Uwe Timm skriver om Vännen och främlingen

Två unga män läser in studenten tillsammans på vuxengymnasiet och drömmer om bildning, om att höja sig över sina respektive småborgerliga ursprung och att bli författare.

De kommer att vara med då sextiotalets vänstervåg drar in över den, bara drygt tjugo år gamla, demokratiska tyska republiken. De kommer att engagera sig och bli radikala.

En av dem kommer verkligen att bli författare.

Den andre kommer att dö; skjuten under en demonstration, och förvandlas till en symbol för sin generations motstånd mot en auktoritär statsmakt med många funktionärer kvar från nazitiden.

Nu har den unge mannen som blev författare blivit gammal och skrivit en roman om sin vän, han som dog och är evigt ung, evigt fast på fotot av honom som skjuten och döende.

Författarens namn är Uwe Timm. Den dödes namn Benno Ohnesorg. Romanens namn är Vännen och främlingen, med tydlig anspelning på Camus Främlingen, som de båda läste och beundrade så och där just en skjutning är en nyckelscen, som de ofta diskuterat.

Det är inte första gången Uwe Timm använder personer och händelser ur sin egna livshistoria i sitt författarskap. Även i I skuggan av min bror, som också den översatts till svenska ganska nyligen, är det den egna livserfarenheten som står i centrum. Och just detta, att via de personliga, nära upplevelserna gestalta en hel nation, en hel tidsanda är något Timm kan. Utan att någonsin bli kletigt privat eller gå över gränsen till det kränkande lyckas han göra människor som i vissa fall redan är döda levande och återge dem deras värdighet.

I I skuggan av min bror var det den mentalitet av skam och lydnad som möjliggjorde nazisternas maktövertagande och brottsliga regim som stod i fokus. Nu är det de drömmar, den längtan och de ambitioner som hörde efterkrigstiden med dess ungdomsuppror till.

Som berättare går Timm både dokumentärt och gestaltande till väga. Han citerar ur brev, dikter, böcker som han och hans vän delade med varandra – Vännen och främlingen fullkomligt vimlar av antika och modernistiska intertexter. Han har talat med den dödes son och med människor som på olika vis kände honom. Men inte minst bjuder han på sina egna minnen och reflektioner.

Vännen och främlingen är full av det som brukar kallas livserfarenhet; den gamle mannens kontemplerande över vad han ville, vad han gjorde och hur det blev. I så måtto handlar det lika mycket om Timm själv som om hans vän.

Som brännpunkt finns hela tiden fotot av vännen som döende, och dess skugga i fiktionen, skottet mot araben på stranden i Främlingen, det som hans vän sade att det bara var en slump, ett utslag av den starka solen, sabeln som blixtrar till och väcker skyttens vrede. Precis som demonstrationen som blixtrar till på de grå gatorna skulle väcka polisens vrede, utlösande kulan mot Benno själv, i det som då ännu var framtid.

Det är något beundransvärt över detta att kunna skriva om enstaka individer så att de återupprättas. Särskilt i dagens värld där självbiografiförfattare efter självbiografiförfattare svärtar ner sina anhöriga mellan två pärmar. Det ligger också något beundransvärt i att genom det lilla och enkla skildra det stora och komplicerade. Timm är dessutom en fulländad stilist. Hans språk är enkelt, lätt flytande, så att man knappt märker att man läser det. Det är mättat av sorg som aldrig blir tung eller vass.

Möjligen är det i det senare den största svagheten i Vännen och främlingen ändå ligger. Timm kan helt enkelt bli lite för behaglig, lite för sympatisk och smickrande för läsarens koncentrationsförmåga. I I skuggan av min bror – som ju handlade om Timms egen familj – fanns en annan smärta gömd och det gjorde den angelägnare. Vännen och främlingen förmår inte loda det djupet riktigt och den förblir i stort sett harmlös.

Som symbolskapande författare är Timm inte lika vass som han är stilistiskt och som historieberättare. Däremot är han i sina bästa stunder filosofisk och djupt existentiell.

Av den likgiltighet, den distans, som vännen och Timm beundrade i Camus Främlingen i sin ungdom blev inte mycket kvar. Döden och livet kom emellan. Precis som det gjorde för både fortsättningen av det gamla konservativa samhället och för revolten.

Jag vill avsluta med att citera Timm då han skriver det som jag upplever är en mening rakt ur hans berättelses hjärta, kanske ur själva dess innersta kammare: ”Den abstrakta frågan, om existensen har en mening eller inte, och om meningen gör existensen rättvisa, besvaras ju ständigt i vardagen. Det finns en praktisk mening med livet som klart och tydligt infinner sig där existensen handlar om sorg, men också omsorg.”

Det är om det också Timms författarskap handlar. Och det är de orden jag upplever fångar in vad Vännen och främlingen ytterst vill säga mig om ungdom, drömmar och liv.

Timm, Uwe (2011). Vännen och främlingen. Bokförlaget Thorén & Lindskog