Anna Wahlgren – Författaren, modern

Det händer ständigt. En offentlig person får delar av sitt privatliv exponerat och plötsligt klyvs mediabilden av vederbörande i två; den rakt igenom hemska och skyldiga och den rakt igenom helgonlika och oskyldiga.

Nu var det Anna Wahlgrens tur. Och jag måste säga att jag inte blev särskilt förvånad. Att vara både självutnämnd barnuppfostringsexpert och niobarnsmor, på en och samma gång, är inte riskfritt. Det räcker att vara expert i största allmänhet och mor till betydligt färre barn för att man skall få stå till svars – se bara hur det gick för Alva Myrdal.

Jag har själv alltid gärna läst Wahlgren för hennes klokhets, humors och stridbarhets skull – och inte minst för de starka reaktioner hon väcker hos så många människor. Det senare är inte att förvåna sig över; Wahlgren är en person som aldrig ryggar för att bli obekväm och som ibland är smått vättlös då hon ger sig ut i debatten. Åsikterna hon framför vidhåller hon benhårt. Ibland har jag hållit med henne, ibland inte, men det har egentligen inte spelat så stor roll. Vad jag har beundrat och älskat hos henne är nämligen hennes mod och hennes antikonformism och människor som har dessa egenskaper kan inte alltid göra rätt. Att alltid göra rätt är förbehållet de fega och välanpassade.

Som debattör i barnuppfostringsfrågor lever man, som sagt, farligt. Inte nog med att barnuppfostran är ett ämne som av naturliga skäl engagerar många och hos de flesta väcker känslor, det är också så att de egna barnen har sin egen bild av den uppväxt man givit dem. I slutänden är det ju inte man själv som avgör hur bra man lyckats som förälder utan de som varit utsatta för en i denna egenskap.

Jag är den första att se det som varje (vuxet) barns rätt att gå till botten med sig själv, sina föräldrar och sitt förflutna. Därför kan jag inte heller se något fel i att Wahlgrens dotter Felicia Feldt (efternamnet lär vara en pseudonym) gör det. I synnerhet inte hon. Har man en mor som ständigt uttalar sig som expert på barn i media måste smärtan och bitterheten över denna mors eventuella svek växa sig extra stor. Dessutom finns det faktiskt ett visst allmänintresse i hur en person som ger andra råd själv har agerat. Har boken därtill vissa litterära kvaliteter skämmer det knappast syftet. Alla människor har rätt till sin sanning och sin bild av sin barndom – framför allt Wahlgren har ofta påmint mig om det.

Feldt har skrivit om sin barndom, vilket innebär att hon har skrivit om sin mor som råkar vara en offentlig person, nämligen Wahlgren. Rätten att göra det kan ingen ta ifrån henne. Lika lite kan någon ta ifrån författaren och debattören Wahlgren att hennes texter och åsikter betytt mycket för många (däribland mig). Att helt avfärda allt en person uträttat för att han eller hon visat sig vara mindre föredömlig i sitt privata liv är i de flesta fall ett missgrepp. Författare, debattörer, politiker, experter och yrkesutövare av alla slag är människor och som sådana är de sympatiska eller osympatiska, hycklande eller ärliga, konsekventa eller inkonsekventa. Och de begår naturligtvis, som alla andra, massor av misstag. Det är ingenting att hymla om. Ofta behöver det dessutom komma fram i ljuset av rättviseskäl.

Avslöjandena i sig själva går sällan att fördöma. Tvärt om är de viktiga för att förhindra dubbelmoral, maktmissbruk och förtryck. Trots detta är det också viktigt att hålla i minnet att ingen människa skulle våga uträtta något som helst arbete synligt för andra om inte arbetet till viss del kunde skiljas från de privata – känslomässiga eller moraliska – misslyckandena.

Wahlgren hade själv en svår uppväxt och i sin självbiografi gör hon ingen hemlighet av att hennes liv många gånger varit hårt för henne och hennes barn. Inte sällan framstår hon som en självgod, okänslig och oförsiktig rättshaverist. Samtidigt är det kanske just därför hon som skribent och författare betytt mycket för mig och mitt liv. Hon skriver ofta självutlämnande, trotsigt och med stort mod och hur många gör egentligen det?

Om man förväntar sig att den som själv haft det svårt som barn skall kunna vara en perfekt förälder i alla avseenden och vid alla tillfällen är man oerhört naiv. Lika naiv är man om man tror att alla människor som gjort något stort eller gott här i världen varit rakt igenom stora och goda, som människor. Verkligheten är komplex och de som blir så bestörta då de upptäcker det borde granska sig själva och hur de levt sina egna liv. Det handlar då inte om att rättfärdiga någon eller något utan om att finna en större förståelse för de krafter som driver människan och mänskligheten att vilja arbeta, förändra, skriva och tala och över huvud taget handla.

Förvänta sig helgon kan man knappast. Ta del av, dra nytta av och njuta av andras arbete kan man däremot, därför att arbetet nästan alltid är större än oss; vi som utfört det. Jag ser med stort intresse fram emot att läsa Feldts självbiografi. Wahlgrens texter ser jag lika mycket fram emot att fortsätta att ständigt läsa om och ta råd av. Oavsett vem hon är eller vem hon har varit för sina barn. Det hon skrivit står där för mig, som är hennes läsare, sant, inspirerande och klokt.