Min inre litteräre manschauvinist

Den här recensionen kommer jag att börja med att vara ovanligt politiskt inkorrekt.

Vad i hela helvete är det som gör att vissa kvinnliga författare har ett sådant behov av att blanda mjukpsykologiskt pusseblask med något slags kvasifeministiskt patos som kanske var radikalt senast 1960?

Frågan är dessvärre inget försök att raljera från min sida. Den är faktiskt sprungen ur en uppriktig förundran. Julia Franck är nämligen bara en av alla kvinnliga författare jag råkat dyka på genom åren som visar prov på den just beskrivna och rätt kväljande söta blandningen. Proportionerna mellan ingredienserna kan visserligen variera, så att en sådan som Margaret Atwood ägnar sig ganska modest åt mjukpsykologin och det feministiska patoset och nästan helt avstår från pusseblasket medan t.ex. Herbjörg Wassmo istället går lös på allt samtidigt och helt hämningslöst. Men oavsett är själva fenomenet detsamma; kvinnliga författare som skriver som om de vore kvinnor mer än författare och man begriper inte varför för ärligt talet – vad är det egentligen att vara kvinna då man kan vara författare?

Med Hjärtats blinda fläckar visar Franck hur som helst att hon får de flesta likar (inklusive Wassmo) att blekna vad det gäller förmågan att överdosera både mjukpsykologi, kvasifeminstiskt patos och pusseblask. Romanen utspelar sig i 30- och 40-talens Tyskland; en tid och plats som bådar gott. Prologen ger mig heller ingen anledning att misstänka kommande besvikelse; Francks språk är habilt – om än inte lysande – och hon har blick för miljöer och människor. Skildringen av krigslutets kaos genom den lille pojken Peters ögon är på det hela taget både gripande och precis.

Det är först senare, i de de följande kapitlen, som förfallet börjar. Peters mor Helene är halvjudinna och växer upp under omständigheter som borde ha gjort henne till ett vrak före fem års ålder. Men som den romanhjältinna hon är förblir hon naturligtvis oanfrätt, om man bortser från vissa lesbiska eskapader av mer tvivelaktig art. Duktig, självuppoffrande och förnuftig som en annan Kulla-Gulla kämpar hon för att få bli sjuksköterska och komma bort från den lilla hålan där hon vuxit upp. Hela elendet fullbordas i och med att hon som genom ett mirakel får sin chans att flytta till staden. Där väntar nämligen ett utsvävande nöjesliv av värsta dekadenta 1920-talsmodell och en överjordisk romans med en begåvad och vidsynt ung man…

Ja, här börjar jag verkligen få behov av en spyhink, känner jag. Ingen kan beskylla Franck för att det skulle vara något fel på hennes prosa men själva historien är så späckad av klyschor, svart-vita generaliseringar, överdrifter och politiskt korrekta pinsamheter att hela romanen bara kantrar. Inte endast den evigt präktiga Helene som aldrig ger upp hoppet om sin självständighet känns hämtad från en sedälärande historia, också resten av persongalleriet verkar vara taget någon annanstans ifrån och återanvänt.

Där finns den rika judinnan som håller stora påkostade fester och har många älskare av båda könen. Där finns den beskyddande äldre mannen som inte förstår att nya tider väntar för de unga kvinnorna han vill så väl. Där finns den kamratlige och samtidigt rosenrött passionerade älskaren och hans motsats; mannen som är övertygad nationalsocialist och hatar kvinnor som han bara ligger med om han slipper kyssa dem. Och någonstans bland alla dessa typer slutar historien att handla om det mänskliga. Det som varken är helt igenom det ena eller det andra och som därför aldrig går att fånga mer än kanske möjligen i god litteratur.

Efter att ha funderat länge på saken tror jag att det är oförmågan att acceptera tvetydighet och benägenheten att moralisera som så ofta ligger den här sortens (kvinnliga) författare i fatet. Det är som om deras ambition med skrivandet är begränsad till vad de redan tror att de förstår sig på; relationer, kärlek, barnafödande och reproducerande av redan ofarliga sociala normer. Problemet är att litteraturen inte låter sig reduceras på det viset. Bara för att Franck tycker sig vara så bra på det här med känslor innebär inte det att hon kan föreställa sig vad som händer med en människas personlighet under alla omständigheter. Bara för att hon har en moralisk övertygelse finns det ingenting som säger att den kan eller ens bör ta gestalt i porträtt av människor.

Författare som Franck misslyckas med att säga någonting viktigt just för att de så gärna vill säga någonting viktigt. De vill tala om obändig livsvilja, stor kärlek, djup sorg, orättvisor och hjältinnor som förblir goda och självständiga dygdemönster mot alla odds. Men ingenting av detta är mänskligt. Det hör hemma i hjältarnas – eller hjältinnornas –  värld och inte i människornas.

Verklighetens Helene hade bara känt skam. Äckel, skam och avsky, mot sig själv och andra. Inte bara till slut utan nästan från början.

Artikelns titelbild föreställer Julia Franck.

Franck, Julia (2009). Hjärtats blinda fläckar. Stockholm: Bonnier