Inpå bara kroppen – Nelvins Kvinnan som lekte med dockor

Gör ett beläte (eller en docka) av skammen och det skall visa sig vara en kvinna.

En kvinna som är skadad och därför blöder, som det rinner alla upptänkliga vidriga kroppsvätskor ur, fast hon kanske var vacker från början; vacker eller ful spelar ingen roll, en vacker skam är bara ännu mer skamlig.

Sedan kan man tillbe henne och slänga ifrån sig henne, allt efter behag, medan man förnekar henne, låsas som om hon egentligen inte finns på riktigt.

För lika totalt närvarande som skammen är i kvinnokroppen, lika osynlig måste den vara ute i resten av verkligheten. Hur skulle den annars kunna undanhållas och glömmas och vara en sådan källa till hemlig upphetsning? –

En som dragit fram den i dagens ljus så att den inte längre skall kunna fylla någon av dessa uppgifter är Åsa Nelvin. Hennes roman Kvinnan som lekte med dockor är en sällsynt ingående och brutal skildring av och uppgörelse med den speciella kvinnliga skammen, kroppskammen.

En ensam ung kvinna driver runt i ett Göteborg präglat av det tidiga sjuttiotalets rivningsiver, på spaning efter den kriminelle och nedgångne man hon till synes slumpmässigt förälskat sig i.

Hon är en av alla dessa människor, som en stad vimlar av, med vare sig förflutet eller framtid. Vad som återstår är ströjobb, sporadiskt alkoholmissbruk och tillfälliga ligg som bara ökar själväcklet och främlingskapet.

Där finns ingen moral och inga drömmar. Bara begär och en den tröstlösa känslan av att allt redan är nersmutsat och förstört.

En flicka kan tidigt bli medveten om att hon är en kropp, till för att användas av andra och av naturen. Samtidigt får hon inte låta denna kroppslighet märkas; den måste diciplineras. Hon måste vara fin på utsidan. Så att någon vill ha henne och kan ta henne innan hon blivit gammal och hennes kroppslighet inte längre går att dölja, uttänjd och utnött som den blivit av graviditeter och amning och själsdödande arbete.

Skall hon alls leva livets glada dagar måste det bli innan hon hunnit bli förvandlad till en av dessa ökliknande kvinnor som moderns generation är full av; de som fiser högt och pratar oavbrutet om sina ålderskrämpor utan att ens märka om någon lyssnar eller ej och som oförtrutet vidareför det egna ödet genom att ständigt tala om vilka av de små flickorna som är söta, rara, snälla och vilka som är fula, knepiga, stygga.

Och Nelvin har verkligen blicken för detta obönhörliga förlopp. Medan hennes unga huvudperson – som passande nog av modern fått namnet Stumpan -vältrar sig i sin skam, väl medveten om att ingenting finns kvar att förlora, framträder denna huvudpersons modersgestalter i tur och ordning genom fyllan och villan, uttalar sina förmaningar och ältar sina bittra livsvisdomar.

Det är en kvinnokultur sprungen ur den påvra inflyttade jordbrukar – och arbetarklassen i en industristad. Handarbeten och dammiga prydnadssaker, trätofflor och ingående beskrivningar av matsmältningsprocessen för alla som vill (och inte vill) höra. Men en ung flicka måste ändå vara söt och behärska konsten att låtsas vara sublim – för egentligen är hon ju bara en kropp, egentligen är hon bara en reservoar för kladdiga och motbjudande vätskor och det är hennes skyldighet att dölja det så att hon åtminstone för ett tag, tillräckligt länge, blir aptitlig.

Vad Nelvins huvudperson gör är att till slut ta konsekvenserna av sin skam; av det faktum att hon är en kropp. Sedan modersgenerationen försvunnit återstår ingenting annat. Alla konster och lögner hon uppfostrats till, allt hyckleri, har hon genomskådat, nu då alla de som en gång lärde henne det är borta. Hon kan lika gärna leva som den skammens varelse allt detta tjänade till att dölja att hon var, för det är ju den hon är.

I det är hon hämningslös. Gör sina behov i parker, spyr på gatan och ligger med män i trånga sjabbiga rivningslägenheter. Men inte för ett ögonblick gör detta henne främmande inför läsaren. Hon är mitt i all sitt skamvältrande mycket mer värdig än de beskäftiga äldre kvinnorna som fikar efter det sociala anseende de ändå inte kan få och de plumpa, tillkämpat självgoda männen som beter sig lika oborstat som någonsin hon men utan att skämmas. Hennes verklighet är nämligen just verklig, sådan den är. Hon har slutat förställa sig.

Mitt i denna orgie i destruktivitet och ensamhet finns alltså en märklig tröst. Om det inte finns någonting yttre kvar att bibehålla intakt, någon fasad att upprätthålla eller någon kvinnlig mystik att svepa in sig i finns ändå den egna mänskligheten kvar. Blodet som rinner och slaggprodukterna som pressar på är faktiskt inte beviset på någonting annat än att människan lever, att människan är människa och inte något beläte eller någon docka. Kroppen står inte i motsättning till hennes tankar eller hennes förnimmande och känslor och i den insikten krossas skammen och blir till intet.

Förutom att ner till botten söka den kvinnliga skammens ursprung, genom lager av lögner och tystnad, av oönskade graviditeter och tisslande och tasslande flickbästisar, tar Nelvin med läsaren på en planlös vandring genom Göteborg så som det en gång var och fortfarande är i sina drömmar. Götaverken, Haga innan det blev hippt, rivningskvarteren i Annedal, allt det som nu är borta.

Det är svårt att tänka sig en mer passande miljö för en uppgörelse med den smutsiga köns- och klasskammen än denna. En miljö lika rik på arbetslösa sjömän, misslyckade studenter, löjliga konstnärsaspirater och våldsamma kåkfarare att ligga med och lika blottad på all medelklassig nutida fräschör.

Vad människan än gör så förblir hon människa – hon med.

Nelvin, Åsa (2010). Kvinnan som lekte med dockor. Norstedts