Tantsnusk som platsar i bokhyllan…

För den som länge suktat efter lite tantsnusk i sitt liv men som känner att Grottbjörnens folk och Harlequinserierna alltför mycket skulle skämma nattduksbordet eller bokhyllan, här kommer fixen: Rosor i september av André Maurois.

Precis som titeln möjligen antyder handlar den nämligen om följande: åldrad författare och superälskare lider under det äktenskapliga oket och längtar efter en sista romantikens blomning och får sin längtan stillad av ung vacker aktris. Det låter naturligtvis illa i dessa våldsamt politiskt korrekta tider men romanen är från femtiotalet så det är okej och får väl sägas vara preskriberat. Ingenting att skämmas för alltså, om man gillar det – och det gör jag!

Underbart med ett språk som är både sedesamt borgerligt och trovärdigt realistiskt, en intrig som är lagom spännande och precis rätt dos idealiserad romantik! Vad sägs t.ex. om följande slutmening i ett stycke där den väluppfostrade älskaren kurtiserat sitt hjärtas dam till vägs ände: ”Han tog henne i sina armar och bar henne in i sovrummet och lade henne på sängen.” Rakt på sak och ändå så sublimt!

Ja, jag är inte ett dugg ironisk, om nu någon trodde det. Naturligtvis skall man inte önska tillbaka det samhälle där äldre män ansågs attraktiva och vitala medan deras jämnåriga hustrur fick finna sig i en stillastående tillvaro som föredettingar och yngre kvinnor tjänstgjorde som leksaker. Det vore fullkomligt idiotiskt; vår tid har redan tillräckligt många egna orättvisor och otillständigheter att kämpa med för att vi dessutom skall vilja ha tillbaka några av de gamla. Men det hindrar inte ett sakligt konstaterande att romantik i litteraturen gjorde sig bättre förr, innan feminismen gjorde sitt diskbänksrealtiska segertåg och porren och sexualiseringen växte upp som ogräs i dess fotspår.

Personligen kan jag i alla fall inte låta bli att falla för Maurois både raffinerade och socialt naive gentleman Guillaume Fontane som högaktar sin hustru och dyrkar sina älskarinnor. Hos honom finns inget av det slippriga kvinnohat som alltför ofta ligger förborgat hos dagens förment jämställda män. Han är författare men inte författare främst; i hans liv har det varit kärleken och kvinnorna som varit den verkliga passionen och det är driven av den som han har skrivit. Nu, då ålderdomen väntar, tar han tacksamt emot möjligheten att än en gång få njuta av den ohämmade sinnligheten innan han helt och hållet accepterar den sista, djupnade kärleken som bara är intim, medkännande och tålig.

Maurois har blick för det vackra och sensuella. Utan att någonsin bli svulstig kan han skildra den fina handleden hos en kvinna som lyfter sitt glas eller färgprakten hos en blommande buske. Han har också en förmåga att gestalta djup utan tyngd.

Visserligen är hans karaktärer i mångt och mycket ologiska och historien inte alltid helt rimlig i en psykologisk mening. Det hindrar inte att den äger en slags estetisk eller litterär sanning. Rosor i september lyckas helt enkelt med att gestalta relationen mellan sensualitet, kärlek och lojalitet, mellan ungdom och åldrande och mellan köttslig och andlig skaparkraft.

Fontanes behov av den köttsliga skaparkraften för att också kunna utöva den andliga är hans akilleshäl, som författare och människa. Maurois hade kunnat göra hans sista äventyr med en ung och vacker kvinna till en sjaskig historia fylld av manlig lystenhet och arrogans. Istället gör han den till en historia om en man som på ett ödmjukt men inte alltigenom klokt sätt tar emot livets överflöd en sista gång. Det är vackert och ingen skall behöva läsa Harlequin i smyg som har tillgång Maurois Rosor i september. Det går jag i god för.

Dessutom utgör den en uppfriskande motbild till dagens söndersexualiserade värld där ingen verkligen tror på kärleken fast de flesta försöker inbilla sig motsatsen.

Bilden föreställer ett något beskuret porträtt av André Maurois, gjord av Philip Alexius de László.

Maurois, André (1957). Rosor i september: roman. Stockholm: