Att bygga världen med några få ting

En flod. En stad. En husbil. Och en kvinna och två barn. Carolina Fredrikssons roman Flod bygger världen på nytt med ytterst få komponenter. Föremålen får trots (eller på grund av) sin vardaglighet en djupt symbolisk betydelse och tjänstgör som riktmärken på resan inåt. För det här är en resa inåt. Tillbaka till den upplevelse av tillvaron som är barndomens; den omedelbara och gåtfulla.

I berättelsens början står de två barnen Kappen och Alka vid floden och ser bort mot staden som de aldrig varit i men dit kvinnan Ina har försvunnit för att skaffa förnödenheter. Det är denna stad de vet att de en dag måste ta sig till men inte nu. Deras liv utspinner sig än så länge i husbilen och vid flodens strand. Där leker de, samlar skrot och väntar på att Ina skall komma hem. Där är det förgångna och framtiden på en gång närvarande i nuet och där finns hela världen, i form av en kvarbliven vägkarta i husbilens förarsäte.

Flod är en roman där det mesta som händer händer inunder eller utanför. Staden hägrar som de vuxnas hotande och lockande plats men hur den ser ut får läsarena egentligen aldrig veta – lika lite som Kappen och Alka vet det. Husbilen och flodstranden är desto mer nära inpå men just därför svåra att klart urskilja. Vad Fredriksson gör är att förena navelskådande realism med mytiskt berättande och hon gör det utan stora åthävor och utan att det någonsin känns sökt. Med enkla språkliga och dramaturgiska medel för hon läsaren tillbaka till varats mest ursprungliga upplevelser. De som den vuxna människan oftast bara har tillgång till via kreativiteten, drömmarna eller i yttersta nöd.

Kappen, Alka och Ina växer in i berättelsen främst genom sina handlingar och ord. Liksom staden och floden får de en stark kroppslig existens. Fredriksson språk är överhuvud taget knutet till kroppen och känslorna snarare än intellektet. Det inbjuder till en sorts fysisk identifikation som annars är vanligare inom scen- eller bildkonsten. Om läsaren vill kan han eller hon genom berättelsen återuppleva en del av sig själv. Kanske skulle man kunna se det som ett slags katharsis.

Personligen tror jag att den här sortens mytiska berättande fyller ett starkt behov hos människan som art, inte minst i vår tid. Ju mer komplicerat och opersonligt samhället blir desto större blir betydelsen av en konst som leder tillbaka mot ursprunget. Inte bara för att fantasins källa finns där utan också för att där inte finns några säkra positioner. Det är en verklighet som går att vila därför att den är en.

En roman som Flod är välkommen. Mig veterligen har ingenting liknande skrivits på svenska sedan Mare Kandre avled.

Fredriksson, Carolina (2011). Flod: roman. Stockholm: Bonnier