Blendad

Information

This article was written on 26 Dec 2011, and is filled under Recensioner, essäer etc.

Current post is tagged

, , , , , , , , ,

Mellan två språk – Antti Jalavas Asfaltblomman och Känslan

Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om den sverigefinska författaren Antti Jalavas roman Känslan som är andra boken av två om de finska invandrarna Erkki och Sirkka. Den första är Asfaltblomman. Jag hade första gången stiftat bekantskap med båda böckerna bara några månader tidigare och direkt blivit fångad av Jalavas enkla, vackra språk, han direkthet och hans djupa insikt om språkets betydelse för identiteten.

Jalava har nämligen som ingen annan svensk författare jag känner till utforskat förlusten av det förflutnas berättelse. I Asfaltblomman och Känslan gör han det mycket konkret, genom Erkkis och Sirkkas erfarenheter och liv. Och just det är någonting typiskt för Jalava; hans förmåga att förena det konkreta med det poetiska, det som är förlorat med det som blev och det som aldrig var med det som borde ha varit. Han är som berättare en gränsvarelse och det är erfarenheten av gräns som förbinder hans karaktärer och präglar dem så djupt att det inte kan undgå att nå ända till botten av läsaren, där den egna sorgen och smärtan finns.

Erkki är i Asfaltblommans början en vinddriven ung man som drömmer om att skriva. Den som uppmanar honom är Hannu; den finske pojke som kommer till Sverige och inom några år förlorar sitt förflutna, sitt språk och sina föräldrar i den skam och det utanförskap som väntar honom. Hannu är naturligtvis ingen annan än Erkki själv men Erkki vet att det tillräckligt svåra måste man bli någon annan för att ge uttryck för och då finns Hannu där och han lämnar inte Erkki någon ro förrän hans röst fått slippa ut. ”När Hannu närmar sig femtonårsåldern har han utvecklats till en skicklig falskspelare.” skriver Erkki om Hannu. ”Han har lärt sig att ju mera han lyckas dölja av sig själv desto bättre harmonierar han med sin omvärld.” (Jalava, Asfaltblomman, s. 78) Men nu är det slut med döljandet och tystnaden. Åren som ett mobbat och främmande barn har hos Erkki fött skam och trots, inte skam och självhat som hos den flicka han möter, Sirkka, som i övrigt befinner sig i samma situation som Erkki.

Asfaltblomman inleds med ett avskedsbrev från Pirkko som just lämnat sin man Juha ensam kvar i Sverige eftersom hon inte står ut med det främlingsskap som hon tvingats utstå där, som invandrare. Brevet avslutas med att hon ber Juha hälsa till hans lillasyster Sirkka. ”Jag har tänkt ofta på henne,” skriver hon. ”men det är först på sistone jag börjat förstå hur svårt hon egentligen har det. Jag har tyvärr inte kunnat prata så mycket med henne eftersom jag inte behärskar nog med svenska och hon har glömt bort så mycket av sin finska.” (Jalava, Asfaltblomman, s. 9)

Efteråt, då Juha tystnat i sin brevuppläsning, undrar Erkki hur mycket Sirkka, som också varit med och åhört förstått, med sin dåliga finska. Redan där är Sirkkas olyckliga belägenhet definierad. I denna första scen, där hon ligger utslagen på soffan med håret rufsigt, hemma hos sin bror, i en tillfällig paus från sitt vanliga drickande och horande. Fast om detta vet Erkki till en början inte mycket. Han lär så småningom känna Sirkka och mer för att det blir så än för att han vill det flyttar han ihop med henne i en villa som han hyr en våning i.

Jalava har, som sagt, en enastående förmåga att gestalta den oupplösliga föreningen mellan vardagens alla prosaiska och ibland förnedrande detaljer och de starka underströmmarna som över tid formar en människas jag. Erkki och Sirkka är typiska skapelser av honom. Där de lever i huset försöker Erkki förtvivlat dölja för värdinnan, som de hyr av, hur det är ställt med Sirkka då hon kommer hem stupfull och trillar i trappan och slår sönder saker, samtidigt som han försöker ge Hannu röst.

För medan Erkki hanterar sin sin känsla av att vara varken finsk eller svensk, av att vara fångad mellan två språk varav inget är helt hans eget och att därtill behöva bära den stora skammen som denna dubbelhet är i den svenska omgivningens ögon genom att – ironiskt nog – försöka skriva Hannus berättelse på svenska så hanterar Sirkka samma erfarenhet genom att förstöra sig själv och allt som kommer i hennes väg.

Asfaltblomman är ingen roman om kärlek, i alla fall inte i någon romantisk mening, och kanske inte i någon annan mening heller. Mellan Sirkka och Erkki finns för mycket skam, för mycket som fallit bort eller gått sönder. Men fast Erkki blir bestört och börjar förakta Sirkka då han inser att hon inte bara super utan också prostituerar sig så fortsätter han att vilja hjälpa henne och uttalat eller outtalat propsa på att hon skall vägra skammen och återerövra sin identitet.

Samma mönster återkommer i Känslan, fast med delvis ruckade positioner; det är fortfarande Sirkka som är den som förhåller sig skeptisk, försvarsberedd till det egna medan Erkki förhåller sig skeptisk och försvarsberedd mot det som hotar det egna, men även Sirkka har här börjat en slags försoningsprocess, om än avvaktande. Vid det laget har många år gått och Sirkka och Erkki har tillsammans, som vänner, åkt tillbaka till Finland för att försöka finna sina rötter.

Den här gången är det inte Hannu som får symbolisera det övergivna och skamtyngda barn som Erkki bär inom sig utan dockan Poika. Poika som Erkki snattar och bär med sig på sin resa

Och när jag går gatan fram med den här (dockan, min anm) innanför jackan var det som att ha hittat en undanstuvad – vad ska jag kalla det? – och jag kända en öm värme och en tidigare okänd grammatik korsade tankarna och fick mig att gå trottoaren fram som i epilepsi. Jag började kalla honom Poika och sen dess var han med mig som en återfunnen och samtidigt så märkligt självständig röst.” (Jalava, Känslan, s. 27) skriver Jalava.

Stycket låter läsaren ana ännu en av de starka symbolfunktioner som dockan har; den som en slags inkarnation av det finska språket som skall pånyttfödas i Erkki. Med Hannu föddes Erkkis berättelse men på det nya, främmande språket. Med Poika skall Erkkis själva ursprungliga, nästan glömda språk födas på nytt. Längre fram frågar sig Erkki till och med rent ut: ”Var Poika ett språk?” (Jalava, Känslan, s. 165) Han fantiserar också om hur han en dag skall föra Poika hem till en slags mytisk finsk urtillvaro.

/…/…en dag skulle sökandet ta slut och vi ska värma bastun och tvätta varandra och simma ut från bryggan, ut i sjön, och Poika är också där och min morbror, som byggt bastun, ja, han är också där och de som hör dit är där och gäster, när sökandet tagit slut.” (Jalava, Känslan, s. 51)

Detta lovar Erkki Poika under deras färd; att de en dag skall nå sitt mål där en sjö och en bastu väntar, där de kan tvätta av sig vägdammet och förenas med sina anförvanter. Kanske är det för sent för Erkki själv att få stanna på denna plats om de någonsin når den men Poika skall i alla fall få stanna där, i denna mytiska tid där barndomen finns. Det är Erkkis föresats.

Ännu tydligare än Asfaltblomman har Känslan fokus på språket. Erkki och Sirkka blev då de som barn invandrade till Sverige inte bara främmandespråkiga i den nya miljön, de blev språklösa eftersom de varken kunde svenska eller fick lov att tala finska, på grund av skammen som omgärdade ideantiten som finsk invandrare. Och med det förlorade modersmålet försvann den naturliga kontakten med föräldragenrationen och därmed föräldraskapet som helhet. Erkki och Sirkka blev föräldralösa eftersom deras föräldrar och de inte längre delade ett språk och en kultur. Som ett raster mellan dem fanns skammen. Den skam som uppstår då föräldrar och barn inte kan kommunicera om verkligheten längre, antingen för att de inte upplever den på samma sätt eller också för att ingen av dem får uppleva den för att den är för förnedrande eller fasansfull. En scen i Asfaltblomman beskriver hur Sirkka angriper sin mor som kommit för att försöka hjälpa henne. Då ingenting fungerar och relationen brutit samman ställer modern sig inför Erkki och ber tyst för sig själv:

Efter en halv minut slöt hon ögonen, ansiktet slappnade och jag tyckte mig plötsligt se en helt annan människa och först nu gick det upp för mig att hon hade sitt liv någon annanstans och att hon omöjligt kunde förstå Sirkka.” (Jalava, Asfaltblomman, s. 156)

Erkki förstår att Sirkkas mor från det finska bondesamhället inte förstår den försupna och utmanande dotter hon har framför sig. För henne är denna dotter en främling och en svikare. Men barnens svek är alltid föräldrarnas. Även om sveket från början inte var deras mening eller fel. Jalava kan som ingen annan gestalta smärtan i sprickan mellan generationerna, i den ordlöshet som leder till skam och som är skam och där berättandet av någon trotsig anledning till slut föds. Då Erkki passerar ett hus där han ser en finsk familj sitta tillsammans tänker på hur hans egen familj kunde ha suttit likadant, om han inte förlorat dem ner i sprickan mellan de två världarna:

Vi kunde ha talat finska där inne, mamma och pappa hade blivit gamla, jag skulle ha motiverats till ett yrke och gift mig, fått barn och hälsat på med bakelser, på söndagarna, med min fru, de kunde gå med barnbarnen till kondis eller ta dem till tivoli och jag och min hustru skulle vara på eftermiddagskonsert på Finlandiahuset eller sitta och gräla på en krog, på finska.” (Jalava, Känslan, s.127)

Så blev det aldrig. Istället finns den vuxne Erkki som fortsätter sin outtröttliga vandring med Poika under rocken. I Känslan har han börjat försöka tala finska med Sirkka som alltid svarar honom på svenska men som inte längre avvisar själva samtalet på modersmålet. Som varande den av de två som internaliserat skammen istället för att gå till storms mot den får hon utgöra en spegelbild av Erkki. Till skillnad från honom nöjer hon sig med att vara någon som varken är finsk eller svensk medan Erkki vill vara både ock; både översättare och skribent på svenska och accepterad som finländare i föräldrarnas hemland. I ett av de vackraste partierna i hela Jalavas författarskap låter Jalava hela den längtan som är den förlorade barndomens och identitetens komma till uttryck då han i ett enda svep beskriver Sirkka som den hon är och den hon kunde ha blivit.

Var det därför som Sirkka reste tillbaka till Stockholm? För att slippa se en hotbild av sig själv? Den pågående nedbrytningen som ändå skulle nå henne? Som hon fått försmak på då vi träffades på sjuttiotalet i vår ungdom och hon verkligen ansträngde sig för att bringa sitt oönskade jag på fall: söp, horade, hatade, var asocial och slog sin mor utan förskoning, då allt för henne var svart och då hon älskade sin omkomne far som en gång ville ta henne tillbaka, bort från det döende, från föraktet och främlingskapet, till hemlandet, hennes berättelse, så hon kunde älska nån, skaffa barn, berätta vidare och veta att avkomman för berättelsen vidare, i sin tur, hennes minnen, gärningar och födelse, in i världens gemensamma hjärta och till molnen och vinden, dit där vi är skapta och kan älska och känna äkta ansvar och skuld.” (Jalava, Känslan, s. 79-80)

Det är i stycken som detta Jalava verkligen når sin fulla potential; den där han både är språket och inuti det och ändå förblir i den strävan att nå längre, ner mot ursprunget och ut mot framtiden, som löper genom alla hans berättelser. Hos Jalava finns någonting som till och med inom litteraturen är ovanligare än vad man kan tro; en levd erfarenhet som gör hans texter till något mer än historier och tankar. Där finns ett inre sammanhang som tynger orden mot botten. Äkta ansvar och skuld – Jalava vet vad som går förlorat i skammen och han låter det komma till uttryck, konkret men sällan övertydligt.

Mycket litteratur har en tendens att teoretisera livet. Eller tvärt om: göra det till händelsekedjor eller beskrivningar utan samband med det som pågår under ytan. Jag tror att min kärlek till Jalavas böcker – och han har skrivit fler än Asfaltblomman och Känslan – har att göra med hans förmåga att skriva erfarenhet. Då menar jag naturligtvis inte den typen av förmenta erfarenhet som finns i den sortens kiosk litteratur som utger sig för att bygga på ”en sann historia” eller som dyker upp i diverse amatörpsykologiska sammanhang utan den erfarenhet som vaskar fram de ord som kan bli större än sitt lexikala innehåll. Jalava är rotlöshetens författare. Han är en författare som tar tag i berättelsen där språket var förlorat och skapar den på nytt. Han låter själva språkskapelsen vara hans tema; man skulle kanske rentav kunna säga att det är hans berättelse.

Att som barn bryta upp för att komma till ett nytt land där ens språk och ursprung betraktas med förakt och där man får välja mellan att anpassa sig och förlora sina föräldrar och sitt förflutna eller att stå emot och bli en främling också i yttre bemärkelse är en erfaret som Jalava gång på gång återkommer till. I den är han hemma nog att kunna gestalta alla konsekvenser, uppenbara och dolda. I en annan av sina böcker, Sprickan, låter han sina huvudpersoner komma till liv i följande passage:

Deras snabbt skiftande maskeringar och inövade kameleontteknik, flinkheten – fast lika ofta deras fadäsartade ordvrägerier, kropparnas forcerade och tillgjorda rörelser, blicken och hållningen, humorn, intensiteten i ett utbrott eller i ett skratt, vredens vågrörelse och det ömkande sentimentala, kanske också doften och sättet att älska en kvinna, allt i deras yttre var sedan småskoleåldern inövat för att dölja och skydda, för att värna barnet med ett hölje av falskhet, detta uppryckta barn som var deras enda hopp och mening och som varje situation fordrade vaksamhet och som alldeles fysiskt talade till dem ur ett avlägset förflutet som samtidigt var så nära och kvävande att det kunde driva dem till panik och vansinne.” (Jalava, Sprickan, s. 18)

Det är det vuxna barnet som beskrivs; det som måste bli vuxet då det var barn och som därför förblir barn sedan det blivit vuxet. Döljandet är hos Jalava inte bara ett skammens uttryck, det är också det som skyddar det som måste skyddas. Det stelnar med åren till en mask som skymmer människans ansikte, till slut kanske till och med för henne själv, men det är från början ett nödvändigt hölje. Lögnen, förställningen och falskspelet kan vara de vapen som måste användas för att skydda den egna sanningen då den inte får plats bland de andra människorna – det är ingenting som Jalava hymlar om. Att hymla hade inte varit hans stil.

Då jag skrev min B-uppsats om Jalavas Känslan gjorde jag det trots att den till det yttre inte alls harmonierar men den berättelse som är min egen – kanske gjorde jag det just därför. Mitt emellan två språk har Jalava en förmåga att låta berättelsen komma till liv som är sällsynt. Jag önskat att jag med min essä hade kunnat göra den rättvisa.

Jalava, Antti (1980). Asfaltblomman. Stockholm: Askild & Kärnekull

Jalava, Antti (1993). Sprickan. Stockholm: Norstedt

Jalava, Antti (1996). Känslan: roman. Stockholm: Norstedt

 

Leave a Reply


− 5 = three