Stor dramatiker, liten människa

Vad kan man lära sig av att läsa en genial dramatikers dagbok?

Det är en fråga jag ställer mig då jag läser Lars Noréns En dramatikers dagbok.

Denna tegelsten med onumrerade bibeltunna sidor vilar tung på nattduksbordet men texten flyter lätt genom mina tankar. Lite för lätt nästan. På det stora hela står där nämligen egentligen just ingenting. Det är som att läsa den idealiserade versionen av det egna livet. Äta, sova, städa, älska och älta sina krämpor, samt spy lite galla över dem som stör en. Det är ungefär vad Norén gör mest hela tiden. Åtminstone om man får tro hans dagbok och det kanske man å andra sidan inte skall göra alltför mycket; bara att skriva ner någonting innebär ett processande av verkligheten och är det man skriver dessutom menat för offentligheten tillkommer ytterligare bearbetande, utväljande och avlägsnande, det går inte att komma ifrån.

Dagboken är skriven under det hektiska efterspelet till fängelseföreställningen 7:3 och morden i Malexander. Det ger Norén talrika tillfällen till lömska men ofta halvkvädna angrepp på delar av kultureliten. Med lika delar träffsäkerhet och egenrättfärdighet angriper han till höger och vänster och som läsare skrattar man eller rycker på axlarna. Han är intelligent, han är rolig men är är han klarsynt eller ens rättvis? Det är en öppen fråga.

Vad som över huvud taget stör i den här annars tämligen enformiga läsningen är just Noréns närmast totala brist på självdistans. På var och varannan sida fördömer han till exempel förfärliga händelser runtom i världen. Naturligtvis är det inget fel i det, i sig. Våld, död och förtryck upprör de flesta människor med förmåga till empati och engagemang i sin omvärld. Men just därför kan Noréns ständiga påpekanden om hur stor den avsky han känner är ibland gränsa till ren förmätenhet. Som läsare kan man inte låta bli att undra över om utbrotten är ett symptom på viljan att själv framstå i god dager, snarare än en äkta upprördhet som han ju ändå inte kan göra speciellt mycket med.

Samma fadda eftersmak ger de återkommande beskrivningarna av utsatta människor, på gatan eller i minnet. Norén har en särskild blick för den skönhet som finns i botten av all smärta och skamm och som dramatiker, poet och romanförfattare är detta hans styrka. I dagboken, där betraktandet av uteliggare och interner varvas med skildringen av Noréns eget liv med ständiga shoppingrundor, resor till den gotländska sommarstugan och möten som ställs in i sista sekund av Norén själv, förlorar denna blick sin barmhärtighet och blir voyeuristisk. Intentionen är säkert identifikation men resultatet blir istället exploaterande.

Säkert vill Norén få fram en poäng just genom att kontrastera sin egen privilegierade tillvaro mot tillvaron för dem som saknar alla dessa privilegier och det hade kunnat fungera om han inte samtidigt envisats med att berätta om hur han själv tänjer gränsen för sina privilegier till max. Inte bara den ständiga upptagenheten av prylar, märkeskläder, tjusiga inredningsdetaljer till sommarstugan ger i sammanhanget en obehagskänsla; även det faktum att den här dagboken inte innehåller ett enda verkligt självkritiskt ord förstärker intrycket av hyckleri.

Ofta verkar det inte ens som att Norén är medveten om de fördelar hans ställning som en stor dramatiker skänker honom i samhället. Bara en sådan sak som ett läkarbesök ter sig annorlunda för honom än för de flesta andra; efter jämbördig diskussion skriver läkaren snällt ut de lugnande och sömngivande mediciner som dramatikern önskar. Och inte en känsla eller tanke eller impuls är för obetydlig för att plåstras med och uppmärksammas.

Med den inställningen kan lovsjungandet av de skamtyngdas och lidandes verkligheter lätt skorra falskt, hur begåvad sångaren än är.

Här döljer sig emellertid en paradox. Konsten lever till stor del av livets ofullkomlighet. Så också Noréns konst. Norén är en stor konstnär. Samtidigt är han en ofullkomlig människa men då en sådan som genom sin begåvning och kreativitet fått del i det fullkomliga; i konsten och fantasin. Det som gör hans dramer, hans poesi och romaner till något sant, vackert och angeläget är kanske samma sak som gör hans dagbok till en ganska outhärdlig läsning; i skärningspunkten mellan människa och konst kan det hända något fantastiskt om konsten får ta över men om människan gör det blir resultatet istället sökt, självrättfärdigande eller bara ointressant. Detta gäller i hög drag En dramatikers dagbok. Sida upp och sida ner av ofta knappa beskrivningar av allt från matsmältningssystemets störningar till trädgårdsodlingens fröjder kan inte ge denna text autenticitet . Fast den faktiskt genom sin genretillhörighet gör anspråk på mer av detta än något annat Norén skrivit tidigare.

Så bortsett från de moraliska kväljningarna – är det bra? Nej, inte i det stora hela. Men språket är naturligtvis Norénskt öververkligt och vackert. Enskilda rader svävar över arken. Och ibland lyfter en och annan mening och tar med sig mina tankar någon annanstans. Noréns förmåga att skänka världen skönhet just då den är som allra fulast kvarstår. Frågan är om den behövs i detta universum där allt är exklusivt och smakfullt och helt. Jag tror inte det. En sådan förmåga kan utnyttjas bättre. Det gör den i Noréns övriga konstnärskap. Tag del av det istället för av den här mastiga men tomma luntan!

Så vad kan man lära sig av att läsa en genial dramatikers dagbok. Tja, antagligen att konsten föregår livet eller något i den stilen. Det är inte osannolikt att Norén skulle hålla med mig om det.

Norén, Lars (2008). En dramatikers dagbok. Stockholm: Bonnier