Svävande minnen av DDR – Ricarda Junges Stalinhusen

Onekligen vilar det någonting kusligt över minnet av gamla diktaturer. Såväl över det mentala, mänskliga minnet som över det materiella, fysiskt påtagliga, i form av byggnader, städer, monument.

Vem minns inte Stalin-bysterna som för inte så länge sedan flög genom luften, bort från de platser där de en gång rests? Det var som om allt hemlighetsmakeri, all misstänksamhet och skräck samlats i själva materian och formats till något storslaget och nu var det över och man såg bara vad som fanns; tomma stenögon som inte såg vart de var på väg, som tippade och gungade högt över landet.

Ricarda Junge har försökt fånga stämningen i sin spökhistoria i romanform, Stalinhusen, där en ung ensamstående mor, Lena, flyttar in i ett gammalt DDR-huskomplex i Berlin. Till en början är det visserligen inte tydligt att det är en spökhistoria man läser. Junges prosa är vardaglig, rak men ibland lite svävande i stil och persongalleriet är på gränsen till osannolikt normalt och slätstruket, för att inte säga anonymt.

Men så börjar överraskningarna dyka upp. Underliga saker inträffar i den nya lägenheten och Lenas lille son verkar se sådant som inte finns. Lena bestämmer sig för att forska i husets historia och snart har det hela utvecklat sig till ett slags lågtemposkräck, där skuggor och verkliga människor förväxlas och täcker för varandra.

Junge har en viss känsla för det olycksbådande som finns förborgat i stadens grå och ogenomskinliga ytor; i sådant som betonggårdar, parkbänkar och öde torg där vinden får löv och frömjöl att virvla upp. Hon har också en förmåga att få tiden att stanna och ansamlas i de gestalter som rör sig genom trapphusen. Det är i det triviala spänningen ligger. Inte i det spektakulära och oväntade.

Greppet är bitvis lyckat. Känslan av lagrat förflutet samlas upp i läsaren och blir kvar där till slutet, då den lyfter, lätt och utan spår. Junge lyckas också väja undan för det, i skräckgenren så vanliga, antiklimaxet; Stalinhusen är först och främst en roman om minnet i det som är och i det har den en stabil identitet som står emot ett sådant öde.

Men det är också i formens platta rigiditet och innehållets vaga konturlöshet som svagheten ligger hos Junge. Trots temat lyckas hon inte riktigt med att överraska annat än tillfälligt. Själva berättandet med sitt jämna framåtskridande har en sövande inverkan och huvudpersonerna Lena och hennes son och Lenas före detta man blir aldrig helt levande och oberoende av meningarna och orden.

Då jag lägger ifrån mig Stalinhusen är det med känslan av att ha fått några timmars habil förströelse utan att behöva anstränga mig. Så mycket mer än så är det inte men kanske är det nog; jag gillar ärligt talat tanken på att litteratur med DDR-tema nu börjat komma ut på svenska och habil förströelse är inte att förakta. Men Junges persongalleri hade behövt bestå av mer än spöken för att dröja sig kvar i mig för någon längre tid. Nästa roman hon ger ut – om det blir någon – lyckas förhoppningsvis med det.