Blendad

Information

This article was written on 09 Dec 2011, and is filled under Recensioner, Teater.

Current post is tagged

, , , , ,

Putslustig dödsruna över en generation – I sista minuten

I sista minuten

Av: Carin Mannheimer Regi: Carin Mannheimer Skådespelare: Inger Hayman, Gerd Hegnell, Ann Lundgren, Carina Boberg, Thomas Nystedt, Stig Engström

Inga tycks vara mera självsäkra, navelskådande och besatta av det egna livsförloppet än den övre medelklassens trettio- fyrtio- och femtiotalister. Inte nog med att de en gång i tiden såg sig själva som revolutionärer, de skulle också få uppleva ett ständigt ökande ekonomiskt välstånd och en allt större värld, skapad av dem själva. Därför är det kanske inte så förvånande att ålderdomen kom som en chock för dem. Kroppens skröplighet och intellektets plötsliga svek.

I sista minuten är Carin Mannheimers situationskomedi på temat. Tre gamla väninnor träffas för att äta lunch och spela bridge. Scenografin de rör sig i är – precis som i en sitcom på teve – oföränderligt en av väninnornas hem; en smakfull men något opersonlig våning som kombinerar det borgerliga med det estetiskt medvetna. Sällskapet har inte ens hunnit in genom dörren innan värdinnan börjar balansera på slak lina mellan taktfullhet och förolämpningar. Gamla borgerliga umgängesregler som att man inte går i strumplästen inomhus pådyvlas gästerna med en direkthet som bara kan tyda på en sak; begynnande senilitet.

Tiden är helt enkelt inte med den gamla värdinnan längre. Dessutom har de två väninnorna tagit med en okänd jämnårig man. Resultatet blir en misslyckad lunch full av pinsamheter och publiken småskrattar mest hela tiden åt de nästan putslustiga replikskiftena. Här skall allt tröskas igenom. Haschrökning, otrohet, äkta makar som var överläkare men som nu är stendöda och vuxna barn av varierande kvalitet. Än mer skruvat blir det då en yngre man och en dotter gör entré och får utgöra kontrast till stofilerna samt bidra till intrigen.

Föreställningen präglas av ganska korta akter där skämt efter skämt levereras nästan enligt löpandebandprincipen. Tevesitcomkänslan förstärks av de regelbundna men inte precis rungande skrattsalvorna från publiken. Spelet har onekligen sin charm. Särskilt Gerd Hegnell gör en klockren tolkning av den ängsliga väninnan med sina lätt fumliga rörelser och Inger Hayman är säker i huvudrollen, alldeles på kanten mellan värdig och förödmjukad ,som bara en äldre, privilegierad dam kan vara. Över lag lyfter skådespelarna föreställningen över manusets nivå. För trots att I sista minuten innehåller många på-kornet-skämt om åldrande så rör den aldrig vid det oväntade. Det bränner aldrig riktigt till och det märks också på publiken; skratten varar sällan längre än någon halvminut, inte ens de gånger då applåderna kommer spontant över någon av karaktärerna som gjort något modigt eller efterlängtat. Och händelseutvecklingen bjuder på få överraskningar. Allt blir bra innan det hunnit bli för jobbigt, gång på gång.

Visserligen är I sista minuten antagligen inte skriven i en ambition att säga något stort, vare sig om en genration eller om en tid i livet som alltför sällan skildras, men jag hade önskat en ny blick, en ny infallsvinkel eller vad som helst som kunnat irritera eller röra mig på ett djupare plan. In i det sista förblir mitten av nittonhundratalets barn de som fick allt och förkastade det. Nu närmar de sig graven och skall man tro Mannheimer gör de det med samma eleganta, upproriska och bortskämda självklarhet som de gjort allting annat. Se dem göra det om du önskar dig en kvälls kravlös underhållning. Annars kan du iaktta dem på släktmiddagen, på stan eller bland dina egna bekanta.

 

 

 

Foto: Ola Kjelbye

2 Comments

  1. P
    December 12, 2011

    Det var ord och inga visor!

  2. Andrea Blenda
    December 13, 2011

    Ja, halvkvädet är inget för mig även om man inte skall vara elak i onödan.

Leave a Reply


7 × one =