare av Seethalers typ kan jag stå ut med och till och med läsa med behållning. I slutänden upphäver ju berättelsen ändå tid och rum och gjorde den inte det vore den inte berättelse utan bara historia.

Seethaler, Robert (2015). Tobakshandlaren. Skivarp: Thorén & Lindskog