Rojalisten slumrade men var ännu icke död

Aldrig att man upphör att förvånas över sig själv. Är det något gammalt halvt om halvt koagulerat blod från någon avlägsen släkting bakåt som sätts i svallning eller är det bara ett tecken på att jag snart kommer att tillhöra den s.k. äldre generationen?

Jag vet inte. Jag vet däremot att jag då jag tidigare i veckan upplystes om den nya svenska prinsessans namn, Estelle, kände ett litet stygn av upprördhet djupast ner i min själ.

Här givs det bort skattemedel. Privatskolor betalas liksom resor och representationsmiddagar i ett oändligt antal och slottet skall underhållas och damtidningarna förses med skvaller och vanligtvis tycker jag inte ens att det är löjligt, jag ägnar mig helt enkelt åt selektivt seende som prioriterar annat.

Så med ens; en prinsessa är född och de ömma och hopplöst moderna föräldrarna vill förmodligen vara just moderna och lite mer som hippa Svenssons än som kungligheter för de väljer namnet Estelle. Vad skall det bli nästa gång – och här riskerar jag avgjort att såra någon – Jaqueline eller Angelique eller rentav Natascha? Dessa härligt fördomsfria namn hämtade från Dallas, Öststater, skönhetssalonger och bordeller. Vad är det för fel på Ingrid, Åslög, Kristina? Idel anrika och fina namn som signalerar Norden och slott och herrgårdar?

Vi som underhållit denna malätna institution och låtit den finnas kvar trots demokratin och så vill den inte ens fylla sin funktion som är att vara helsvensk, historisk, reaktionär, oföränderlig… ehm…

Mina egna tankar börjar onekligen plåga min fåfänga. Jag som brukar vara så modern! Nästan lika modern som Victoria och ja, prins Daniel heter han visst… från Ockelbo…

Sedan inser jag att det är just det som irriterar mig. Jag går vanligtvis runt och känner mig lite sådär lagom ljummet och oreflekterat antirojalistisk som man skall om man gillar litteratur och politik. Kungahuset finns där någonstans. De ser fåniga ut då de smilar upp sig på bild och somliga av dem gör korkade uttalanden som man kan skratta åt om man nu känner för det. De är hopplöst gammalmodiga, riktigt antikvariska och helt utan berättigande men upprörd är det ju svårt att bli; de har ju ingen reell politisk makt och dessutom finns det inga riktigt bra alternativ så då kan de väl lika gärna få fortsätta att åka runt på sina stadsbesök och jaga sina älgar.

Men då de helt plötsligt visar sig vara modernare än jag, precis så vardagliga och mänskliga som jag givetvis tycker att alla borde vara, ja, då är det inte kul längre.

Skall de finnas alls bör de faktiskt uppföra sig och veta sin plats. De bör kort sagt fortsätta utgöra en ofarlig garant för min förmenta modernitet genom att jag varje gång de kommer på tal kan fnysa lite och byta ämne och känna mig ointresserad.

Efter att ha kommit så långt i min fundering inser jag, precis som varje klok läsare av den här texten, vart det barkar. Jag är helt enkelt avslöjad som en konservativ typ som visserligen gjort en lite radikalare samhällsanalys men i sin själ förblir oföränderligt bakåtsträvande. Kungahuset får egentligen gärna fortsätta att finnas men bara om de är som de alltid har varit. Om de påminner om traditioner och kontinuitet och döper sina barn efter föregångare jag läst om i skolans historiabok och – framför allt – om jag kan fortsätta fnysa åt dem. Så att jag framstår som modern och de är ålderdomliga.

De skall vara ålderdomliga.