Kärlekens arkitektur

Vem är lyckligast: den som älskar eller den som blir älskad?

Så skulle man kunna säga att grundfrågan lyder i Peter Stamms roman Sju år, nyss översatt från tyska och utgiven på svenska av Thorén o Lindskogs förlag.

Romanen börjar strax innan den slutar – ett klassiskt grepp – med att det ytligt sett vackra och lyckliga arkitektparet Alexander och Sonja tillsammans med dottern Sophie och en gammal bekant, Antje, besöker ett galleri. Antje och Alexander har inte träffat varandra på nästan tjugo år, inte sedan Antje var den som gick ödets ärenden då hon sammanförde Alexander och Sonja, och det är för Antje Alexander nu berättar sin historia om de gångna åren och äktenskapet som inte blev som han hoppats.

Eller har Alexander verkligen någonsin hoppats något? Snarare har han försökt konstruera och bygga upp, som den arkitekt han är. Sonja var studiekamraten han var vän med utan att vara intresserad av . Hon hade allt; skönhet, begåvning, välbärgad bakgrund och charm. Vem som helst skulle ha kunnat älska henne och då Alexander fick chansen trodde han att det gällde honom också men det gjorde det inte; vem han än var så var han tydligen inte vem som helst och kanske är ingen det, inte egentligen.

Vad Alexander innerst inne önskar sig vågar han inte ta reda på men hans önskningar spökar för honom i gestalt av en illegal polsk invandrare vid namn Iwona. Lika besatt av Alexander som Alexander av henne framlever hon ett liv som är en slags skugga av det liv Sonja och Alexander lever. Hon arbetar på det ena svartarbetet efter det andra, bor i kyffen och skickar pengar hem till sina gamla föräldrar. Alexander bestämmer sig gång på gång för att han måste glömma henne men hon dyker alltid upp igen och det är han som låter henne göra det, till och med han som dyker upp hos henne, med sin lust till all denna fulhet, fattigdom och enfald som i hans föreställningsvärld är Iwonas.

Men åren går, också medan vi håller våra önskningar instängda i mörkret därför att vi – antagligen med rätta – misstänker att det är där de hör hemma. Äktenskapet med Sonja och firman de tillsamman äger och driver upptar all Alexanders vakna tid men det kan inte hålla honom borta från hans hemliga längtan efter Iwona.

Vad han begär är en bild men det gäller även Iwona; i detta är de lika. Men inte för någon av dem är det en bild av vad de verkligen längtar efter utan en bild av vad de inte får längta efter eller av vad som aldrig skulle kunna bli deras. Alexanders tillvaro med de dyra semesterresorna, det vackra huset han och hans fru drömmer om att bygga och de förljugna övre medelklassvännerna är en låtsasvärld där allt är yta men detsamma, fast de yttre tecknen är de motsatta, gäller Iwonas tillvaro – eller?

Avslöjandet låter Stamm komma underifrån som en kall ström som bubblar upp under isen snarare än som en kaskad ovanifrån och han gör det med all den lågmälda skicklighet som utmärker en god prosaist. Stamms språk flyter som en jämn ström genom boken, utan att någonsin öka eller sänka tempot eller ändra form för att något kommer i vägen. Romanens tema må vara människans eviga jakt på sina medvetna och omedvetna drömmar men dess språkliga uttryck är återhållsamt, precist, ibland nästan påvert.

Att kalla Stamms prosa ekonomisk skulle vara väl snävt; hela hans berättarstil är ekonomisk. Precis som den arkitektur hans huvudpersoner ritar och bygger är den funktionell, utan utsmyckningar men också utan större glädje och nästan helt utan hopp.

Man kan läsa Sju år som en historia om drömmarnas bedräglighet och människolivets oanvändbarthet som byggnadsmaterial till något stort, vackert och bestående.

Man kan också läsa den som en skildring av vår tid med dess fixering vid yta, dess avgrundsvida gap mellan de som har och de som inte har och den objektifiering mellan parterna som detta gap bidrar till. Alexander och Iwona livnär sig likt kannibaler på sina föreställningar om varandra; han den framgångsrike medelklassarkitekten och hon den utblottade illegala invandraren. Båda är de besatta av att konsumera fantasier, om storhet och uselhet och om äkthet som inte finns men som just därför måste fabriceras fram med desto större frenesi. De är båda tjuvar, var och en på sitt vis, som alla drömmare i en värld där verklighetens ramar är hårda och snett skurna.

I kommentarerna som Alexanders och Iwonas vänner bidrar med kan vi utläsa hela spektrat av mer realistiska hållningar. Där finns Alexanders begåvade men otålige arkitektvän från studietiden som med sorglös cynism vräker ur sig nylibera klyschor. Där finns den Antje med sin resignerade men hedonistiska syn på kärleken som något tillfälligt och kroppsligt. Och där finns Iwonas kusin som på sitt vis försökt anpassa sig till situationen som invandrare genom att hålla huvudet högt, så gott det nu går. Alla är de röster som påminner om det vansinniga i Alexanders och Iwonas vägran att släppa drömmarna.

För i sin kärna är Sju år trots allt främst en historia om kärlek. På försättsbladet har Stamm citerat Le Corbusier då han säger ”Ljus och skuggor avslöjar formerna.” Man skulle om Sju år själv kunna säga att frånvaron avslöjar närvarons form. Ingen av de människor Stamm låter oss möta kan älska. Just därför låter de läsaren ana vad kärleken kan vara. I tomrummets mitt finns en form men att få syn på den eller nå den återstår för läsaren själv att lyckas med.

Av den som älskar och den som älskas är det ingen som är lycklig. I det ena fallet finns inte föremålet, i det andra får det finna sig i att vara ett objekt. Om det finns andra fall tänker Stamm inte ge oss något svar på. Möjligen kommer han att ge oss en aning, genom de hålrum hans historia bildar.

Stamm, Peter (2011). Sju år. Malmö: Thorén och Lindskog