Blendad

Information

This article was written on 07 Oct 2014, and is filled under Blogg.

Formen som innehåll och innehållet som form – Om Thomas Bernhards Korrigering

Det är lika bra att säga det direkt. Jag har aldrig riktigt gillat idéromaner.

Visst, som många andra läste jag Du sköna nya värld och 1984 när jag var mycket ung och blev fascinerad. Men inte så lite av min fascination byggde förmodligen på att jag delvis missförstod verken.

Jag hade inte läst tillräckligt mycket den gången för att inse att författarna inte uppfunnit de tankar deras texter så väl illustrerade. Jag trodde att de idéer som fanns förmedlade i dem var mycket mer unika än vad de i själva verket var.

Av den anledningen är jag tacksam att jag läste dessa böcker då och inte nu. Det gav mig några stora läsupplevelser som jag annars säkert inte hade fått och öppnade mina ögon för viktiga tankar inom filosofin och politiken.

Inget fel i så långt alltså. Det är bara det att min kärlek till skönlitteraturen knappast närs främst av min kunskapstörst eller min förtjusning inför invecklade resonemang eller intrikata allegorier över samhället etc. Min kärlek till skönlitteraturen är mycket mer banal än så.

Jag gillar den för att den gestaltar verkligheten, den inre och den yttre. Inte som den kunde ha varit utan som den är. Sedan är ju hur den är en öppen fråga. För att utreda den behövs skönlitteraturen…

Men för att nu komma till sak. Jag har just läst ut Thomas Bernhards Korrigering och är inte särskilt förtjust, trots att romanen nog måste beskrivas som s.k. god litteratur, och detta beror nog delvis på att den också nog kan beskrivas som en s.k. idéroman – därav mina inledande förbehållsförklaringar – och med många andra romaner i genren delar vissa övriga typiska drag. Den är t.ex. omfångsrik utan att vara särskilt episk. Den har sidlånga meningar som ofta förlorar sig i oklar meningsbyggnad. Den handlar om män som fascineras av andra män.

Och alla inre och yttre konflikter som borde vara blodiga, som borde vara mänskliga så att säga, har liksom förpassats till den esoteriska sfär där upplysta europeiska män sakta minglar runt och nejmdroppar antika filosofer och varandra.

Men detta sagt om mitt ogillande av genren som en bakgrund. Korrigering är i sig själv, om jag skall beskriva den utifrån den själv, en roman om besatthet. Den inte bara handlar om besatthet, hela dess språkdräkt är besatt, för att inte säga bisarr.

En man flyttar in hos en barndomskamrat, Höller, i hans hus på den österrikiska landsbygden för att där sammanställa en tredje mans, deras för egen hand nyss döde kamrats, kvarlåtenskap i form av anteckningar, ritningar och papper. Arbetet visar sig leda till samma galenskap hos mannen som skall sammanställa det som det tycks ha gjort hos upphovsmannen själv. Som ämne har det framför allt byggandet av en bostad i form av en kon som den döde mannen uppfört åt sin syster – en overklig och fantasieggande skapelse – men dess form är korrigerandet, det eviga, som aldrig tar slut, inte förrän det är försent.

Den döde har korrigerat sig själv till döds och nu är det hans kamrats tur, nergrävd i hans korrektioner.

Första delen av romanen består av kamratens berättelse. I andra delen sammansmälter den med anteckningarna från den döde. På det viset åstadkommer Bernhard också effekten av psykotiskt vansinne som anteckningarna har på kamraten hos läsaren – i mildare form dock, för man hoppas.

Uppbyggnaden av romanen är som synes mycket intelligent, mycket intrikat. Den handlar om sin form och formen är handlingen. Ord upprepas och upprepas, modifieras och modifieras. De tre männen bildar tillsammans en slags illustration av den europeiske intellektuelle mannen som kämpar med sina idéer och sin perfektionism i ett oförstående samhälle. Alltsammans mycket skickligt gestaltat men urbota enerverande.

Jag har som läsare nämligen svårt att inte undra om detta angår någon annan än de tre männen i Bernhards roman, om man bortser från Bernhard själv då förstås.

Jag kan i och för sig tycka att det är sympatiskt med den sortens litteratur som verkligen inte vinnlägger sig om att vara underhållande men jag kan samtidigt önska att den då i gengäld skall ha något mer allmängiltigt att säga, någonting som inte bara rör navelregionen på dess upphovsman – för det är oftast en man.

Hur som helst tar sig Korrigering mot slutet. Kanske delvis p.g.a. blotta lättnaden över att det går mot slutet men också för att den faktiskt åstadkommer en viss effekt på mig som läsare. Jag känner galenskapen och jag blir lite exalterad över hur form och innehåll kan bilda en så perfekt samverkande enhet. Korrigering tillhör de långtidsverkande verken.

Men jag skulle knappast ha börjat läsa den om jag redan s.a.s. hade läst den innan jag börjat läsa den. För det är den alldeles för tuggig. Och för mycket idéroman som sagt, även om jag har lite svårt att ringa in vad den exakta idén är.

Till var och en som njuter av språklig egenart och intressant disposition kan jag rekommendera den. Likaså till dem som vurmar för europeisk nittonhundratalsfinkultur av det riktigt torra slaget (jag är förvisso en av dem).

Vill man däremot ha något med mer blod och kött i att läsa är det läge att söka sig vidare i bokhyllan. Bernhard hade nog hur som helst inga illusioner om att han skulle bli älskad av den breda allmänheten. Säkert hade han inte ens velat bli det om det hade varit möjligt.

Bernhard, Thomas (2014). Korrigering. Stockholm: Tranan

3 Comments

  1. Johannes
    October 7, 2014

    Men humorn, för tusan! Hur kan du skriva en hel recension av Thomas Bernhard utan att nämna humorn med en enda bisats? Jag tycker den här boken är fruktansvärt rolig i allt sitt bisarreri. Den kanske inte vinnlägger sig om att vara underhållande, men den är ju det lik förbannat!

  2. Andrea Blenda
    October 8, 2014

    Nja, tycker du att den är rolig? Jag tror jag kanske förstår vad du menar men själva mängden text tynger nog ner lite av esprin, tycker jag.

  3. Ylva
    December 28, 2017

    Tack! Nu känner jag mig mindre ensam.

Leave a Reply


1 × = three