Hets – En blott alltför angelägen bok om skolan

2011 har varit utbildningsdebattens år. Den svenska skolan har nagelfarits uppifrån och ner i media, bl.a. i DN:s stor artikelserie av författaren, journalisten och mer eller mindre självutnämnde experten på ämnet Maciej Zarembas. I valet hösten 2010 var skolfrågorna heta. Framför allt Folkpartiet med partiledare och utbildningsminister sedan 2007 Jan Björklund har gått i spetsen för en skolpolitik som en gång för alla vill göra upp med det som klichéartat så ofta fått gå under beteckningen ”den svenska flumskolan.” En ny läroplan lanseras till hösten för den grundläggande utbildningens samtliga stadier (lgr 11, se: http://www.skolverket.se/) med mer detaljerade målbeskrivningar och större fokus på betyg. Allt i Jan Björklunds sifferbesatta anda.

Kritiken mot den svenska skolan har i huvudsak gått ut på två saker. För det första skulle den svenska skolan inte stå sig tillräckligt bra i den internationella konkurrensen. För det andra skulle den inte leva upp till arbetsmarknadens behov av arbetskraft med rätt utbildning. De här två sakerna hänger givetvis ihop. Vad ett land behöver är, enligt ett resonemang som ofta hörs i dessa dagar, en ständig tillgång på flexibel, rätt utbildad arbetskraft som företagen kan sätta i arbete med att öka produktionen och därmed landets vinster på den internationella marknaden. Jag skriver rätt utbildad, inte välutbildad, och det finns en anledning till det som jag snart kommer till, men låt mig först introducera Hets – En bok om skolan av Sven-Eric Liedman, svensk idéhistoriker och professor emeritus i samma ämne vid Göteborgs universitet.

Jag blev intresserad av boken våren 2011 då Sven-Eric Liedman höll en föreläsning på Göteborgs Stadsbibliotek där han presenterade de resonemang och tankar som ligger till grund för den. Tydligen var jag inte ensam om intresset. Som fattig skribent är biblioteken den pålitliga men ofta långsamma källan till nyutkomna böcker som man får ta till då kassan inte räcker till för att köpa. Den här gången fick jag stå i kö i över tre månader. Jag klagar inte. Biblioteken är en av våra mest fantastiska samhällsinrättningar och Hets skulle visa sig vara väl värd all väntan.

Liedman kan sitt ämne och därtill är han en mycket god skribent. Om jag skulle sammanfatta andan i Liedmans sätt att undersöka sitt ämne skulle jag formulera det som att han behärskar konsten att närma sig det stora via det lilla. Boken börjar med en historisk översikt över skolan som institution och idé, från forntidens Egypten och framåt. Från början syftade skolan till att förse stadsapparaten i de forntida högkulturerna med kompetenta yrkesmän. Skriva, läsa och räkna var redan från början skolans tre hörnstenar. Sedan skulle mycket annat komma till. Skolan skulle få fylla så skiftande roller som att vara överhetens disciplineringsinstrument av folket och en garanti för återväxten av demokratiskt sinnade, fritt tänkande medborgare. Allt beroende på tidsepok och därmed rådande samhällsklimat. Olika tankar om skolan och skolans uppgift har således alltid funnits. Liedman försummar inte att ge sin läsare en god exposé. Men bara för att sedan gå över på ett synnerligen nutida och även utanför skolans sfär betydelsefullt fenomen, nämligen det som Liedman kallar pseudokvantiteter (Liedman 2011: 61).

Pseudokvantiteter är vad som uppstår om man blandar de två annars kompletterande storheterna kvantitet och kvalitet. Kvalitet betecknar sedan gammalt egenskaper hos något. Det behöver alltså inte handla om huruvida något är bra eller dåligt – som ordet ofta används i dagens mer vardagliga svenska – utan kan beteckna vilka egenskaper som helst, såsom färg, form eller konsistens. (Liedman 2011: 50) Kvantitet är däremot alltid en exakt beskrivning i siffror som svarar på frågor som hur mycket eller hur många det är av någonting.

I vår tid har kvalitet och kvantitet alltmer kommit att sammanblandas och det är då s.k. pseudokvantiteter uppstår, menar Liedman. Principen är att man med hjälp av siffror, alltså kvantitet, försöker beskriva någontings kvalitet. Siffrorna ger ett intryck av exakthet men problemet är att då man skärskådar dem upptäcker man att de i själva verket är godtyckliga. För hur skall man t.ex. kunna sätta poäng på olika genomförda åtgärder inom institutioner som vård och polisväsende? Vad är det egentligen man räknar? Är tre av polisen uppklarade inbrott t.ex. värda fler eller färre poäng än ett uppklarat fall av misshandel? Eller inom vården; hur många förkylningspatienter behöver en vårdcentral ta emot innan dessa skall ge samma poängsumma som en patient som sökt för ledsmärtor eller illavarslande hudförändringar? Frågorna kan verka absurda. Ändå är det just den här typen av jämförelser och beräkningar som mycket av det som idag går under namnet kvalitetssäkring går ut på.

Pseudokvantiteter ser ut som kvantiteter, d.v.s. de består av siffror, men de saknar kvantitetens främsta kännemärke, som är att den exakthet som ingen beskrivning med ord skulle kunna ge ett visst förhållande. Det är detta förhållande som får Liedman att peka ut dem som otillförlitliga och till och med direkt missvisande, om det vill sig illa.

En av grundteserna i Liedmans bok är att vi lever i en tid styrd av utilismen, d.v.s. nyttotänkandet. Nu är det inte vilken nytta som helst som det är fråga om; på 1700-talet, som allmänt anses vara utilismens århundrade, var man också besatt av nytta men då handlade det om all möjlig nytta, d.v.s. sådant som var till fromma för mänskligheten, idag handlar det om en enda sak, nämligen pengar. (Liedman 2011: 16) Pengar går att räkna och enligt ett nyliberalt tänkesätt kan och bör allt omsättas i pengar och därmed bli räknebart. Även sådant som tidigare i historien och enligt andra tänkesätt har ett värde i sig självt. Det är här pseudokvantiteterna spelar sin roll. De skall helt enkelt i nyliberalismens tjänst göra det oräknebara räknebart. Inom sådana företeelser som New Public Management och time management har de sin givna plats i jakten på ökad ekonomisk effektivitet. ”Målet är att uppnå samma effektivitet i offentlig sektor som inom industrin. Effektivitet är alltså det högsta värdet.” konstaterar Liedman. (Liedman 2011: 71)

Men de här företeelserna kan inte reduceras till åsikter hos mer eller mindre högljudda förespråkare för nyliberalismen. (Liedman 2011: 71) De har spridit sig så effektivt i dagens värld att de numera, utan större protester från omgivningen, ofta kan förklä sig till praktiska politiska redskap eller rentav vetenskap. Med hjälp av de tabeller och siffror som bygger på pseudokvantiteter kan byråkrati och politiker tillskansa sig allt större makt över samhällsinstitutionerna. Inte nog med att utredare och andra administratörer får ett synnerligen effektivt kontrollinstrument i sina händer, de blir också viktigare för driften i sig. Och den tid som läggs på rapportering, dokumentation och värdering av sådant som i många fall inte går att värdera – åtminstone inte i siffror! – utökas hela tiden. Liedman skriver: ”Det som började som en ideologi har nu också blivit teknik som accepteras inom snart sagt alla politiska läger. Tekniken uppfattas som både neutral och ekonomiskt effektiv. Den kommer ju från näringslivet!” (Liedman 2011: 71)

Här närmar vi oss något mycket centralt i nyliberalismens syn på samhället; alla värdens underordnande under det enda övergripande målet, som är ekonomisk vinning. Eller enklare uttryckt: det värde som inte kan mätas i pengar existerar inte. Den som tror någonting annat är inte tillräckligt förankrad i realiteterna och förstår inte hur världen fungerar. Möjligen är det senare dessvärre dessutom sant i dagens läge. Men det värsta är inte att det är sant, om det är det. Det värsta är att människor låter det vara det. Åtminstone skulle jag tro att det är vad Liedman tycker är det värsta.

Men vad har då allt detta med den svenska skolan att göra? Liedmans styrka är, som sagt, att han förmår närma sig det stora via det lilla. Han förmår frilägga de bakomliggande tankar som styr i den nydaning som den svenska skolan nu genomgår och han gör det genom att förankra dem historiskt, ideologiskt och samhälleligt.

”Varje samhälle genomkorsas av sina budord och sina lockrop.” skriver Liedman (Liedman 2011: 193) Meningar, uttryck, bevingade – ja, just bevingade! – ord som den som slår på sin teve eller sin radio eller bara vistas ute på stan kan urskilja i kakofonin av röster. ”Den svenska flumskolan” är ett exempel på just ett sådant uttryck – eller ord – som fått vingar. Men det finns större ord än så; mer tidstypiska, mer styrande för hur vi som människor ser på oss själva och våra liv, som individer och samhällsvarelser. Liedman menar att de i vår tid kan sammanfattas i den lockande uppmaningen ”Konsumera mera! Unna dig!” (Liedman 2011: 193) å ena sidan, å andra sidan den mer krävande ”Bli entreprenör!” (Liedman 2011: 194) Vad som gäller i dagens samhälle är ekonomisk framgång och belöningen för den som åstadkommer detta är konsumtionen.

Producera – konsumera. Gungbrädan väger jämnt så länge man lyckas med bäggedera. Men medan alla onekligen måste konsumera så är det inte alla förunnat att kunna producera och det är bl.a. detta som på individnivå är nyliberalismens krux. Det är här den nya skolan kommer in. Den sägs nämligen utbilda framtidens entreprenörer som, samtidigt som de själva tar sig fram, bidrar till samhällets och statens profit. Entreprenörskap är tidens melodi! Ingen som äger entreprenörsanda behöver gå arbetslös eller utan möjligheter, ty den goda entreprenören skapar både arbete och möjligheter, alldeles på egen hand. (Liedman 2011:120-125)

Men kraven som numera från högre ort ställs på skolorna i allmänhet och på lärarna i synnerhet är att dessa skall ge eleverna kunskaper som är mätbara. Statistik skall insamlas med hjälp av prov och resultaten skall sedan användas i nationella och internationella jämförelser. Dessutom skall utbildningen av barn och unga svara, mer eller mindre direkt, mot arbetsmarknadens behov.

Tydligen skall de kreativa, självständiga entreprenörer som utbildas i den svenska skolan av egen kraft träda ut ur ett system, som trots de vackra orden, är byggt för att alla skall formas till exakt passande kuggar i det maskineri som heter produktion!

Liedman verkar inte riktigt få det här att gå ihop och det får ärligt talat inte jag heller.

Det är i idén om produktionsmaskineriet ett ord som ‘överutbildning’ för övrigt har sin plats. Svenska studenter är i allmänhet något äldre än studenter i de flesta andra länder. Många studenter läser utbildningar som egentligen är för långa, inte tillräckligt relevanta för arbetsmarknadens behov och som kanske inte leder till jobb ens på sikt. Under tiden ligger de samhället till last. Detta slås fast av en statlig utredning från 2009 och det är här ordet ‘överutbildning’ dyker upp. (Liedman 2011: 131)

Alliansens skolpolitik har också gått ut på att eleverna skall tvingas välja inriktning allt tidigare. Gymnasieutbildningarna skall delas upp i sådana som leder till högskolebehörighet och sådana som inte gör det. Därtill skall det finnas en tredje väg, den som lärling, som innebär att eleven i praktiken inte går något egentligt gymnasium alls, utan får en lärlingsplats. Argumentet är att elever som ändå inte är tillräckligt studiemotiverade inte skall behöva nöta skolbänken i onödan. Istället skall de komma ut och göra nytta med en gång. För det första passar det dem mycket bättre; de får göra det de är bäst lämpade för. För det andra stör de då inte ordningen i skolan och försvårar därmed inte heller för sina mer studiemotiverade kamrater.

Logiken är vacker och slående. Ingen av oss har undgått att märka att människor är olika. En del är bra på matematik, andra på slöjd. En del blir aktiemäklare, medan andra uppenbarligen föredrar att knarka ihjäl sig. Ja, det kan låta raljant men det ligger något bestickande i det; människor är olika men varför är det olika? Statistiken visar att social bakgrund och klass har en avgörande påverkan på elevernas chanser att lyckas i skolan. (Liedman 2011: 195) Ju tidigare utbildningsvägarna skiljs åt och alternativen därmed blir färre för den som valt ”fel”, ju större kommer skillnaderna på sikt att bli mellan de som har stöd hemifrån att satsa på skolan och de som inte har det. Den skola som nu tar form vill anpassa eleverna till ett liv som producenter av ekonomiska värden. Vissa skall lydigt tjäna med sina kroppar, andra lika lydigt med sina huvuden. Men gemensamt för båda kategorierna är att de inte skall vara ‘överutbildade'; de skall inte veta mer än vad som är absolut nödvändigt för att kunna sköta just det område de är anställda att sköta.

Man undrar: var blev det av den kreativa, självständiga entreprenören? Ja, det kan man undra. Förmodligen sitter han någon annanstans och räknar pengar.

De kunskaper som skolan förväntas förmedla har också blivit mer ensartade. Utbildningsväsendet blir alltmer marknadens tjänare (Liedman 2011: 163) och inom marknadsekonomin är det traditionellt sett de ”hårda” vetenskaperna som har status. Naturvetenskap, teknik och ekonomi, m.a.o. Humaniora kommer långt ner på listan över nyttigt vetande. En orsak till detta är den siffrornas tyranni som Liedman beskriver. Humaniora handlar ofta om kvaliteter. I nyliberalismens tidevarv är det kvantiteter som gäller. En vetenskap som inte kan presentera klara siffror, klara procenttal och uträkningar blir sedd med misstro. Visserligen rör det humanistiska fältet sådant som ständigt är närvarande i samhällslivet. Men eftersom naturvetenskapens exakthet i så stor utsträckning kommit att bli det som är måttet för all vetenskaps kvalitet blir den humanistiska forskningen och kompetensen ifrågasatt och reducerad till enbart ett slags tyckande. (Liedman 2011: 180-183) Här menar Liedman att de humanistiska vetenskaperna också har sig själva att skylla. Deras företrädare borde starkare slå vakt om den speciella kompetens att analysera, diskutera och försöka fånga in sådant som inte självklart låter sig fångas in, som är de humanistiska vetenskapernas kännemärke. De borde också våga ifrågasätta de förenklingar som ekonomismen och biologismen gör i sina antaganden om människan. (Liedman 2011: 192)

Den skola som nu tar form är en skola där de estetiska ämnena knappt får plats, där de elever som inte väljer studieförberedande inriktningar går miste om stora delar av den humanistiska bildning som skulle kunna ge dem tillträde till samhälls- och kulturlivet och där lärarna blir till en slags ordningsvakter, med inpräntandet av klart mätbara kunskaper inför proven som främsta uppgift. Det är en skola som lär ut den kunskap som går att beskriva i siffror men som i mångt och mycket lämnar resten därhän.

Dessutom bidrar all kvalitetssäkring, kraven på dokumentation och på att lärarna inte själva skall få disponera sin arbetstid i så stor utsträckning som förr, till att det blir mycket lite utrymme för personliga initiativ från lärarnas sida. Litet handlingsutrymme för individen drar som regel inte fram det bästa hos människan. Styrning uppifrån visar sig sällan lyckad om den helt bakbinder de som skall utföra en uppgift. Till detta kommer att den hårt styrda kursplanen med fokus på kunskap inför proven inte fostrar eleverna i det som de måste kunna för att delta i den demokrati som vi kanske inte har längre; ideologierna, konsten att debattera och analysera och respekten för motståndaren.

Fast om företagen har mer makt en de folkvalda kanske detta inte spelar så stor roll i framtiden – redan nu framstår mycket av pratat om demokrati som blott vackra ord. Stater som styrs som konkurrerande företag på en global marknad förlorar onekligen sin trovärdighet såsom genuina uttryck för sina medborgares politiska preferenser. Men det är min reflektion, inte Liedmans.

Hets är i grunden en pessimistisk bok. Vad Liedman vill är att kritisera ett sätt att se på kunskap och utbildning som han inte tror på men som han tror kommer att styra den närmaste framtidens utbildningspolitik. Det innebär inte att han inte presenterar alternativ.

Liedmans syn på lärande kan beskrivas som en balansakt mellan lust och motstånd. Utan dessa båda komponenter, eller med dem i obalans, blir lärandet antingen något splittrat som upphör så snart det blir det minsta svårt eller också något mekaniskt som till slut kvävs i ledans syrebrist. Det som driver människan att ta reda på saker och utvidga sina förmågor är intresse. Liedman skiljer på genuint intresse och instrumentellt intresse. Det genuina intresset komme inifrån. Det innebär inte att det inte kommer att möta på motstånd. Tvärt om menar Liedman att ett av den moderna tiden med dess löften om snabb fulländnings stora problem är just dess svårigheter med att lära unga människor att all kunskap, all skicklighet, tar tid att erövra. Att lärandet styrs av intresse innebär bara att det finns en inre motivation hos eleven. Det instrumentella lärandet däremot, är det lärande som har en enbart yttre motivation som drivkraft. Om jag lär mig ditt så får jag datt, skulle man kunna uttrycka det. (Liedman 2011: 259) Idealt förenas de två typerna av intresse, det inre och det yttre, men gör de inte det riskerar eleven att stelna i såväl kreativitet som förmåga att minnas och lösa problem.

För att eleverna skall kunna bygga upp ett genuint intresse och uthärda det motstånd som oundvikligen förr eller senare kommer in i mötet mellan intresse och kunskap eller färdighet behövs engagerade, intresserad och kunniga lärare, menar Liedman. Men dessa lärare kan inte vinnas med högre lön, som man så ofta hävdar numera, både i debatten mellan politiker och i medias spalter. (Liedman 2011: 260-261) Läraryrket måste bli attraktivt genom att lärarna åtnjuter frihet, förtroende och självständighet. Det är nämligen bara under de premisserna som läraren har möjlighet att med hela sin person och sitt engagemang finnas till för de elever som kommit i händerna på honom eller henne.

Individens frihet – från början liberalismens älsklingsparoll – är sannerligen en svår sak att få att gå ihop med den lydiga anpassning till profiten och effektiviteten som det kapitalistiska samhället kräver av henne. Kanske är friheten inte till för lärare och elever utan bara för de entreprenörer som redan lyckats men var skall å andar sidan de fostras om inte i skolan?

Den skola Liedman skisserar är ingen ”flumskola” men en skola där lust och motstånd måste samverka och där den personliga relationen mellan elev och lärare, som förutsätter lärarens frihet, är viktig. ”Utan kunskapens glädje vissnar inte bara lusten utan också förmågan att lära sig.” skriver Liedman i bokens näst sista mening (Liedman 2011: 262).

Jag tror att han har rätt i det. Det är därför jag tror och hoppas att Hets – En bok om skolan skall kunna ändra riktningen på den debatt om utbildning, skola och kunskap som nu förs överallt i vårt samhälle. I förlängningen hoppas jag också på en ändring av riktningen på de politiska vindar som blåser över vår värld. Men det – det är nog att hoppas för mycket på det lillas möjlighet att påverka det stora.

Källor:

Liedman, Sven-Eric (2011). Hets!: en bok om skolan. Stockholm: Bonnier