Närvarons konst – Niklas Rådström skriver om Stig ‘Slas’ Claesson

Då jag var liten var jag mycket, mycket liten….

Så började ett barnprogram från åttiotalet av Stig ‘Slas’ Claesson. Meningen har med sin säregna samexistens mellan lätthet och tyngd blivit kvar inom mig i över tjugofem års tid. Av allt som måste ha flimrat förbi på teveskärmen är den en av de ytterst få intryck som var djupt nog att inte helt suddas ut av tiden.

I Niklas Rådströms minnesbok Stig. framträder den människa som lade ner sitt vara i denna mening. Slas, den outtröttlige konstnären och skribenten, alkoholisten, vännen, boxaren och bastubadaren. Rådström skildrar honom ur sitt eget perspektiv men med den känsla för både helheten och detaljerna som bara kärleken skänker.

Där finns naturligtvis alla de vardagliga aktiviteter som vänner ofta sysselsätter sig med då de umgås med varandra. Rådström och Slas badar bastu tillsammans, äter lunch, reser och diskuterar arbete och bekanta. Vid ett tillfälle gör de en resebok om Egypten. Slas tecknar och Rådström skriver. Men under ytan – och det är väl just så det är med all vänskap som så småningom djupnar – pågår en längre process. Antagligen hjälpt av åldersskillnaden och det faktum att Slas en gång känt den far som Rådström själv aldrig riktigt fick tillfälle att lära känna väl.

Det är den här processen som är det egentliga innehållet i Stig. Rådström har helt klart haft ambitionen att teckna ett ärligt porträtt av en av Sveriges mer välkända kulturpersonligheter och med det lyckas han väl. I all sin vardaglighet framträder Slas för läsaren, levande och sammansatt. Men mitt i detta vilar en större tyngd och det är den som gjort ett så djupt avtryck i Rådström att han nu vill låta den göra ett avtryck i världen i form av en bok. Vad det handlar om är det man bara kan lära sig av en annan människa genom samvaro. Den tysta kunskapen som har ytterst lite med ord, händelser eller ens egenskaper att göra. I Slas fall är denna tysta kunskap en kunskap om att skapandet såväl som levandet främst kräver närvaro, tålamod och ett inte så litet mått av flit.

Ytterst rör sig Rådström runt frågan om vad det innebär att som människa vara skapande. Kontrasten mellan de stora ambitionerna och det ofta ofullständiga och bristfälliga resultatet. Inspirationens sällsynthet och slitets nödvändighet. Väntandet som måste vara aktivt om idén eller impulsen skall kunna fångas i flykten. Och slutligen – det som kanske var Slas tema framför alla andra – förgängligheten hos allt som finns.

Slas skrev och tecknade en värld på väg att försvinna. Själv stockholmsgrabb skildrade han igen och igen ett döende bondesverige. Ofta återkom han till barndomens landskap där allt är på en gång mycket enkelt och mycket svårt, precis som i den mening jag minns från barnprogrammet. Var han ute och gick hade han skissblocket med sig. Han arbetade ständigt. Såg och avbildade för att sedan sovra. Ödmjukt försökande i väntan på det rätta ögonblicket, det sanna uttrycket, som kanske först skulle ge sig till känna i efterhand.

Det är den här Slas som Rådström minns och lärde sig ett förhållningssätt av. Stig. är boken om honom. Skriven i ett stycke, utan kapitel, hade den kunnat bli ännu en, visserligen utförlig och välunderbyggd men ändå ganska tradig, levnadsbeskrivning över en känd person. Istället blir den till en process också i läsaren. I mötet mellan Rådströms kärlek och Rådströms språk händer det något av betydelse. Vad det är kan jag inte säga. Den som vill kan ta reda på det själv. Genom att läsa Stig.

Rådström, Niklas (2011). Stig. Stockholm: Bonnier