Dags för finanskris igen…

Världsekonomin befinner sig åter i gungning.

I dagarna har ekosändningarna på radion handlat om krisen i eurozonen och om USA:s oförmåga att nå politisk enighet i frågan om stadsfinanserna.

Jag läser Göran Greiders bok Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, skriven efter den förra stora krisen i världsekonomin, under hösten och vintern 2009.

Greider håller ett rasande tempo då han skriver. Med avstamp i ett försök att ringa in det han kallar vänstermedvetandet rör han sig in över sjuttio-, åttio-, nittio- och nollnolltalens gradvisa förskjutning från folkhemstanke med balans mellan kapital och arbete till den närmast totala dominans av den marknadsliberala ideologin som idag råder. Vad hände? Varför ledde sjuttiotalets vänster- och miljövåg inte till större bestående effekter på vårt samhälle? Hur kommer det sig att det så mödosamt uppbyggda svenska folkhemmet under nittiotalet skulle komma att monteras ned under nästan fullständig tystnad?

Förklaringarna finner Greider i de stora vågrörelserna som ständigt fortplantar sig genom ekonomi, samhälle och kultur. Efterkrigstidens första decennier innebar en tidigare aldrig skådad välståndsökning i västvärlden. I Sverige fanns en stor och välorganiserad industriarbetarklass som kunde hålla jämvikt med företagen i fråga om makt och sanktionsmöjligheter. Socialdemokratin hade lärt sig konsten att bedriva realpolitik och använde den.

Sedan kom de ekonomiska kriserna, de första redan på sjuttiotalet. Greider ser dem som inbyggda konsekvenser av ett kapitalistiskt system. En marknadsekonomi där vinstintresset styr är till sin natur instabil. Människorna som lever i och under denna ekonomi kommer inte att kunna skyddas från de processer som fortplantar sig neråt från höjderna där kapitalet kastas runt. Kriserna som marknadsekonomin själv var orsak till kunde användas politiskt till att motivera en nedmontering av välfärdsstaterna och en därpå följande ökning av den ekonomiska ojämlikheten i samhället. Samtidigt gjorde den nyliberala ideologin sitt insteg. Nu var det plötsligt den som stod för det nya och progressiva, inte vänstern. Den globaliserade ekonomin innebar en förflyttning av mycket industriproduktion bort från västvärlden och den gamla självmedvetna industriarbetarklassen krympte. I dess ställe kom en ny och annan sorts underklass; alla dessa människor, anställda inom servicesektorn, detaljhandeln och vården eller inte anställda alls, som saknade organisation. Plötsligt hade socialdemokratin förlorat den självklara väljarbas den alltid stött sig mot och att organisera den nya arbetarklassen lyckades den inte med – de var nämligen inte arbetarklass, bara osynliga och namnlösa i en ekonomi där myten säger att alla kan bli vinnare i tävlingen mot alla. Hela jämlikhetsprojektet hade därmed havererat och i nollnolltalets början skulle Sverige befinns sig i en situation där en gammal socialdemokrati kämpade med högern om medelklassväljarnas röster samtidigt som miljöhotet och finanskriserna var ett faktum.

Det är i denna situation Greider skriver sin bok. Frågan är precis som titeln anger: finns det någon väg ut ur det här samhället? Svaret på den frågan är inte givet och Greider låtsas inte heller som om det vore det. Faktum är att han inser att vi är inbyggda i ett samhälle där den hejdlösa konsumtionen tycks ha blivit människans primära mål, där få eller ingen politiker på allvar vågar ifrågasätta det ekonomiska och politiska system som vi lever i, där kortsiktighet och profitintresse i praktiken är vad som styr och där jämlikhet inte längre anses som nödvändigt, om ens önskvärt.

Ändå vill Greider betrakta perioden 1979-2009 som den parentes i historien där marknadsliberalismen fått råda och misslyckas. Från vänstervågens död till marknadens död, med andra ord. Han hoppas att finanskrisen och klimatkrisen skall väcka människor till medvetenhet och ny kritik av det system som styr vår värld.

I slutet av sin bok skisserar han mycket löst vad ett nytt samhälle skulle kunna vila på för grunder. Jämlikhet naturligtvis – Greider ser jämlikhet som själva navet i vänstermedvetandet. Men också vad han kallar demokratisk planhushållning, d.v.s. en produktion som styrs politiskt av producenter och konsumenter själva, samt ett tillväxttak som skall fördelas olika mellan världens länder, så att utvecklingsländerna kan ha en större tillväxt ett tag framåt medan de redan utvecklade länderna får stå tillbaka. Kort sagt, en politik för större rättvisa och ekologisk hållbarhet.

Jag vet inte om jag tror på Greiders vision eller några visioner över huvud taget. I det vänstermedvetande Greider skriver om finns det sådant som stöter bort mig. Som då Greider konstaterar, på tal om åttiotalets avvänstrifiering: ”Litteraturen började ibland smaka mer av litteratur än av sociala strider.” och med det menar någonting odelat negativt.

Hos vänstern finns en oerhörd styrka just i förmågan att se de stora sammanhangen; gruppdynamikens faror och möjligheter, maktens och egendomens mekanismer som styr i individerna i så hög grad och bestämmer förutsättningarna för vad de kan åstadkomma i sina liv. Tråkigt nog finns där samtidigt ofta en lika stor och faktiskt logisk oförmåga att se undantaget, känslorna hos den enskilda som bubblar upp ur den historia hon inte kan ha gemensam med någon annan, det gåtfulla, onödiga och undflyende hos allt som lever.

Kanske måste man välja mellan kapitalmaktens tyranni och folkmajoritetens – jag vet inte. Klart är att om man sänker blicken och ser ut över dagens samhälle, knappt två år efter att Greiders bok kom ut, så är det man ser ett samhälle där ojämlikhetens kvarn mal ostört. Tydligen kunde vare sig klimatkrisen eller finanskrisen hindra att Alliansen vann ännu ett val och i tidningarna och radio kan man varje dag läsa och höra politiker och journalister som öppet förespråkar försämringar för de sämst ställda, medan de redan privilegierade får det allt bättre ekonomiskt. Femte jobbskatteavdraget skulle till exempel införas under förespegling att det skulle leda till lägre löneanspråk hos dem som arbetar därför att en mindre del av inkomsten skulle gå till skatt. Kruxet är att det bara fungerar på kort sikt; folk vänjer sig snart vid den nya lönen och den ses inte längre som en ökning. Och pengarna som skulle ha gått till att finansiera sådant som vård, skola och socialt skyddsnät används istället till mer miljöförstörande konsumtion som ingen blir gladare av.

Vad än Greider hoppades på då han skrev sin bok så lär han få vänta ett tag till innan det går i uppfyllelse. Förhoppningsvis är han just den optimist som han hävdar att vänstermänniskan bör vara. Jag är det inte.

Greider, Göran (2010). Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Stockholm: Ordfront