Språkets lögn och litteraturens sanning; en bokälskares generaliseringar för dagen

Både det offentliga språket och vardagsspråket är fullt av lögner.

Det räcker med att stiga in på kontoret kl. 8.00 en morgon mitt i veckan för att konstatera den saken. Ofelbart kommer någon nämligen att fråga ”Hur mår du?” och som den välsocialiserade person du inte tror dig vara kommer du lika ofelbart att svara ”Bra. Och du själv?” Och den andre kommer i sin tur svara ”Bara bra” och så är ämnet avhandlat för den här gången.

Troligtvis mår de flesta ganska sällan ”bra” men det spelar ingen roll; alla följer lydigt den språkliga konventionen som säger att ”bra” i det här fallet betyder ungefär allt från ”jag vill egentligen dö men eftersom jag vill behålla mitt arbete och inte besvära dig så säger jag inte det” till ”jag är nykär och skulle helst ligga hemma i sängen nu istället för att vara på det här förbannade kontoret”.

Gillar man inte att använda det egna livet som referensmaterial kan man slå upp valfri dagstidning. Det går också bra. I dessa dagar är moderata politiker ett hett tips på var man hittar de mest språknära lögnerna. Bara Moderaternas nya namn, ”Det nya arbetarpartiet” vrider sanningen ett helt varv runt. För hur var det nu egentligen med detta med arbetarpartier? Plötsligt är hela historien borta, såväl idé- som samhällshistorien, och kvar finns ett splitternytt samhällsbärande regeringsparti som vet hur man effektivt tömmer ord på allt utom deras känsloladdning och sedan fyller på dem igen med nytt praktiskt och teoretiskt innehåll. Sedan kan man använda dem för att göra folk förvirrade, maktlösa och stumma, om vartannat. Förvirrade därför att ordet står där att läsa eller finns där att höra precis som förut men det verkar vara något som är annorlunda – vad? Maktlösa därför att de ord man förr kunnat använda i en motargumentation plötsligt är just de som man anar att man borde argumentera emot. Stumma därför att det sedan inte finns något kvar att säga; det man skulle ha sagt betyder redan något annat och motsatt.

Min egen kärlek till språket har alltid innehållit hat. Språk är oftast detsamma som lögn. Kollektivets lögner som den enskilde måste gå med på. Den starkes lögner som den svage måste hedra som sanningar. Tvåsamhetslögnerna som är till för att dölja det som är smärtsamt, fel och skamligt. Listan kan göras ganska mycket längre på vilka typer av lögner mänskligheten ägnar sig åt och för den som själv vill fylla på säger jag bara: släktmiddagar, personalmöten, skolan och bröllop med tillhörande tal.

Jag skulle tro att människan lär sig ljuga nästan samtidigt som hon lär sig tala; i samma stund som hon märker att det som finns i henne inte duger utan måste förpackas i ord, det räcker inte längre med att skrika och skratta och gråta.

Men så finns där också det andra språket och det är väl det min kärlek egentligen gäller; det som är eget och som bryter sig loss från det som är förväntat och påbjudet och format. Var finns det? Det finns där det finns verklighet och fantasi men ingen lögn. Jag minns när Elfriede Jelinek fick Nobelpriset i litteratur. Somliga var så arga att de höll på att gå åt. Varför? Jo, för att Jelinek inte bara genom sina berättelser vill säga sanningen utan också genom att i en slags omvänd moderaternas logik vända upp och ner på orden så att lögnen i dem rinner ut och blottläggs. Vad finns det till exempel i hjärtat av det kvinnliga objektet om inte en smutsig lust till masochism? Inte helt oväntat, kan man i logikens namn tycka, men smakligt är det inte. Verkligen inte smakligt. Objektet åtrår nämligen inte och i synnerhet åtrår det inte att bli utsatt för det som den som åtrår vill utsätta det för….

Jag tror på språkets lögnaktighet och litteraturens obotliga sanning, för att mycket löst travestera Hjalmar Söderberg. Det innebär inte att alla böcker innehåller idel sanning men det innebär att litteraturen som helhet, med sin rikedom av infallsvinklar, sitt upphov i den enskilde och sin sammansmältning mellan fantasi och verklighet, alltid kommer att att vara det främsta medlet för att återupprätta sanningen i språket. Jag vet när jag läser en bra bok. Det är då jag läser en bok där orden är sanna i den meningen att de är renade från de lögner som vidlåder språket mellan människor.

Att verkligen skriva är att låta sitt inre språk riktas utåt som det är. Det är inte att komma med det förväntade svaret eller att stjäla argument från motståndaren eller försöka framställa sig själv i god dager.

Just nu då mycket pekar på att det offentliga språket håller på att skifta innehåll behövs litteraturen mer än någonsin. Och som den kultursnobb jag är erkänner jag villigt: inte vilken litteratur som helst, bara den som vågar vara bara litteratur, inte underhållning, handelsvara, propaganda eller egotripp.

Traditionella socialister har ibland velat se den politiska (vänsterradikala) litteraturen som idealet. Det får mig att tänka att de inte förstår sig på litteraturens väsen. Litteratur som bara är litteratur kommer alltid att kunna komma närmare sanningen än språket i stort. Det kan den därför att den till skillnad från politiken inte i första hand är ett uttryck för maktspel och kollektiva föreställningar.

Ju lögnaktigare språket blir desto större kommer behovet av litteraturen att vara.