Vår uppgift är inte att hedra – Om mitt liv som beundrare av Anna Wahlgren

Vi har alla våra husgudar. I mitt fall är det visserligen ingen gud det är fråga om, utan en gudinna.

Ja, då jag skriver det på det här viset låter det ju faktiskt ganska fånigt. Ordet gudinna visar sig i min föreställningsvärd vara kontaminerat av mäns sexuellt färgade språk. Men oavsett – om jag nu skall återta det och det tänker jag, bestämde jag mig just för – en husgudinna får man nog ändå kalla henne, denna Anna Wahlgren som sedan min sena tonår utgjort en konstant i mitt annars så föränderliga liv.

Min bekantskap med Anna Wahlgren började med en bok som fanns i mitt föräldrahem. Barnaboken hette den och min mor hade fått den av någon bekant då jag var liten men förkastat den såsom varande antiintellektuell och ovetenskaplig, näst intill omoralisk. Det var bakvänt nog förmodligen också av den anledningen jag fick den med mig då jag flyttade hemifrån. De där hemma ville helt enkelt inte ha den och då tog jag den.

Ödets ironi måste ha haft sitt finger med i spelet här; till min hjälp i uppfostrandet av mitt vuxna jag hade jag fått den bok som inte hållit måttet då mitt barnjag en gång skulle ha uppfostrats. Så märkligt kan det bli. Och så märkligt kan det vara att en bok i nya händer får nytt liv –

Alltså började jag bläddra i Barnaboken, Anna Wahlgrens egen barnuppfostringsmanual, skriven i helt ovetenskaplig anda men i gengäld helt erfarenhetsbaserad. Vid första påseendet verkade naturligtvis ingenting av det om stod i den ha med min tillvaro att göra; att byta blöjor och värma barnmat och genomföra sovahelanattenkurer tycktes mig ärligt talat ganska fjärran vid den här tidpunkten (och gör väl än idag). Men snart upptäckte jag att Anna Wahlgren var ett inspirerande sällskap. Moderlig på det där myndiga, varma och helt omoderna sättet som jag med min generationstillhörighet och politiska övertygelse annars föraktfullt fnös åt trädde hon fram i sin text och visade sig vara både rolig, vass och klok.

Om Anna Wahlgren kan man först och främst säga att inga frågor är för små eller för stora för att hon skall vilja befatta sig med dem. Råd om hur man kan lägga upp sitt barns (och sin egen) dag varvas med små vardagsbetraktelse och utredningar om livet och döden. Visserligen hade jag ju inga barn men jag insåg snabbt att jag i Barnaboken kunde hitta inspiration till hur jag kunde lägga upp min vardag för att skrivandet skulle få utrymme. Regelbundna vanor, realistiska mål och prioriterande av det viktigaste, säger Anna Wahlgrens röst fortfarande inom mig, om jag tvekar. Och känner du dig ensam, liten och vilsen så har jag också gjort det, och se mig har ingen fått tyst på, säger den vidare.

För Anna Wahlgren är inte bara mor, hon är författare också, även om hennes skönlitterära verk förvisso knappast gör henne aktuell för nästa Nobelpris i litteratur. Jag har själv faktiskt bara läst en enda skönlitterär bok av henne, om man bortser från hennes självbiografi, och det är en ganska trist diskbänksrealistisk sak från sjuttiotalet som har ett tidsenligt orange omslag och heter Ge liv. Men nu är det så att det inte spelar någon roll om hon är bra eller dålig som författare. Det spelar heller ingen roll att mycket av det hon skriver sjuder av konservativa könsroller, rättshaverism och allmän antiintellektualism: Anna Wahlgren är rakt igenom upprörande och hon är min stora tröst!

Vem är då denna Anna Wahlgren? Det kan ja naturligtvis inte svara på helt uttömmande. Jag vet ju bara vad hon skriver om sig själv i sin självbiografi i tre delar, Mommo, i Barnaboken och på sin webbplats. Av detta kan man dra följande slutsatser – inte helt oviktiga för min våldsamma avståndsbeundran! Anna Wahlgren föddes i början av fyrtiotalet. Hennes far var av enkelt ursprung men en naturbegåvning vad det gällde affärer och hennes mor en duktig yrkeskvinna från överklassen. Tidigt skilde sig föräldrarna som inte heller innan varit lagda åt det familjära hållet och lilla Anna Wahlgren fick flytta runt bland en massa tanter som tog hand om henne mer eller mindre väl.

Emellertid hade hon till slut turen att få börja på en internatskola där en äldre manlig lärare tog sig ann henne. Det är denne man som hon senare alltid kommit att benämna ”pappa Lars.” Han blev hennes förste make och vän för livet. En hel rad andra äkta män kom att efterträda honom men ingen skulle spela lika stor roll för den ensamma och övergivna Anna Wahlgren. De första två av hennes nio barn är det också han som är far till och det var han som övertalade henne att skriva Barnaboken för att föra vidare sin digra erfarenhet av föräldraskap och uppfostran.

Äktenskapet var oavsett allt detta kortvarigt, Anna Wahlgrens ungdom tog väl ut sin rätt, och då hon lämnat honom och drev runt utan fast punkt bestämde hon sig för att prioritera. Det innebar att allt fick rätta sig efter att hon skulle kunna ha sina barn hos sig. Skrivande var något man kunde göra hemifrån och på det tog Anna Wahlgren fasta. Där satt hon ute i en dragig stuga och skrev med sina barn runt omkring sig. Debuten kom några år senare. På den följde ett antal romaner, novellsamlingar, barn och äkta makar.

Självbiografin beskriver ett oerhört hektiskt liv under de här åren. Förutom sin skönlitterära produktion skrev Anna Wahlgren små kåserier, varav många finns samlade i boken Man borde inte sova. Framför allt handlade kåserierna om barnen men också om kärlek, ensamhet, naturen och det nya urbaniserade och industrialiserade samhället där människorna tycktes leva så åtskilda i sina bekväma lägenheter och hus. Snälla ämnen, som höres, men redan några år senare skulle Anna Wahlgren komma att skaffa sig ett helt annat rykte, som stridslysten debattör i barnomsorgsfrågor. Sjuttiotalets dagisdebatt präglades starkt av hennes medverkan som dagismotståndare och så sent som in i 00-talet har hon fortsatt på samma linje då hon gått ut i media och kritiserat olika forskares rekommendationer till föräldrar, bl.a. vad det gäller att låta barnen sova på rygg. (https://secure.wikimedia.org/wikipedia/sv/wiki/Anna_Wahlgren)

Någon typisk kvinnlig kulturpersonlighet har Anna Wahlgren aldrig varit, trots sin flitiga medverkan i samhällsdebatten och sina bidrag till den svenska litteraturen. För det är hon alldeles för okonventionell, alldeles för vulgär, alldeles för konkret; inte nog med att hon faktiskt skrivit en hel del veckotidningsnoveller, vissa med pornografiskt innehåll, hon tvekar inte att ge sig på diverse professorer och forskare med sin egen långa erfaret som mor som enda argument. Då och då kan man fortfarande se hennes namn på löpsedlarna då hon med dödsförakt slänger sig in i någon debatt som hon borde veta att hon inte kommer att kunna ta sig ur med ära och heder i behåll.

Om allt detta kan man naturligtvis tycka vad man vill men jag finner det på något vis beundransvärt. Anna Wahlgren tillhör dem som inte låtit sig knäckas, köpas, tystas eller stoppas. Det spelar ingen roll att hon inte alltid har rätt (för det har hon inte). Det är något visst, bortom detta rätt eller fel, med en människa som så helt och fullt tagit konsekvenserna av att alla vägar varit stängda utom den egna. Det är helt enkelt något underbart otidsenligt med en sådan förmåga att bära. Nio barn, ett tungt förflutet och all den skit som kastats på henne genom åren.

Genom alla stormar har hon vad jag förstår förblivit en av dessa hoppingivande galningar som vägrar skammen. Inte genom att bete sig skamlöst utan genom att erövra sin värdighet med realism.

Stora ord men för att vara konkret: hur många kvinnor skriver så frankt om sina förödmjukande förlossningsupplevelser och frånvarande äkta män utan att vare sig skämmas eller ömka sig? (bla. Wahlgren, Barnaboken, 1983:s utgåva) Och hur många har egentligen styrka nog att verkligen ta sitt eget parti då de skriver om sina gräsliga barndomar då alla övergav och spottade på dem i största allmänhet?

Inte många, skulle jag säga. Även om det ibland ytligt sett kan te sig så. De flesta tar faktiskt inte sitt eget parti. De försöker leva upp till andras ideal under namn av att de skulle vara deras egna.

I vår tid då skammen breder ut sig i form av skamlöshet är Anna Wahlgrens texter särskilt tankeväckande med deras betonande av det lilla, nära och konkreta livet som det mest verkliga.

I Anna Wahlgrens barnuppfostringsfilosofi och i hennes självbiografiska texter finns över huvud taget ett mycket kroppsligt sätt att se på tillvaron. Då menar jag inte den sortens sexualiserade eller moderskapsupphöjande kroppslighet som kvinnor av vår tid mer eller mindre tvingas in i om de vill framstå som attraktiva och lyckade, utan den sortens kroppslighet som har med varat att göra, själva existensen. Erfarenheten av att ha en kropp, av att använda den som arbetsredskap, av att ge av den i form av sin närvaro och att inte förneka någon del av den, inte ens det som av andra anses fult eller oaptitligt.

Ironiskt nog har Anna Wahlgren ofta blivit utskäld just från feministiskt håll och stundom har jag rentav undrat om det trots allt inte är något som faktiskt hedrar henne mer än det skämmer. Alla politisk ideologier, befrielserörelser och strömningar har sina egna snäva ideal. Tyvärr brukar den sanna upprorsanden undfly dem som anstränger sig för att förkroppsliga den med hjälp av regelboken. Anna Wahlgren är visserligen en reaktionär förespråkare av hemmafruidealet men i jämförelse med dessa tävlingsinriktade förverkliga-dig-självfeminister som tycks finnas överallt numera framstår hon som rena solidariska rödstrumpan.

I mina tidiga tjugoår inspirerade mig Barnaboken att våga vara i vardagen och försöka åstadkomma någonting där. Senare skulle Mommo, Anna Wahlgrens självbiografi, ofta påminna mig om att ingen har rätt att tala om för mig vem jag är och att var och en har lov att göra det bästa av vad han eller hon fått, oavsett vad han eller hon i övrigt saknar. Anna Wahlgren har onekligen också gjort mig – ibland pinsamt – medveten om att också utpräglat skeptiska existenser längtar efter någon att beundra på det där barnsliga oförblommerade sättet som inte är klädsamt för vuxna (och som möjligen skiner igenom här och där i dessa rader…).

Jag vill avsluta den här texten om Anna Wahgren med några underbart trotsiga ord ur Mommo – Det var en gång som mången vankelmodig stund ingjutit ny kraft i mig: ”Barns uppgift är inte att hedra. Barns uppgift är att gå vidare, helst tack vare, men annars trots. Kärleken vill vidare tack vare. Försoning trots betyder att bli kvar, förlamad, ofri, död.” (Wahlgren, Mommo – det var en gång, s. 166).

De är skrivna som ett svar på Bibelns bud om att man skall hedra sin fader och sin moder men de gäller i lika hög grad för alla som någonsin känt sig tvingade att hedra en orättfärdig övermakt. Vår uppgift är inte att hedra. Den är att bära.

Wahlgren, Anna (1973). Ge liv: roman. Stockholm: Bonnier

Wahlgren, Anna (1976). Man borde inte sova: ett urval krönikor presenterade i Hemmets Journal åren 1972-1976. Malmö: Hemmets journal (bokförl.)

Wahlgren, Anna (1983). Barnaboken. Stockholm: Bonniers juniorförl.

Wahlgren, Anna (1995). Mommo: [en självbiografi]. [D. 1], Det var en gång-. Stockholm: Sellin & partner

Wahlgren, Anna (1996). Mommo: [en självbiografi]. [D. 2], Kvinnoliv. Stockholm: Sellin & partner

Wahlgren, Anna (1997). Mommo: [en självbiografi]. D. 3, Barnfota. Stockholm: Sellin & partner

http://www.annawahlgren.com