9/11 – En personlig händelse

Ofta har det slagit mig hur högt jag själv och de flesta andra människor tycks värdesätta förmågan att handla.

Världen är en farlig plats. Tillvaron är full av obehagliga överraskningar och meningslösa upprepningar av sådant som inte ens första gången var särskilt trevligt. De flesta får inte alls som de vill. Inte konstigt då att handlandet är det man sätter sin lit till; det verkar ju vara det enda man kan göra: att göra!

Ja, jag är som sagt själv en utövare av den här livshållningen. Om man nu kan kalla det en livshållning. Jag tror att jag genom att hela tiden sysselsätta mig med någonting (skriva den här texten till exempel) kan förändra den verklighet som jag i grund och botten inte har en aning om hur den är beskaffad eller exakt vad den har med mig att göra, egentligen. Frågar jag mig själv varför ger jag och får jag alltid samma svar: vad kan jag annars göra?

Just det: göra. Det är alltså vad jag inte kan bortse ifrån. Någonting måste göras.

Men det är inte hela sanningen naturligtvis. Innerst inne vet jag att handlandet bara är den ena sidan av min mänskliga natur. Den andra sidan kanske kommer i skymundan men den finns där, minst lika viktig; bevittnandet.

Vi människor är vittnen. Alltid till våra egna liv men också till världen runt omkring oss; till det som pågår här och där långt borta. Äldre människor säger ibland att de hoppas få hänga med ett tag till, åtminstone tills ditt eller datt har hunnit hända. Jag tror det ligger någonting viktigt i den önskningen. Handlandet är inte det primära. Bevittnandet föregår det. Både den helt nya och den verkligt gamla människan vet det.

Den här texten skriver jag på tioårsdagen av terrordåden i New York den 11:e september 2001. Radion är full av minnesinslag och diskussioner om vad de här händelserna egentligen har fått för betydelse för händelseutvecklingen i världen. Alla har sina egna minnen av exakt var och hur de fick den första rapporteringen om vad som hänt. Alla minns tevebilderna av de brinnande skyskraporna som sändes om och om igen.

Och det slår mig att just vid katastrofer verkar vi människor bli medvetna om att vi är vittnen. Inte bara till katastrofen utan också till det vi själva gör, säger och upplever; till våra egna liv.

Den 11:e septermber 2001 befann jag mig i norska fjällen. Jag var där tillsammans med sex norrmän, en brittiska, en kanadensiska och tre amerikaner. Tursällskapet var mina klasskamrater på den friluftslinje jag just kommit in på och de var alla ungefär lika gamla som jag, d.v.s. runt tjugo år, utom ledaren som kanske var ett tiotal år äldre.

Historien börjar egentligen dagen innan. Vi hade tagit bussen ut till fjällområdet från skolan vi gick på som låg strax utanför Bergen. Det var tidig höst och luften hängde som våt tyll över den tunga västlandsgrönskan. För mig var det första gången jag verkligen såg fjällnatur på nära håll och jag hade ingen aning om vad som väntade. Jag hade emellertid packat min ryggsäck helt enligt instruktionerna, med ett undantag: en bok, nämligen Den mänskliga faktorn av Graham Greene, som just då råkade vara min favoritförfattare. Högst femton kilo fick packningen väga och jag hade klarat invägningen. Fast jag redan då jag provade ryggsäcken insåg att det skulle bli tungt att bära för mig som var en stadsmänniska vars uppfattning om friluftsliv hittills kunde sammanfattas ungefär med ordet söndagspromenad.

Så klev vi alltså av bussen och började gå. Den första biten gick vi på en grusväg som emellertid sluttade betänkligt uppåt. Jag tittade runt på mina klasskamrater men de gick på utan större besvär, verkade det som. Så småningom tog vägen slut och ersattes av skogsbeklädd sluttning. Västlandet är mycket frodigt och vi fick plöja igenom en hel del sly. En bit in i terrängen kom vi till en liten älv som vi måste ta oss fram utmed och vi började vada längs ena kanten, alldeles i vattenbrynet. Det var där någonstans som jag började inse att det här inte skulle gå. Jag var redan helt slut, hade blodsmak i munnen och sprängningskänslor i bröstet och de slippriga stenarna kändes allt annat än säkra att kliva på. Särskilt som tempot var så högt och jag hela tiden förlorade ballansen, föll och slog mig.

Marschen fortsatte hela eftermiddagen. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till men trots att jag var så slut att jag hela tiden trodde att jag skulle svimma så lyckades jag på något vis hänga med. Jag insåg att jag aldrig tidigare i mitt liv haft ens en aning om vad fysisk utmattning vill säga; sådant jag läst om människor som under långa härnadståg och fångförflyttningar till fots lagt sig ner på marken och tiggt om att bli skjutna flöt plötsligt upp i mitt minne. Allt jag kunde tänka på var min kropp; hjärtat som bultade, lungorna som värkte, luftrören som sved och tungan som kändes uppsvullen och trasig. Ändå vågade jag inte visa någon av de andra hur utmattad jag var. Jag hade själv valt att söka in till den här linjen. Jag måste själv ta konsekvenserna av det. Och de andra verkade faktiskt inte alls ens tillnärmelsevis så trötta som jag. Faktum var att det för mig var ett mysterium; jag kände det som om varje meter var en kamp och de bara gick på. Till och med den brittiska tjejen som kom från London och var kort och lönnfet och aldrig hade sett ett fjäll tidigare.

Hur det nu gick till lyckades jag i alla fall kämpa på fram till kvällningen då vi slog läger vid en liten sjö uppe på kalfjället. Fjällnaturen är bedövande vacker och det finns – som väl är – inget annat sätt att ta sig till den än till fots. Så snart vi rest tälten sträckte vi ut oss i blåbärsriset på sluttningarna och låg och såg upp i den äggskalsvita himlen och åt av bären. Nu fick jag förklaringen till varför de norska tjejerna klarat turen så bra; de hade nämligen allihopa massor av lyckliga barndomsminnen att återberätta om då de varit på fjället tillsammans med släkt och vänner, ibland flera dagar i streck. Friluftsliv av den här sorten var alltså vardagsmat för dem, deras till synes helt ordinära kroppsbyggnader till trots. Också den kanadensiska tjejen var från vildmarken, fast i Kanada, och vad det gällde de två norska killarna så var de vana vid att både gå på skidor och till fots på fjället.

Framåt natten började det regna. De tre amerikanerna som var med skulle prompt göra upp en stor eld – det började bli ganska kallt då solen gått ner. Just de här amerikanerna förtjänar en lite längre beskrivning. Två av dem var enäggstvillingar och hade en norsk mor. Den tredje var deras kompis. Ingen av dem talade ett ord norska och de förväntade sig helt utan vidare att alla skulle tala engelska med dem, inklusive läraren, vilket alla också gjorde. Killen som jag senare blev tillsammans med på folkhögskolan (som för övrigt också var halvamerikan fast till största delen uppvuxen i Norge) kallade dem De tre hamburgarna och det var en ganska träffande benämning; tvillingarna var inte precis undernärda och de alla tre talade nasal Utahdialekt och vräkte ständigt ur sig citat från amerikanska presidenten och superlativer som ”fantastic”, ”great” och ”unbelievable”. Kort sagt så var de vulgära. Kompisen, som var den av dem som var mest självsäker, hade till exempel en lång föreläsning för mig om hur rik hans pappa var och hur många bilar, sommarstugor, båtar etc deras familj följaktligen ägde. Jag, som fann situationen aningen absurd, satt hela tiden och sade saker som ”helt otroligt att ni är så rika, det måste vara hemskt trevligt”, i den naiva tron att han till slut skulle förstå att jag pikade honom, men icke; han förstod inegnting, utropade bara ännu mer entusiatiskt ”yes, it’s great!” Jag är medveten om att jag nu låter elak men det var faktiskt sådana här de var och det finns ingenting som jag kan göra åt den saken nu, även om jag skulle vilja.

Hur som helst ville de här killarna göra upp eld. Särskilt kompisen var riktigt företagsam. Han hade samlat ihop alla pinnar och barkbitar och allt torrt ris han kunnat hitta och lagt det i en hög på marken. Vid sidan av stod tvillingarna och skrek: ”Jake” – han hetta Jake – ”you are the man, you can do it!” Ju längre han höll på desto högre.

Tyvärr tilltog regnet och elden ville inte ta sig. Kompisen Jake kämpade febrilt, både med att få fyr och behålla ansiktet inför publiken. Till slut var det som väl var en av de norska tjejerna som förbarmade sig och fick fart på elden på två minuter. Naturligtvis blev han sur men mina fördomar säger mig att det är oamerikanskt att vara långsint och det var han säkert inte heller; han gick undan och sade ingenting mer om saken, helt enkelt.

Dagen därpå, den 11:e september, tog vi ner tälten, lagade frukost på de små spritköken, åt och började sedan gå. Erfarenheten från föregående dag hade skrämt mig men jag hade ändå ingen aning om hur det här skulle bli – fast jag hade mina farhågor så kom de inte ens i närheten av den stundande verkligheten, skulle det visa sig.

Vi gick i flera timmar med våra packningar uppför och nerför fjällsidorna. Trädgränsen låg långt under oss så det fanns ingen skugga och solen stekte. Bitvis klättrade vi rakt ner eller rakt upp och under oss fanns bara fria luften med berghällar eller trädtoppar långt, långt där nere, i något som kunde ha varit en annan värld. Det var en natur jag aldrig sett tidigare; en natur med helt andra format än vad jag var van vid och med helt andra proportioner. I fjällen vet man som människa att man är liten och jag är övertygad om att det är mycket hälsosamt att befinna sig där just därför. Men jag har själv inte den fysik som krävs för att ta mig dit och den här turen började jag få problem redan efter ett par hundra meter uppför.

De första timmarna verkade de andra relativt oberörda av ansträngningen. Fast jag själv började få problem med att hålla mig upprätt såg jag inga tecken på något motsvarande hos dem. De babblade och sjöng till och med under marschen; något som jag fann helt obegripligt med tanke på hur jag själv flåsade.

Någon gång vid det som borde ha varit lunchtid nere på platta marken märkte jag ändå att den brittiska tjejen började få svårt att hänga med. Precis som jag gick hon tyst och innesluten i sig själv, böjd under ryggsäckens tyngd. Hon var en envis och ganska butter typ och jag insåg att vad hon än kände så skulle hon inte komma att visa det. Där var vi lika. Säkert kunde de andra se på oss – om de nu bara hade brytt sig om att göra det – att vi var helt förbi men ingen av oss sade någonting om saken. Vi bara fortsatte. Helt fokuserade på detta enda som var att klara av nästa steg.

Det var redan eftermiddag då jag lade märke till att någonting började ske i gruppen. Från början nästan omärkligt, sedan mer och mer påtagligt. Jag hade själv undrat varför vi inte stannade för att laga mat och även om ingen öppet diskuterade frågan så började det märkas ett slags oro. Jag vet ännu idag inte hur det kunde komma sig att ingen öppet påtalade det faktum att vi bara gick och gick utan att det verkade finnas någon tydlig riktning eller någon plan för när vi skulle äta. Min enda teori är att det handlade om att vi var så unga och att ingen av oss riktigt ville erkänna sin svaghet. Ledaren som var en kvinna av det vaga slaget sade inte heller hon någonting. Alltså gick vi bara vidare och den märkligt avslagna och oroliga stämningen tog snart överhanden över de raljerande samtalen mellan killarna, tjejernas sång och de allmänna skämten och historierna.

Processen var nästintill omärklig och ändå måste den ha gått fort. Under de följande timmarna klättrade och vandrade vi vidare utan att någon egentligen frågade ledaren var vi befann oss. Jag minns att hennes ansikte började anta ett lite jagat uttryck efter ett tag. Gruppen började splittras upp i den delen som fortfarande klarade av att gå med ett hyfsat tempo och sedan resten, längre och längre bak, i fallande grad av på ork och styrka. Själv befann jag mig allra längst bak tillsammans med den brittiska tjejen och ledaren. Vi hade förlorat de andra utom synhåll. Framför oss låg ett till synes oändligt landskap av fjälltoppar och klättringarna kändes allt farligare eftersom jag vid det är laget hade svårt att känna exakt var mina egna fötter började och slutade. Fotlederna bokstavligt talat vek sig under mig. Jag stapplade fram. I riset var det inte så farligt att falla. Där kunde jag falla en gång för varje steg och sedan kravla mig upp igen. Värre var det med bergväggarna där vi måste klättra rakt uppåt. På ett ställe klättrade jag strax under den brittiska tjejen och jag minns att jag såg henne vackla och jag tänkte: om hon faller ner på mig nu så kommer vi båda att dö. Men jag brydde mig inte om vilket längre, det kändes nästan som en skön tanke.

I en slänt kom plötsligt en av de norska tjejerna rusande tillbaka mot oss. Hon hade länge gått före men nu hade hon återvänt och hon pratade helt hysteriskt om en jacka hon trodde sig ha tappat längre upp på fjället. Förmodligen var hon inne i något slags förvirringstillstånd men ledaren måste nästan ha varit ännu mer förvirrad för hon tog beslutet att lämna den brittiska tjejen och mig och gå med tillbaka för att leta efter jackan. Den brittiska tjejen och jag var nu ensamma. Fortfarande lika tysta stapplade vi fram sida vid sida. Ingen av oss hade krafter nog att hålla oss upprätta mer än ett par steg i taget och till slut sjönk vi ner i riset och blev liggande.

Jag har hela mitt liv avskytt havregrynsgröt men av någon anledning var det det jag nu började framsuggerera för mig själv. Jag tänkte på det så intensivt att jag verkligen kunde känna hur det skulle vara att ha det i munnen. Hungern började då jag låg ner förvandlades till min enda funktion. Jag ville äta och jag ville sova. Men inte äta och sova i vanlig mening. Det här var något annat. Det hade ingenting med längtan efter mat eller med sömnighet att göra utan med ett enda tvingande behov av att fylla mig med något, vad som helst, och att sluta ögonen och upphöra. Längst ner i min ryggsäcks topplock hade jag några russin kvar i en påse och den brittiska tjejen och jag delade på dem och började sedan krypande i riset att försöka få tag i bär.

Jag har ingen aning om hur länge vi låg där men ljuset hade börjat få den gyllengula färg det har i solnedgången om hösten då ledaren och den norska tjejen äntligen kom tillbaka – om de hade jackan med sig kan jag faktiskt inte minnas längre och jag betvivlar att jag registrerade det då heller. Jag tror att det måste ha varit vid den här tidpunkten som ledaren bekände för oss att hon hade fått med sig fel karta; hon hade fått en gammal version. Det var därför vi vandrat runt helt planlöst hela dagen utan att äta eller vila; därför att hon helt enkelt gripits av panik då hon insåg sitt misstag. Konstigt nog har jag inget minne av huruvida hon sade sig veta var vi var nu men de andra var ju borta och på något vis måste hon ha vetat vart de tagit vägen och vart vi borde gå för vi fortsatte framåt och efter en stund såg vi några av tjejerna långt där borta, vid nästa krön.

Framåt slutet av den här marschen brydde jag mig inte längre om ifall jag dog eller levde. Ingenting berörde mig längre; tyngdlagen var den enda lag som verkade ha relevans för min existens. Jag föll och vrickade mig och kröp på alla fyra och jag tror någon av de andra tog ryggsäcken för mig efter ett tag. Till slut hade vi också nått trädgränsen. Den hade förebådats av en allt tätare risvegetation som så småningom gick över i enbusksnår och kråkbärsbuskar och snart kom också de första låga björkarna och framme vid nästa krön såg vi killarna som gått före. Det syntes att de var utmattade nu faktiskt. De tre hamburgarna verkade ha svårt att hålla sig upprätta; de stapplade fram som om de vore fulla. Den ene norrmannen sackade ordentligt efter. Den andre, som var den mest vältränade i hela sällskapet förutom ledaren, var den ende som fortfarande gick normalt. Tillsammans måste de två norrmännen sedan, då vi kom ifatt dem, ha burit mig mellan sig en bit – det är så jag minns det – men vad jag säkrast minns är att efter ett sista krön öppnade sig en lång grön slänt för oss i det sista kvällsljuset och där började killarna tumla och springa nerför helt okontrollerat.

Inte ens två dygn tidigare hade vi suttit på bussen i raka rader med våra ryggsäckar bredvid i gången. Nu var vi ett upplöst, vacklande sällskap som i ett tillstånd mitt emellan eufori och fullständigt sammanbrott nådde den plana marken. Fjällmassivet låg bakom oss. Det här var den vanliga världen; den platta. Jag kröp fram mot den och då plötsligt såg jag hur två av amerikanerna långt där framme började springa mot den tredje som ropade någonting och viftade med armarna.

De tre stod med huvudena tätt ihop och de bara fortsatte ropa som om de fortfarande befunne sig långt ifrån varandra. Snart ropade och skrek alla, också norrmännen. Det var som om ett slags kollektivt nervsammanbrott utbrutit framför ögonen på mig där jag låg bredvid min ryggsäck. Ord som världskrig och muslimer flög genom luften. En av killarna – det förstod jag vagt – hade fått ett sms av sin mor där det stod att flygplan flugit in i Wold Trade Center och nu var det krig. Det hade kommit då hans telefon fick teckning igen vid fjällets fot. Och i det tillståndet vår grupp befann sig i verkade budskapet nästan psykotiskt; det var som om en öppning i verkligheten plötsligt hade låtit oss ana en fjärde dimension.

Det var redan nermörkt då vi kom ombord på bussen med våra packningar. Amerikanerna pratade fortfarande i mun på varandra och de norska killarna verkade också skakade men tjejerna satt tysta. Jag tog upp min bok ur ryggsäcken och jag såg ledarens blick innan hon inte kunde åt a bli att le: ”Så du fick med den i alla fall.” Sedan började jag skaka. Det började med fingrarna och fortplantade sig sedan i resten av kroppen. Mina tänder skallrade mot varandra. Jag försökte få stopp på det men det gick inte; det blev bara värre och jag gled ner från sätet.

Någon måste ha sagt till busschauffören att stanna för de bar ut mig på vägrenen och började lossa på mina kläder. Jag var rädd att bita mig i tungan. Jag hörde hur de försökte ringa ambulansen. Plötsligt upphörde skakningarna och jag låg helt utslagen på marken bara. De bar in mig igen. Jag satt i sätet och jag minns att vi kom fram till Bergen centrum vid midnatt och att vi stapplade in i den upplysta busstationen där Burger king var fullt av folk som hålögt och med gapande munnar stirrade in i storbildskärmar som visade bilderna från New York. Åsynen av de brinnande skyskraporna som mänskor hoppade ut ur, mot döden, var som ett slags hallucinationer för oss som var så utmattade.

Jag halvlåg på en bänk bredvid min ryggsäck och en av de norska tjejerna som hela tiden helt mekaniskt upprepade: ”så gruvsamt, så gruvsamt, så helt forferdlig”. Kanske upplevde hon att bilderna gick rakt in i henne. Själv såg jag dem som på långt avstånd. Jag kunde inte koppla ihop dem med någon form av verklighet även om jag förstod att de var verkliga; de reproducerades ju överallt i ankomsthallen.

Vi måste till slut i alla fall ha kommit med en buss tillbaka till skolan för jag minns att vi mitt i natten satt i matsalen och åt bröd och gröt – precis som jag drömt om. Den fjärde dimensionen hade slutit sig igen. Jag befann mig snart uppe på mitt rum på studenthemmet och utanför i korridoren hade de andra eleverna på skolan fest. Jag var ute och sade till dem att dämpa sig ett par gånger, minns jag. Oljudet gjorde mig nästan tokig. Jag hade tagit på mig mitt nattlinne som var i svart fusksateng och på något vis påminde mig om den stad jag lämnat och vars verklighet för några timmar sedan helt upphävts i mig. Som om mitt personliga liv helt raderats ut och bara det mest grundläggande blivit kvar. Men där jag nu låg i det där nattlinnet och hörde musiken och skrålandet utifrån var jag åter mig själv, om än så trött att jag tänkte att man nog måste dö en stund för att återhämta sig från en sådan trötthet – sömn skulle inte räcka.

Jag sov över morgonsamlingen nästa dag – ja, den här skolan hade verkligen en morgonsamling och den var obligatorisk och den direkta orsaken till att jag slutade där ett par månader senare, men det är en annan historia. Inte förrän jag vaknade och lyckades ta mig ut framåt förmiddagen förstod jag att amerikanerna satt i en krisgrupp som anordnats på skolan och att lektionerna ställts in fram till lunch.

Vad som sedan hände framstår nu i efterhand som nästan alltför förutsägbart. Amerikanerna, som bodde i samma korridor som jag, tapetserade korridorsväggarna med plakat där det stod sådant som ”We are coming after you. God may have mercy with you but we havn’t” och liknande. De citerade Bushs brandtal i matsalen och yrade om att åka hem för ”att strida för sina mödrar och sitt land mot ondskan och muslimerna”. Det kan tilläggas att alla tre var mormoner och därför var deras retorik minst sagt religiöst färgad.

Om jag inte hade upplevt det här själv hade jag nog haft svårt att förstå att den amerikanska retorik man ofta hört under de gångna tio åren verkligen varit allvarligt menad. En sådan fanatism känns helt enkelt helt världsfrånvänd för en liberal skandinav som jag själv. Nu vet jag att de här människorna verkligen finns; de som anser att det finns två sidor här i världen, en ond och en god, och på den goda står USA och på den onda deras fiender, alltså just för tillfället muslimerna.

Jag tror och hoppas inte att de här tre amerikanernas ageranden och uttalanden är representativa för flertalet amerikaner men bara det att de finns, de som på allvar ser på världen såhär, är något som förvånar mig nästan ännu mer än vad det upprör mig.

På mikronivå blev jag under de här dagarna och veckorna på den där konservativa och gudsförgätna skolan vittne till något som på makronivå förändrade vår värld på djupet. I min lilla personliga upplevelse fanns den stora upplevelsen närvarande; det stora händelseförloppet i vilket jag inte hade någon märkbar del.

Tio år senare, efter att mycket mer och mycket mindre hänt än vad jag som nittonåring hade önskat eller kunnat föreställa mig, både i mitt liv och i världen, är jag tacksam över att få vara ett vittne. Trots allt är det det enda stora som var och en av oss är garanterad att bli, oavsett våra handlingar.

Om vi bara vågar titta och det gör vi tyvärr alltför sällan – för att få oss att göra det krävs ibland en katastrof.