Berättelse om sommaren – Utdrag ur inledningen

Flykten är ingen plats som går att besöka. Ninna skulle inte säga till sig själv eller någon annan: jag är på flykt. Lika lite skulle hon tänka att hon kunde lämna flykten, för även den som flytt och återvänt bär flykten med sig, det visste Ninna, precis som Totte och Ma redan började ana det, fast de ännu inte levt tillräckligt länge för att minnas mycket av det förflutna.

I telefonen sade Ninna till sin väninna, Kikki, som hon ringt upp som den enda och sista innan hon lämnade staden: “Det är tur att Totte är så liten och Ma är så lillgammal. Jag har sagt till dem att vi skall på semester och det är faktiskt sant, vi skall till landet…”

Genom den stängda dörren kunde Ma inte höra Kikkis svar men hon visste att det var henne Ninna pratade med eftersom Kikki för tillfället var den enda väninna Ninni umgicks med och Ninnas röst var tydlig och djup som den aldrig var när hon talade med män.

Kikki måste ha ställt en fråga eller kommit med en invändning för efter en kort tystnad utropade Ninna, plötsligt, som när en sax klipper av ett hårt spänt snöre. “Vad som helst är bättre! Jag bor hellre i ett råtthål än stannar här och tar mer skit!”

Ma drog bort örat. Ett smackande hördes från hennes fotsulor då hon lyfte dem från plastmattan för att gå ut till kofferten i hallen. Det var hällregn utanför fönstret; unket ångande, fast det bara var i början av juni.

Ur koffertgapet välde Ninnas rödblommiga baddräkt ut som en sjuk tunga över resten av de blekta hopknölade sommarkläderna. Fickan i locket buktade ut av Ninnas toalettväska med smink, p-piller och mediciner, för den här gången var det allvar. Ninna skulle verkligen lämna Henrik.

I Ninnas röst som Ma var lika skicklig att avläsa som Ninnas ansiktsuttryck, Ninnas sätt att gå och röra händerna, hade hon hört slutgiltigheten, inte i orden, som var de vanliga – “Tror du att du kan göra vad som helst va? Tor du inte att jag kan sticka härifrån om jag vill?” – men i tonfallet, som var detsamma som Ninna använde när hon fått nog av Totte eller Ma och inte ens gitte bry sig om att skälla längre utan bara gick sin väg.

När Henrik senare kommit släntrande ut ur de vuxnas sovrum, med stuprörsjeansen uppknäppta så att man skymtade kalsongerna inunder och röda rivmärken över det bara, insjunkna bröstet, hade allt tvivel varit borta.

Han hade stannat till och betraktat Ma, som satt uppkrupen i soffan och bet på tumnageln; stått där och svajat i flera sekunder, på en gång hålögd och liksom uppsvullen i ansiktet.

Så hade han släppt ut en lång suck, gått in på toa och slagit en drill innan han gick ut i hallen, stack fötterna i skorna, slet åt sig skinnpajen från kroken under hatthyllan och försvann ut, i den trötta, regnslokande staden.

Några månader tidigare hade Ninna anförtrott Ma: “Du förstår, jag älskar honom verkligen. Jag menar, det är på riktigt den här gången, jag skulle kunna göra vad som helst för honom, till och med döda någon, tror jag.”

Lite senare skulle hon komma att modifiera yttrandet, fast till och med Ma förstod att det inte innebar någon egentlig förändring, bara en intensifiering: “Jag skulle kunna döda honom.”

Ninna, Totte och Ma hade flytt från den stora förortsvillan med egen pool där de bott tillsammans med Tottes pappa till Henriks tvåa i stan med ränder i badkaret men ännu längre tillbaka, innan både Tottes pappa och Henrik kommit in i bilden, hade Ninna och Ma haft en lägenhet som varit bara deras egen och Ma kunde fortfarande drömma om den tiden fast hon inte var säker på att hon verkligen mindes den. Ninna hade berättat om den så ofta. Att lägenheten legat högst upp i ett höghus och att de måst ta hissen ner när de skulle till lekplatsen. Att Ninna brukat ta med den lilla Ma som fortfarande funnits på den tiden i sulkyn och räserköra med henne hela vägen och att de sedan tillsammans lekt i sanden, byggt sandslott och sandkakor, som om Ninna också varit mindre då, nästan liten.

Ändå hade det funnits andra lägenheter och platser, ännu tidigare, på den tiden då bara Ninna funnits, fast Ninna verkade inte hålla särskilt noga reda på dem, även om hon ibland av en händelse kom att tänka på någon av dem.

Ma och hon kunde till exempel sitta på spårvagnen och plötsligt pekade Ninna ut genom fönstret. “Ser du där? I det där huset levde jag loppan, skall du veta.” Eller: “Usch, jag vill inte se den här delen av stan, jag fick nog av den när jag bodde här.”

Andra gånger kunde Ninna se på Ma, sucka och utbrista: “Den som hade ett hem… jag menar ett enda, riktigt hem…”

“Man skall alltid göra folk osäkra,” hade Ninna anförtrott Ma. “Man skall aldrig låta dem veta vart de har en. Man skall aldrig säga till en kille vart man bor från början, inte låta honom följa en hem eller hämta en. Alltid träffa honom någon annanstans först.”

Alltid och aldrig, Ninnas favoritord och kanske även Mas. Fast det var mycket få saker, om ens några, som var för alltid, hade Ma ibland tänkt. Aldrig var det lättare att komma på sådant som var, även om en del av det plötsligt kunde hända ändå och så hade det varit med exempelvis Henrik.

Henrik hade dykt upp och Ninna hade aldrig känt så för någon annan som hon kände för honom. Hon hade aldrig älskat någon så som hon älskade Henrik som inte alls verkade älska henne tillbaka och det var kärlekens lag. Den man älskar älskar inte en själv och den man inte älskar älskar en, det hade Ninna förklarat för Ma många gånger och Ma hade instinktivt känt riktigheten i dessa ord.

Två sorters människor finns. De som älskar och de som blir älskade. Och Ninna hade innan Henrik kommit in i bilden varit säker på att hon tillhörde de senare. Det var därför hennes röst nu var så både skärande och sågtandad när hon ropade till Kikki i telefonen så det hördes även om man inte stod med örat mot dörren eller ens i närheten av den: “Jag skall visa honom, kan jag tala om. Han skall få se. När han kommer hem igen är vi borta. Nu får han smaka sin egen medicin för jag älskar honom men jag hatar honom ännu mer. Jag skall inte ens skriva en lapp och tala om att vi har åkt!”

När hon en stund senare kom ut från sovrummet var hon blåsminkad runt ögonen och hade tagit på sig en ljusgul finblus med axelvaddar och brett skärp i samma tyg runt midjan, stentvättade stuprörsjeans och turkosblå regnstövletter.

Totte hängde på hennes arm med nappen i munnen. Han protesterade vagt när hon satte ner honom på golvet för att ta på sig kappan och leta fram Mas och Tottes regnjackor men sedan blev han tyst, som om också han gav upp inför faktum.

“Skynda på nu, älskling! Tåget går om en timme och vi måste hinna köpa biljetter!” Ninna lät med ens nästan upprymd.

Ner genom trapphuset nynnade hon för sig själv medan hon bar Totte på armen och släpade kofferten med den lediga handen, för allt var som det brukade nu – det visste Ma också. När kvällen kom skulle de sova i andra rum, i andra sängar. Det var en trotsig sång Ninna nynnade och klappret från stövletternas klackar ekade på svalen.