Elina Merenmies

Före språket levde jag i en värld av bilder.

Jag vet det, inte därför att jag kan minnas det utan därför att jag ibland återvänder dit. Eller det som är dit, där, återvänder till mig. I gryningen, då jag vaknar av bilderna som tränger upp och förbi orden, förbi allt det jag lärt mig kalla ‘jag’ utan att veta om det verkligen är det.

För mig föregår bilderna orden. Jag tror att om jag bara förmådde skriva mina bilder istället för mina ord så skulle jag kunna skriva. Jag tror också att jag en gång var ämnad till att göra bilder, inte texter, men att den förmågan togs ifrån mig av de som tyckte att tankarna var mycket viktigare än känslorna. Jag började förklara istället för att förstå. Och jag började tala istället för att handla och betrakta. Till slut började jag skriva, då jag blivit så gammal att jag förstod hur bokstäverna skulle användas och sedan fortsatte jag med det därför att det helt enkelt inte fanns någon mening i att sluta.

Att skriva är för mig ett substitut. Med tiden ett nödvändigt substitut men dock ett substitut. För den värld där inte orden behövs. Min kärlek till bilderna har i mitt vakna medvetna liv blivit till en avståndsförälskelse som bara i gryningen övergår i någon slags närkontakt. Om dagen när jag den med det som kommer ur andra. Genom deras frambringade fantasier kan jag äntligen nå mina egna. Myterna som är sannare än det som kallas verkligheten och de ursprungliga känslorna som ännu inte tämjts i några ord. Korta stunder kan jag återvända till den värld som fanns före språket men det är inte många som kan ta mig dit och jag antar att det – precis som med litteraturen – är det som är frågan: att ta sig dit, att ta oss dit, eller att inte göra det.

Någon som tar mig dit är den finska konstnären Elina Merenmies. Jag upptäckte en av hennes bilder, The burning mother, på en samlingsutställning med nordiska nutidskonstnärer på Göteborgs konstmuseum för flera år sedan. Det var ett ögonblick då jag tyckte mig stå inför någonting urtida och heligt; någonting djupt inom mig själv och samtidigt djupt innanför mig själv.

Jag var där med min bästa vän. Vi gick runt i den tysta, ganska folktomma konsthallen och stannade likgiltigt till framför bild efter bild – några med ganska snuskiga, förment provocerande motiv, vill jag minnas – och tittade de obligatoriska trettio sekunderna, tog tre steg fram, tre steg tillbaka och gick vidare. Konsthallens ritual. Så gör man. Och så plötsligt stod jag där. Rakt in i mig såg denna brinnande, på en gång skräckinjagande och skräckslagna varelse. En modersfigur som jag föreställer mig henne; allsmäktig och utsatt. Jag hade den känslan, av att hon såg rakt in i mig istället för jag i henne, och jag minns att min vän tog tag i min tröjärm och viskad att den tyckte hon om, den var bra och jag viskade att hon hade rätt, hon hade verkligen rätt.

Jag skulle långt senare berätta om upplevelsen för mannen jag gifte mig med och i bild-googlandets tidevarv behövs inga målande beskrivningar precis. Han älskade de här bilderna lika mycket som jag. Han gick till och med till Göteborgs Konstmuseum och frågade ut dem om hur man kunde få tag i Merenmies bilder som posters. Det kunde man inte, blev svaret. De fanns inte som posters. Fast vi brann av längtan efter att ha dem runt oss.

Vår längtan efter dessa bilder skulle överleva vårt äktenskap och en dag skulle jag tillsammans med en annan man gå till fots från busshållplatsen i centrala Skärhamn och ut till Nordiska akvarellmuseet på klipporna för att se dem utställda. Den här gången hade en hel lokal vikits till bara dem. Jag kan inte säga att den gav dem rättvisa. Att vara inuti Nordiska akvarellmuseet är ungefär lika upphetsande som att befinna sig inuti ett jättelikt kylskåp – och ungefär lika vitt. Men bilderna…. bilderna…

Mannen jag var där med var mest bortkommen i situationen att befinna sig inuti en konsthall. Jag var ensam. Det var bättre så. Jag greps av den sorg som alltid griper en då man står inför något verkligt och man förstår: jag kommer aldrig att helt kunna närma mig den här upplevelsen, jag kommer aldrig, aldrig att tillsammans med någon annan att kunna närma mig den….

Merenmies bildvärld är den helt mytiska. Träd som tycks leva, varelser som är till hälften träd, som dansar och ropar och lider och hotar. Sjukdom och ett obändigt organiskt växande. I målningarna är färgerna ofta mörka och monumentala, som hos Rembrandt eller i gamla sagoboksillustrationer. Men där finns inget illustrativ. Bara uttryck. Inget avbildande. Ändå är allt minutiöst utskuret och format. Särskilt i tuschteckningarna, i de svartvita bilderna där ett huvud och en svulst växer ihop med totalt distanslös skärpa eller där trädets grenar blir så fint förgrenade att det börjar leva.

Inga säkra positioner erbjuds i Merenmies bilder; inga realistiska ting som kan få ögat att slappna av. Inga bilar, mobiltelefoner eller pianon. Ingenting sådant.

Det är här urhotet existerar tillsammans med urkraften. Utan kompromisser och jag är rädd för en sådan skräck och en sådan smärta och jag vet att mitt i den är jag skyddad; då finns bara lugn runt omkring. Mest älskar jag kanske Dancing with trees; en ensam figur som rör sig i något som ser ut som en smärtpunkt mellan grenarna. Inga drag syns, bara själva gestalten. Som en del av mig som aldrig slutar vara något annat.

Sällsynta är de bilder som visar någon slags, av människor bygd, miljö men en av dem är också en favorit, There must be an angel playing with my heart. Denna lilla varelse som ligger raklång på en säng under en jättelik elak lampa och så dörren, som är stängd. Hon – om det nu är en hon – är på väg att bli genomlyst och förintad.

Men oftast är Merenmies, bilder, som sagt, lokaliserade i en mytisk natur. Som Wasps där de otaliga bina är nästan genomskinliga där de hotfullt surrar runt den varelse vars ansikte mest är en stum mask.

Figuren – varelsen – befinner sig i Merenmies bilder ofta i centrum. Nästan alltid är det svårt att avgöra om denna varelse hotar eller hotas. Om den är vanställd av sin egen ondska eller av sin utsatthet för en ondska utifrån. Som varelsen bland bina är de flesta av Merenmies varelser hjälplösa i sin fulhet och sin gräslighet. De tvingar betraktaren till en omedelbar medkänsla som nästan kommer upp som ett skrik. Inte bara de av dem som i likhet med henne eller honom i Brains intact, som rusar genom en skog hållande om sin blottlagda hjärna, utan också de mer grälla, mänskliga och moderna som i False blonde.

Merenmies bilder tvingar betraktaren att möta det som är fulast och börja känna med det och i det. Där finns ingen kristet väluppfostrad försoning. Ingen distanserad och behagligt sval upplysning. Ingen upphöjd visdom. Där finns bara denna konfrontation som jag räds och som jag i samma stund förstår att jag längtat till, för att bli hel.

Av mannen jag besökte museet med fick jag en liten svart bok med Merenmies bilder. I muséishoppen fanns ingen poster som jag verkligen ville ha. Bara den som var titelbilden för utställningen, Portrait of a sister, och den drabbade mig inte.

Det regnade och vi fick vänta på bussen i över en timme. Mannen köpte strumpor åt mig i snabbköpet därför att mina egna blivit våta och jag skällde på honom för att han glömt titta ut busstider hem. Jag tänkte att jag hade fått en bok med bilder i. Då jag äntligen fick bilderna fick jag dem i en bok. Mitt öde som den jag är är att ta med Merenmies bilder hem och sätta dem i min bokhylla. Bredvid mina egna alster och min löjliga samling med Per Hagman från tonåren och Coetzee och Grass från vuxendomen och alla ord och ord som fyller min värld.

Titelbilden föreställer Elina Merenmies, Road, 2005