Fadren på Tofta Herrgård

Teater Tofta Herrgård

Fadren av August Strindberg

Regi, scenografi, kostym: Sven Dahlberg Med: Göran Parkrud, Susanna Helldén, Josephine Bauer och Johan Ehn

August Strindberg är och förblir en husgud för många. Särskilt män, verkar det som, även om jag inte har någon statistik som styrker den saken. Och även om jag inte fullt ut förstår den enorma fascination som hans författarskap, med dess ständiga ombyte av idéer och besattheter, väcker på sina håll så får jag väl medge att det fortfarande är njutbart att se hans pjäser spelas. Om inte annat för deras förening mellan det vardagliga, familjära, och det allmängiltiga och ofta tragiska.

Fadren är ett av Strindbergs realistiska dramer och höloftet på Tofta Herrgård visar sig vara en utmärkt spelplats för det. Publiken sitter på bänkar runtom spelplatsen där några enkla möbler är framsatta. Sikten är alltså begränsad; alla kommer inte att se allt men det snarare förhöjer känslan av intimitet än främmandegör. Skådespelarna är också vardagligt och tidlöst klädda, om man bortser från fadren, ryttmästaren, som bär svart militärrock och ridstövlar. Uppsättningen präglas över huvud taget av enkelthet och även om det säkert är framtvingat av en begränsad budget så vinner stycket på det; orden får verka och det blir inte kostymdrama av det hela, vilket knappast skulle ha varit lyckat på en så liten scen.

Ett annat grepp som antagligen varit av nöden tvunget är att tre av de fyra medverkande skådespelarna har ett par roller var att sköta. Bytena sker inför öppen ridå och det blir därför minspel, tonfall och till viss del ändrad position i rummet som signalerar till publiken vad som hänt. Skådespelarna lyckas göra detta på ett tydligt sätt men det händer att hustrun Laura och dottern Berta, som båda spelas av Susanna Helldén, liknar varandra lite för mycket i uttryck för att det skall bli helt trovärdigt. Dessa båda kvinnoroller blir också bitvis aningen för stereotypa. Delvis beror detta på manuset – pjäsen handlar ju om kampen mellan två skilda kön, främmande för varandra – men kanske hade man ändå kunnat hämta mer eget uttryck, framför allt ur hustrun.

Här finns uppsättningens problem; av rollkaraktärerna är det egentligen bara ryttmästaren som verkligen framträder som en person med en inre kamp och ett mer komplext känsloliv. Mycket av detta får skrivas på Strindbergs konto. Dramat heter Fadren och handlar ju om mannens tillkortakommande gentemot kvinnan eftersom hon kan bli mor, hon har skaparkraften och den omsorg han inte kan leva utan. Men som åskådare hade jag hoppats på att man i en ny tid skulle ha kunnat göra något mer av de andra rollerna.

Göran Parkrud, som spelar fadren, lyckas ganska bra med att gestalta det korta fallet från logiskt tänkande och vetenskapstroende ryttmästare till ömkligt behövande barn som låter sig luras av den gamla amman som spelas av Josephine Bauer. Scenen där amman tar på honom tvångströjan är en av uppsättningens starkaste och det är mycket på grund av just Bauers förmåga att förmedla känslan av återhållen smärta.

Också som pastorn gör Bauer en välbalanserad rolltolkning, som utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig fyller sin funktion i den historia som berättas. Johan Ehn har de andra två birollerna, den som doktorn och den som kavalleristen Nöjd, och i båda gör han vad som krävs för att det hela skall bli tillräckligt trovärdigt.

Teater Tofta Herrgårds uppsättning av Fadren är just tillräckligt trovärdig. Enkelheten, intimiteten i spelplatsen och det faktum att Strindbergs språk behållits i så stor utsträckning bidrar till en föreställning som i sin helhet fungerar. En stunds underhållning som stundtals är medryckande, ibland bestickande. Att det finns tendenser till att vilja tona ner könskampen till förmån för familjedramat ser jag däremot inte som en styrka. Många skulle nog hävda att Strindbergs idéer på det här området spelat ut sin roll i vår tid men personligen ser jag dem som mer tidlösa än vad de oftast framställs som. Mäns bristande tillgång till sina egna omvårdande och skapande förmågor och deras därur följande beroende av kvinnor är fortfarande en konflikt i vår kultur. Varför inte skildra det? Just den här uppsättningen av Fadren, som annars känns nära Strindberg, hade tjänat på att skippa den psykologiserande inställningen och istället låta dramat blomma ut i sin egen rätt. Något särskilt utmanande på temat vårdnadstvister blir ändå inte sagt inom den strama ram som Strindbergs manus är.

Oavsett visar sig Fadren fortfarande sevärd med sina rappa repliker och drivna handling och miljön på Tofta Herrgård är i sig värd ett besök. Sedan är det få teaterförställningar som förmår lämna en långvarigare eftersmak. Det gör inte heller den här. Inte mer än känslan av att gå och lägga sig efter en trevlig och ganska stimulerande kväll.