Korpar och andra fåglar

Minnet är smutsgrått, kantstött och skimrande då Tomas Bannerhed i sin roman  Korparna tränger tillbaka och in den svenska glesbygdens 70-tal med dess på samma gång välkända och hemlighetsfulla tillvaro. Gården ligger där, alldeles vid myren som en gång dikats ut med en kanal. Klockan tickar inne i köket, flugpappret snurrar i taket och bonaderna på väggarna är broderade av en mor. På gårdstunet går faderns med ogrässprutan full av gift. Det är bondesamhälle och folkhem på väg att övergå i obarmhärtig modernitet och i mitten befinner sig familjen där Klas växer upp och där Klas far kämpar mot framtidens förintelse och det förgångnas smärta.

Klas far när ett förtvivlat hopp om att hans äldste son skall kunna ta över gården han arrenderar och som han en gång själv var tvungen att ta över av sin far. Men Klas älskar fåglarna. Det är bland dem han föredrar att vara, på myren eller ute i skogen. Med sina hundratals former och levnadssätt och sin flygförmåga representerar fåglarna en frihet och variation som inte finns i den lilla slutna byvärlden där Klas far mer och mer ses med misstro och stöts undan.

Men Korparna är inte framför allt en skildring av glesbygdssamhällets instängda dynamik, även om den är det också. Framför allt är den en skildring av en son som ser sin far hinnas upp av tiden från två håll. Faderns katastrofrädsla, faderns ångest och mysteriet att faden själv, även han, en gång varit en ensam och längtande pojke; i allt detta förebådas Klas egna vuxendom och – anar man – uppbrott.

Mötet mellan föräldrar och barn kan innehålla kärlek och trygg glädje men det kan lika gärna vara punkten där smärtan måste framkallas ännu en gång för att förgöra eller förgöras. Det är en både flyktig och fundamental process som Bannerhed med sitt uddiga och samtidigt lättglidande språk lyckas komma nära, motsägelsefullt nog för att han hela tiden håller lite avstånd, både till fadern, till Klas och till resten av dem som finns på gården och i byn. Han har en förmåga att ge läsaren en känsla av att stå och se in i en svunnen värld på samma sätt som man skulle kunna ha sett in i ett dockskåp. Samma närhet finns där och samma medvetenhet om att detta är något annat, detta finns inte längre, detta är förbi.

Byn där familjen lever, naturen runt omkring, gården och faderns inre kamp blir till ett inåtvänt universum där fåglarna och en flicka som Klas blir förälskad i är de enda tillfälliga besökarna. Inte ens tåget går längre; det som fadern en gång lärde sig tidtabellerna till.

Smärtan förmår i Korparna aldrig helt överdöva känslan av en slags helsvensk nostalgi. Båda elementen genomsyrar också romanens språk; där finnas den nämnda uddiga uttrycksfullheten men även den vardagsnära känslan för ting, natur och människor. Bannerhed kan konsten att aldrig säga för mycket, aldrig för litet. Vad han möjligen saknar är framåtdrift. Minnet tycks stå stilla i ett evigt då där alla förändringar är förskjutningar snarare än utveckling. Berättelsen tunnas ut istället för att drivas fram. Fåglarna som Klas läser och drömmer om får stå för det färggranna och oväntade. Det här är en av de långsamma berättelserna men som sådan når den hela vägen fram till punkt och där väntar till slut avgörandet, det plötsliga och obönhörliga.

Bannerhed, Tomas (2011). Korparna: roman. Stockholm: Weyler