Bröllopsmusik och den förmenta individualismen

Det är intressant. Plötsligt finns den överallt. Eller åtminstone finns ordet överallt: individualism.

Uppenbarligen finns det de som i vårt samhälle ser den förverkligad i sin allra högsta form. Efter att vi har skakat av oss, i tur och ordning, konservatismens trista måttfullhet och socialismens lika trista jämlikhet så har vi äntligen nått det ideala tillståndet – den liberala individualismens gränslösa frihet. Äntligen kan vi alla välja efternamn som vi vill och ingen kommer att tala om för oss om vi skall köpa iphone eller android.

Man kan raljera en hel del över det här – och det det raljeras verkligen en hel del. Samtidigt tycker jag mig – utan att ha några belägg för det – ibland märka att det nästan ligger ett slags belåtenhet i vissa akademikers och skribenters konstaterande att vi numera köper vår identitet. Det är som om de gjort en skarpsinnig upptäckt och nu går och suger på huruvida de skall offentliggöra den eller inte. Som om det inte alls vore ganska uppenbart att vi lever i en era då det privata jaget, vår djupaste identitet, håller på att förtvina medan det offentliga jaget exponeras för fullt.

Igår var jag som vanligt ute med hunden och lyssnade på P1 i radion. Mitt i musiken – inte precis ett program jag brukar lyssna på men så råkade det bli och den här gången handlade det om val om musik till kyrkliga förrättningar.

Trenden går för närvarande mot färre psalmer och mer s.k. personliga musikval. Eftersom jag själv arbetat som kyrkovaktmästare vet jag att ett ”personligt musikval” i de flesta fall innebär att man valt ungefär som nittio procent av alla andra som gjort ett personligt musikval. Det är helt enkelt fråga om en skenbar originalitet, som om viljan att vara unik har en oönskad (och undangömd) tvilling i viljan att inte sticka ut.

Gifter man sig väljer man Det vackraste eller För kärlekens skull. Döper man sitt barn tar man med en CD med sockersöta låtar som handlar om hur underbar den lilla babyn är. Skall någon begravas – ja, då blir det plötsligt formellare. Döden verkar vara den sista utposten för en värdighetens instinkt; plötsligt blir det individuella inte en fråga om vad man exponerar utan om det man bär inom sig. Men kanske är det bara en tidsfråga innan också detta förflyktigats, vad vet jag.

I programmet intervjuas i alla fall ett par som valt att gifta sig i kyrkan men som inte velat ha några psalmer med helst. Inte så mycket gud, som mannen förklarar för reportern. Kvinnan förklarar att de velat ha ett personligt musikval för hur unik blir deras kärlek egentligen om de skulle haft samma musikstycken som alla andra par som gifte sig samma helg?

Ja, antagligen lika unik som den var och blev med ett personligt musikval, tycker en konservativ själ som jag. Att vara unik handlar väl bara om att vara den man är. Hur man exponerar det, hur det förpackas, är väl knappast relevant. Men det är det visst det, nu och här, har jag insett.

En god nutidsmänniska lovsjunger individens fria uttryck så snart hon får tillfälle. Samtidigt som hon givetvis instämmer i att man bör göra sig säljbar, anställningsbar och attraktiv för potentiella sexualpartners och andra nyttiga sociala kontakter. Jag är uppenbarligen ingen god nutidsmänniska. Jag är alltför misstänksam. Och min misstanke säger mig att den s.k. individualismen i tappning anno 2012 i sitt hjärta – om den nu har ett sådant – bär en fruktansvärd tomhet.

I det konservativa, traditionella samhället omgavs människorna av strikta regler och gränser som försvårade en individuell utformning av livet. I gengäld skyddade samma regler och gränser till viss del individualiteten. Bakom artighetsfraserna, de religiösa buden och klasskonventionerna kunde de dolda tankarna och känslorna existera i tysthet. Det som inte kom till uttryck kunde ingen komma åt.

Sedan kom socialismen. I de stater där den förverkligades (eller där den inte förverkligades, beroende på hur man ser det) berövades människorna ofta möjligheten till individuella livsval därför att dessa ansågs osolidariska, stridande mot den grandiosa fantasin om kollektivet som ett helt. Samma sak hände givetvis i fasciststaterna och i de stater som höll sig till nationalismen som ideologi; en stat, ett folk och en ledare. Där fanns inte det individuella annat än som en hemlighet. Mjukvänsterns förtjusning i det udda och okonventionella verkar aldrig ha realiserats i en stat och kanske kommer det heller aldrig att göra det – men man vet aldrig.

Oavsett hade den tidens socialistiska makthavare inte de verktyg som krävdes för en total övervakning av medborgarna. Man fick nöja sig med det som går att åstadkomma med fysiskt tvång och ideologisk hjärntvätt. Det djupt privata som inte tog sig synliga uttryck var fortfarande svårt att komma åt.

Så den moderna liberala ideologin då. Ja, givetvis är den inte en utan många och ingen kan heller säga att den är allenarådande, men den är stark i sina olika skepnader. Plötsligt är vi alla fria individer. Inga unkna moralregler, inga trista sociala konventioner, inga gränser skall hindra vår framfart. Inte heller någon stark stat, någon förtryckande tro på kollektivets enhet eller på en viss religion. Däremot en total och nästan osynlig självdisciplinering.

Vad händer, nämligen? Jo, då vi inte längre kan stödja oss mot varandra socialt utan förväntas sälja oss enskilt, som varumärken, allihopa då gäller det att synas. Och den som känner synlighetens mekanismer vet att de är två; skammens eller ärans. De kan bytas ut mot varandra på ett ögonblick. Därför måste man synas och märkas men utan att gå över den osynliga gränsen till det udda och utsatta. Alltså disciplinerar vi oss alla inbillat frivilligt. Vi måste ju förtjäna vårt uppehälle och göra karriär och bli någon i andras ögon, hur mycket vi än tror oss ha lämnat kollektivets pressande trängsel.

Staten är heller inte så svag som vi verkar vilja tro. Då FRA-lagen klubbades igenom var protesterna inte hälften så starka som man skulle ha kunnat hoppas. Dagens svenska stat har större möjligheter än någon historisk, socialistisk stat att tränga in i vårt djupaste privata liv, kartlägga oss och spionera. Vill den bara så kan den komma åt oss på våra ömmaste punkter och det är väl bara att hoppas att en inte kommer att vilja det inom en överskådlig framtid.

Samma sak gäller företagen. Vi vanliga medborgare – s.k. privatpersoner för att låna ett uttryck från en gammal mossig tid – vill kanske se oss som varumärken men i själva verket är vi varor. Vår personliga information finns överallt och den är hårdvaluta, så länge vi använder internet och köper diverse tjänster av företag och hur lever man sitt liv utan att göra det idag?

Inte konstigt att det finns ett så starkt behov av att se identiteten som det som exponeras av oss snarare än det som är djupt privat, det som vi skyddar för att kunna dela det bara med dem som betyder mest och som vi själva utvalt! Ingen vill ju erkänna sig som grundlurad och förödmjukad för exponerade är vi ju redan, ända in i födelsen, sexlivet och döden.

Om vi älskar äkta och sant kan vi bara se i en betraktares ögon, då han eller hon registrerar hur personliga låtval vi gjort till vårt bröllop. Det är lika bra; våra elektroniska kärleksbrev finns redan bevarade hos yahoo eller google och i de statliga arkiven. Individualismen har blivit rätten att bli exponerad därför att exponerade är det vi blir och vår enda valmöjlighet. Vill vi kan vi försöka dölja skammen med vår lögn men i själva verket är lögnen den största skammen.

En konservativ själ tror fortfarande att det finns både skam och lögn därför att den också bär minnet av värdighet och sanning. Och alla de trista konventionerna, de unkna moralreglerna, gränserna och osynligheten i den grå massan; var de inte i själva verket ett skydd för vår individualitet, vår hemlighet? Ett otillfredsställande sådant kanske men bakom det kunde det vara som det var och ingen kunde tränga in och ändra på det.

https://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1012