Tigrar och mödrar

Efter att ha läst Amy Chuas Tigermammans stridsrop kan man känna sig både en smula förvirrad, en smula arg och en smula förvånad. Förvirrad därför att det borde vara omöjligt att skriva något sådant och ge det en humoristisk tatsch. Arg därför att den här människan onekligen beter sig rent ut sagt för djävligt. Och förvånad över att boken väckt en sådan enorm uppmärksamhet både inom och utanför USA – ja, även i vårt land.

Vid närmare eftertanke finns det dock många tänkbara förklaringar till allt detta. För Amy Chuas bok ligger i tiden och som de flesta böcker som gör det förmår den både bekräfta och oroa.

För att börja med en liten resumé. Amy Chua är en kinesiskamerikansk kvinna, gift med en framgångsrik judisk intellektuell, Jed, och själv framgångsrik akademiker. Tillsammans har makarna två döttrar, Lulu och Sophia – historiens två olyckliga huvudpersoner eller offer eller hur man nu väljer att se det.

Chua är lika fixerad vid världslig framgång och tävlan som hon är naiv, ytlig och självcentrerad. Så snart barnen kommit till världen bestämmer hon sig för att de skall bli bäst, på allt. Men framför allt skall de bli firade musiker. Åt Sophia väljer hon piano. Åt Lulu fiol. Sedan börjar hårdträningen. Chua nöjer sig inte med någonting mindre än det bästa och hon anser definitivt att målen helgar medlen. Då en av döttrarna inte vill öva längre efter flera timmar vid pianot – flickan är tre år – föser Chua ut henne i vinterkylan och hotar med att låta henne stanna där om hon inte går med på att fortsätta. Hon hotar vid andra tillfällen med att förstöra flickornas leksaker, hon låter dem inte gå och lägga sig, hon låter dem svälta och hon kallar dem skamfläck för familjen och sopa. De får inte leka med kompisar, inte ha egna fritidsintressen, inte disponera en enda minut på dagen själva. Övar på instrumenten gör de sex timmar om dagen på vardagar och då förväntar sig Chua därutöver att de skall ha toppbetyg i alla ämnen i skolan. Dessutom ägnar de hela helgerna åt ännu längre övningspass. Hon hämtar dem till och med från skolan på lunchrasten för att kunna köra dem till deras privatlärare. Då de når framgång njuter hon av att belöna dem med stor supé där hon kan låta alla sina bekanta se hur duktiga hennes döttrar är. Allt detta beskriver Chua i ett tonfall som är både humoristiskt och fyllt av ett slags ytlig självironi som bitvis charmerar läsaren, mellan illamåendeattackerna.

Hur infantil Chua själv är framgår med all önskvärd tydlighet då hon helt skamlöst erkänner att hon gillar att då folk berömmer hennes flickor och frågar hur det går för dem låta blygsam bara för att det verkligen skall framgå hur begåvade de är – till den grad att inget skryt behövs! Och då hon i Ryssland kallar sin, vid det laget deprimerade, yngsta dotter för en ”barbar” därför att hon inte vill smaka på den ryska kaviaren. Samtidigt passar hon på att håna flickan för att denna eventuellt tror sig vara någon slags rebell som säger emot sin mor, fast USA är fullt av sådana simpla och olydiga tonåringar.

Chua ser allt som en strid som måste vinnas. Att det skulle handla om att hennes barn faktiskt mår dåligt verkar egentligen aldrig slå henne, inte på riktigt. Fast hon i slutet av sin egen bok faktiskt viker sig för yngsta dotterns protester och låter henne börja spela tennis och själv välja hur mycket fiol hon vill öva så är det först efter hundratals barnsliga utbrott, hotelser, kränkningar och löften om belöningar om dottern bara gör som hon säger. Ingenting är otillåtet i kampen för att få som man vill och bli bäst, är Chuas måtto. Man drar sig till minnes andra gamla fina måtton av typen att man kan behöva knäcka några ägg och så vidare, vad jag vet komna från samma del av världen som Chua älskar att framhålla att hennes egen familj kommer ifrån.

Motiveringen för Chuas beteende är nämligen denna: hon är kines. Som kinesisk mor bryr man sig inte om vad barnen vill eller känner, man bryr sig bara om att de skall bli bäst. Det är därför kinesiska barn är så lyckade och det är därför Chua själv – som har en kinesisk mor – är så lyckad.

Här bör det tilläggas att Chua faktiskt inte är kines, i ordets snävare bemärkelse. Hon har kinesiska föräldrar men hon är själv född och uppvuxen i USA. Så läsaren bör nog inte ta hennes beskrivning av kinesiskt föräldraskap som dagens sanning, även om det säkert ligger någonting i den.

Oavsett kan uppfostringsmetoder av det här slaget naturligtvis framstå som ganska förfärliga, vilket de också är. Hur förtjusande lätt Chua än är på pennan och hur humoristiskt hon än beskriver de övergrepp hon begår mot sina barns integritet och värdighet så är de och förblir just övergrepp. Personligen tycker jag att det mest vämjeliga exemplet är det då Jeds mor just har dött och Chua mitt i sorgen tvingar flickorna att skriva tal till sin avdöda farmor. Hon pressar dem till att skriva och det skall inte vara några klyschor utan något mästerligt, annars får familjen skämmas, hotar hon. Något mindre äckligt är det kanske – men desto mer löjeväckande – då Chua får kort som hennes döttrar målat åt henne på hennes födelsedag och hon ursinnig ställer till en scen där hon kräver nya och vackrare kort…

I Chuas personlighet förenas två världar i en ohelig allians; den privilegierade amerikanska intellektuella överklassens skyddade värld och den kinesiska auktoritära och konkurrensinriktade världen där allt handlar om att överleva och prestera. Man kan inte annat än beklaga att Chua har vad som krävs för att få det här mötet att framstå som på gränsen till trevligt.

Samtidigt finns det i Chuas bok något djupt störande för den västerländska kulturen och det är förmodligen därför den inte blivit ihjältigen som ett verk av en sadistisk galning. Chua sätter nämligen fingret på ett av den västerländska civilisationens stora problem; bristen på föräldraskap.

Länge har man i västerlandet i alla möjliga sammanhang framhållit att barnen skall stå i centrum. Barns rättigheter, barns villkor och barns erfarenheter upphöjs som viktigare än allt annat. Barndomen sentimentaliseras och blir till en oskuldsfull tid som bör invärvas i rosa lyckomoln och vars främsta innehåll bör utgöras av omedelbar behovstillfredsställelse, hela tiden. Västerländska föräldrar är ofta livrädda för ordet ‘nej’ och – precis som Chua påpekar – så verkar de inte stå ut med tanken på att deras barn skulle vara arga på dem, ens fem minuter. De vill ju så gärna vara omtyckta. Ja, allra helst vill de bli sedda som en slags förvuxna kompisar till sina barn.

Men hur är det egentligen med de faktiska barnen, själva? Står de verkligen i centrum i den västerländska kulturen? Ibland gör de kanske det men oftast inte. Medan Chua tillbringar all sin lediga tid med sina barn och använder hela sin tankemöda åt att planera för dem så verkar många västerländska föräldrar mest vilja vara ifred. De har så mycket att göra redan som det är. Barnen skall ju få allt de önskar sig, de skall få utvecklas helt fritt och inte behöva begränsas på något sätt, men just därför står inte deras föräldrar ut med att umgås med dem. Det har nästan blivit opportunt att säga att man tycker att det är tråkigt att vara förälder. Och vilka är det som brukar gnälla över att de inte vill göra sådant som är tråkigt? Jo, barnen som dessa så kallade vuxna borde ta hand om.

Gränsen mellan vuxna och barn har i den västerländska kulturen kommit att suddas ut alltmer. Marknadskrafterna styr in barnen i ett konsumtionstänkande som tidigare varit de vuxna och tonåringarna förbehållet redan innan de ens börjat skolan. De förväntas klä sig som små tonåringar på lågstadiet och i mellanstadiet vet de allt om sex och vuxenrelationer utom det som man måste veta för att hantera dessa företeelser. De vuxna, å andra sidan, vill gärna se ut som tonåringar hela livet och eftersom det som i den västerländska kulturen har status är det som står för förnyelse och fräschör har de svårt att släppa självbilden av att vara unga och fria från plikter. Följaktligen möts de vuxna och barnen på mitten i någon slags evig tonårskultur där de shoppar samma kläder och lyssnar på samma musik och ser samma teveprogram. Problemet är att barndomen som företeelse inte kan exister utan föräldrar. Finns det inga trista, ansvarstagande föräldrar i bakgrunden som sätter gränser och förutser och hjälper och stödjer och beskyddar barnen i kraft av erfarenhet och mognad så måste barnen bli vuxna för tidigt, för att klara sig.

Ofta nog verkar föräldrar tro att de inte har någon påverkan på hur deras barn uppför sig, hur det går för dem i skolan eller bland kamraterna, hur de mår eller hur de utvecklas. Om det finns ett problem så bör helst någon annan ta hand om det; barnomsorgen, skolan, sjukvården, psykiatrikerna eller ytterst sett barnet självt.

Då Chua skriver att kinesiska föräldrar vet att barn inte kan ta egna beslut så har hon delvis rätt. Felet hon gör är att hon tror att förälderars ledande förmåga endast skall användas till att pressa barnen till topprestationer. I ett hårt och diktatoriskt samhälle är det nog en klok strategi, dessvärre, men det är inte en klok strategi om man – som Chua faktiskt säger sig vilja – vill leva i ett demokratiskt samhälle där det finns sådant som rättvisa och frihet.

I västvärlden har föräldrarnas abdikation gått så långt att de då barnen inte lever upp till samhällets krav, då de inte klarar av att anpassa sig eller då de mår psykiskt dåligt, alltsom oftast skriker efter psykiatrins hjälp. Bokstavsdiagnoserna är det tydligaste exemplet. Chuas kinesiska idealmor skulle själv ha tagit på sig skammen och därmed ansvaret. Hon skulle ha tagit sig tiden att drilla sin telning tills den behärskade allt det som den tidigare inte behärskat. Hon skulle ha tagit risken att framstå som elak, otrevlig och hård och gjort det som krävts för att barnet skulle klara sig. Det är de hårda villkorens visdom som många västerländska föräldrar tycks ha helt glömt bort, sövda som de är efter århundraden av välstånd; det är förälderns uppgift att lära avkomman att klara sig i en hård värld. Den uppgiften kan inte överlämnas. Och om den måste göra det så är det ett stort misslyckande från föräldrarnas sida. Det är nämligen en plikt att vara förälder och plikter brukar innebära ett visst mått av leda och ansträngning. Det är vad Chua har att säga oss.

Vi lever i en tid då många vuxna fungerar som barn i den bemärkelsen att uppskjuten behovstillfredsställelse verkar vara ungefär det värsta som kan hända dem. Allt skall ske nu. Allt skall gå fort. Som Chua mycket riktigt påpekar så är det amerikanska samhället (hela det västerländska samhället) fixerat vid sådant som snabbmat, populärkultur, dålig teve och att alla skall ha roligt hela tiden. Njutning och nöje har blivit livets högsta mål. Mot detta ställer Chua den klassiska musiken med dess krav på långvarig övning, finjusteringar och en precision som tar många år att utveckla. För henne är den själva symbolen för allt hon uppskattar hos den kinesiska kulturen – respekten för hantverk och auktoritet, för hårt arbete och förfining – fast i västerländsk tappning. I den finner hon det hon annars inte finner i västvärlden och som hon saknar. Därför vill hon ge den till sina barn. Hon vill ta en västerländsk företeelse och med hjälp av den uppfostra dem till fulländade kineser i USA.

För Chua är inte dum fast hon saknar allt känslomässigt djup; hon vet att snabb behovstillfredsställelse är all långvarig lyckas fiende.

Anledningen till att Chua lyckas reta och engagera så många med sin bok är just detta. Hon sticker in en nål just i en av de ömmaste punkterna i den västerländska kulturen; den som har med uteblivet föräldraskap och barn som därför förlorar sin barndom som en tid då slipper ansvar att göra. Ironiskt nog får Chuas barn i en mening nämligen vara barn. De behöver inte själva ta de beslut som de saknar erfarenhet att ta. De behöver inte, som många västerländska barn, bli lurade att de kan bestämma allt själva bara för att mötas av sina föräldrars besvikelse och anklagelser då allt går fel. De kan, kort sagt, koncentrera sig på att utvecklas och lära; två för barndomen centrala aktiviteter.

Chuas uppfostringmetoder och filosofi runt barnuppfostran är trots detta helt förryckta. Idag finns det i väst ingen anledning, hoppas jag, att lära barn att endast det bästa är gott nog och att deras känslor inte betyder någonting. Den sortens misshandel kunde väl vara på sin plats i det förgångna, i gamla krigarklaner och hierarkiska samhällen där föräldrarna visste att en knäckt vilja var det enda sättet att uthärda. Om vår värld skall vara bärare av demokratiska värderingar måste vi uppfostra våra barn med dem och sedan är det en smärtsam avvägningsfråga hur mycket man bör lära barnen att det också finns en dold men synnerligen styrande regel som säger att den starke tar för sig på den svages bekostnad och att det därför gäller att inte vara svag. Sina barn bör man inte använda i kampen för idealism men man gör dem inte heller till starka människor genom att förbjuda dem att vara svaga. Man bör lära dem att hantera sådant som elitism, orättvisa, konkurrens och andra mänskliga avarter men man bör också ge dem en stabil bas i att det finns en grundläggande, utomsamhällelig rättvisa, som om den så måste också kan leva i det tysta. Därför gör Chua fel; hennes barn blir i bästa fall genier och sociala kameleonter men de blir inga goda människor som kommer att stå upp för andras rätt till ett gott liv. Detta hindrar inte att Chua satt fingret på en reell svaghet hos det västerländsk förhållandet mellan föräldrar och barn där föräldrarna inte vill ta ansvar för barnens utveckling och framtid utan istället ursäkter sig med att barnen inte skall behöva göra någonting annat än ha roligt. Precis som deras infantila föräldrar.

Tråkigt nog finns det en risk att Chuas bok kommer att användas av människor som vill förklara varför Asien idag präglas av en så stor ekonomisk tillväst medan västvärlden är på tillbakagång. Och det är klart att svaret på varför kanske delvis går att finna hos Chua. Vill man ha tillväxt till varje pris bör människorna som skall producera denna tillväxt helst vara kuvade, lydiga och tävlingsinriktade. Men det är ett cyniskt sätt att resonera. Västvärldens gamla demokratier har en styrka i sin värdegrund som man snarare borde söka sig tillbaka mot än förneka och stämpla som gammalmodig. Istället för att efterlikna Asien vad det gäller elitism så borde västerlänningarna hoppas på att Asien skall komma att likna västvärlden mer vad det gäller synen på sådant som jämlikhet och demokrati. Också Chua skulle säkert hålla med om detta – märkligt nog. Till exempel skriver hon att inga kineser vill semestra i tredje världen, som ju annars många västerlänningar finner ett så nästintill perverst nöje i. De vill åka till Europa. Det är där de gamla demokratierna finns och sådant imponerar på Chua och andra kineser.

Lättsamheten som präglar Chuas bok är säkert i mångt och mycket ett resultat av hennes privilegierade liv. För henne och hennes barn kan få problem ge riktigt svåra praktiska konsekvenser. Hur mycket Chua än kränker sina barn så anser hon ändå i grunden att de är bäst och att de med självklarhet tillhör de främsta i samhället. Hennes s.k. uppfostran får inte alls samma fruktansvärda effekter för dem som den skulle ha kunnat få om den förälder som stod för den själv kände skam och otillräcklighet. Läsaren bör dock inte låta sig bedras. Det Chua gör är definitivt inte att rekommendera. Föräldrar kan planera för sina barn och bör också tala om för dem vad de skall göra men de bör inte avkräva barnen känslor de inte har eller kränka dem eller försöka skambelägga dem då de misslyckas. Saklighet och fasthet är gamla goda föräldradygder som borde dammas av igen och vid sidan av dem finns det ingen plats för Chuas lömska metoder. Dem borde varje vettig människa ta avstånd ifrån. Det hindrar inte att man istället för att fastna i sin ilska kan försöka ta reda på vad Chua faktiskt har att säga sina läsare. Hon har nämligen massor att säga. Visserligen är hon väldigt svart-vit, hon generaliserar grovt om amerikaner och kineser och hon saknar helt sinne för proportioner, men hon har faktiskt blick för något som jag hoppas att fler västerlänningar skulle våga se och ifrågasätta hos sig själva.

Samhället utan barndomen blir ett hårt samhälle. Men samhället utan färldraskap blir också det hårt. Barndomen och föräldraskapet går inte att åtskilja. Båda måste finnas och det förutsätter regeln att föräldrarna bestämmer över barnen men med barnens framtid för ögonen. Det förutsätter i sin tur att föräldrarna vågar vara trista, impopulära och att de själva avstår från en del av sin barnslighet, nämligen den som kräver allt nu. Fler tigermammor behöver vår värld verkligen inte men gärna fler mödrar.

(Postens titelbild föreställer författarinnan Amy Chua.)

Chua, Amy (2011). Tigermammans stridsrop. Stockholm: Bromberg