Glipan – Om Gift av Tove Ditlevsen

Avstånd i tid och rum, mellan en texts tillkomstmiljö och den miljö där jag som läsare befinner mig, innebär alltid en utmaning, både för nyfikenheten och för realitetssinnet – om man nu har ett sådant.

Å ena sidan är en viktig orsak till att vi människor gillar att läsa och höra fiktiva berättelser att vi helt enkelt njuter av att drömma oss bort.

Tänk om är drömmarens ingång i språket. Det lilla barnet som ännu inte vuxit in i tron att det vet allt om sin tillvaro funderar, spekulerar och fantiserar och det fortsätter vi med som vuxna också, men oftast då i mer begränsad omfattning, just som läsare och lyssnare till fiktion.

Å andra sidan finns det hos varje läsare eller lyssnare en medveten eller omedveten strävan efter att förstå, förklara och ta reda på vad logiken är, hur världen hänger ihop – också fiktionens värld.

Drömmaren och sanningssökaren kan i berättelsen finna varandra och bli ett och det är det som gör litteraturen viktig; att den både kan ge utrymme åt fantasin och åt intellektet, både åt den delen av oss som behöver tröst och åt den delen som behöver uppfostran.

Så länge vi tar del av berättelser från en miljö vi känner till från våra vardagliga liv är det ganska lätt för oss att orientera oss inom den fiktiva världen och vi vet som regel vad som är berättarens egna tolkningar eller fria fantasier och vad som snarare är en del av den realistiska koden, det som berättaren bygger sin fiktionsvärld med hjälp av, för att vi skall identifiera den som en ”verklig” värld.

Även i berättelser med ett fantastiskt innehåll är den realistiska koden närvarande, om inte annat i själva språket. Språket bygger i sig på en identifikation med verkligheten.

Språk är naturligtvis inte en fysisk företeelse. Orden är symboler. Men om vi inte kunde koppla ihop orden med faktiska föremål, känslor och fenomen vore de omöjliga att använda.

På det viset är litteraturen beroende av verkligheten utanför litteraturen. Den behöver hela tiden den som referensram. Och vice versa. Det är bl.a. detta som gör litteraturen spännande; att man som både läsare och litteraturskapare får röra sig fritt mellan språket och den egna fysiska och känslomässiga erfarenhetsvärlden.

Spänningen mellan språk och yttre verklighet, mellan fantasi och försök till förståelse eller beskrivning, blir alltid tydligast för mig då jag läser berättelser skrivna under förhållanden där antingen tids- eller rumsavståndet föreligger men bara det ena av dem. Platsen är närliggande men inte tidpunkten. Eller tvärt om: tidpunkten är nu eller någon annan gång under min livstid men platsen är en helt annan och okänd för mig.

I glipan som uppstår mellan då och nu, mellan här och där, blir det möjligt för mig att få syn på mig själv och min tillvaro.

Ett exempel på en läsupplevelse som ger mig en sådan glipa är den danska författarinnan Tove Ditlevsens roman Gift från 1971.

Romanen utspelar sig i Köpenhamn under 1900-talets mitt. Platsen är alltså inte helt främmande för mig. Dels för att det handlar om Norden, dels för at jag faktiskt varit i Köpenhamn många gånger. Men tiden är en helt annan. Jag finner ganska snart i min läsning att jag faktiskt tappat orienteringen delvis. Jag vet inte vad av det Ditlevsen skildrar som är typiskt för hennes tid och hennes plats och vad som bara representerar en undantagstillvaro, en logik aktuell för en subkultur av författare, konstnärer och frisinnade studenter.

Vad som utmärker Ditlivsen som författare är bl.a. hennes klara, flytande och mycket sakliga berättande. Att läsa henne är bitvis nästan som att låta boken läsa sig själv för en. Känslor, miljöer, personporträtt och händelser sammanfogas med så lätt hand att själva illusionen i texten, de grepp som förvandlar författaren inre verklighet till en konstprodukt, förblir osynliga.

Skenbart är det fråga om ett rakt och enkelt berättande i den realistiska berättartraditionen. I realiteten är det snarare så att en författare som Ditlevsen är så skicklig att hennes hantverkskunnande inte märks. Hon är som en dansare vars styrka och smidighet får hans kropp att se tyngdlös ut för den som ser på – fast denne mycket väl vet att så inte är fallet.

Desto svårare blir det för läsaren att avgöra vad i skildringen som är representativt för den skildrade tiden och platsen och vad som utgör undantag, specialfall och extra ordinär omständigheter.

Anledningen till att frågan blir intressant är för mig Ditlevsens inträngande och detaljerade skildring av familje- och umgängesliv; en typ av skildring som är vanlig idag men som var ovanligare då. Som romanens titel antyder är dess ämne hennes äktenskap; fyra stycken, tätt följande på varandra; det första med en trettio år äldre tidskriftsredaktör, det andra med en jämnåriga och slarvande student, det tredje med den läkare sm gjorde henne narkotikaberoende – som titeln också anspelar på – och det fjärnde med den redige tjänsteman som kom att till slut ge henne ett tryggt liv och mognare kärlek.

Ditlevsen var som alla kvinnliga författare under den här tiden något av en pionjär. Med ena foten i de gamla arbetarkvarterens kvinnoliv med hushållsarbete och täta barnsängar och andra i det bohemiska, moderna konstnärslivet var hon en för nutiden tankeväckande hybrid.

I Gift blir de båda världarna både tydliga inför och naggade i kanterna av varandra. Som nutida läsare förvånas jag över den lössläppta synen, inte bara på sexualiteten, utan framför allt på barnalstrande mer specifikt som beskrivs.

Idag har vi kanske en tillåtande och frisinnad sexualmoral. D.v.s. sex är ständigt närvarande och synligt och framställs ofta som en självklar väg till välbefinnande och lycka.

I Ditlevsens roman är bilden både mer och mindre komplex.

Sex har man visserligen till höger och vänster. Folk gifter sig, eftersom man är van vid att man bör vara gift om man har ett förhållande, men skiljer sig gör man sedan lika fort igen och otrogna är alla till höger och vänster. Samtidigt blir det barn. Preventivmedel är otillåtet och de illegala aborterna farliga och smärtsamma. Kvinnor äter såpa och dricker recinolja för att fördriva oönskade barn och talar öppet med varandra om hur de känner sig invaderade av sina graviditeter.

Inget gulligt snack om små änglar hit och dit så långt ögat når m.a.o. Bara om verkliga barn, önskade eller oönskade men nästan alltid slumpmässigt tillkomna.

Intressant nog tycks männen vara helt införstådda med förutsättningarna. Ditlevsens män verkar inte lida av några hora-madonnakomplex och trots att de inte får vara med på BB så ger de faktiskt intryck av att i mångt och mycket vara betydligt mer accepterande inför den kvinnliga kroppens mer oglamorösa egenskaper än vad verklighetens män är idag. Morgonkräkningar och amning är inget hinder för sex – från deras sida – och allvarligt talat, tanken på att en kvinna inte längre är sexuellt attraktiv sedan hon blivit mor tycks aldrig ens ha föresvävat dem.

Älskarinnors barn adopteras med fördel och älskare med läkarexamen utför själv eventuella skrapningar. Om det skvätter lite bröstmjölk under akten är det ingen som bryr sig om det – mer än att det är kladdigt.

Som läsare kan jag inte låta bli att slås av framför allt två saker.

För det första att Ditlevsens relationer, såväl till vänner som till älskare, präglas av ett slags oskuldsfullhet som verkar nästan osannolik idag när sexualmoralen i teorin ofta är lös och ledig men i praktiken ställer hårda krav på framför allt kvinnor och kommer med outtalade men skoningslösa budskap.

Skall du ha sex idag bör du se till att vara snygg. Du bör kunna tillfredsställa din partner på alla möjliga avancerade sätt men samtidigt är det ändå inte riktigt fint för kvinnor att vara för sexuellt erfarna. Otrogen får man inte vara. Men byta förhållande får man, om man gör det snyggt och före en viss ålder, d.v.s. före den ålder då familj bildats och separation innebär ett streck i räkningen.

Men framförallt: morsa skall man inte vara så det syns och märks. Är du morsa bör du lämna dina ungar på dagis och satsa på karriär och socialt umgänge utan att låta dig kontamineras av babykräk och blöjbyten och andra osmakliga påminnelser om icke-sexuell kroppslighet.

Att som Ditlevsens mödrar gå hemma och i maklig takt skriva och låta ungarna leka på gården skulle idag nästan bli betraktat som en form av dödsynd mot prestationskraven som ersatte den moral som Ditlevsens generation gjorde uppror mot, nämligen de som föreskriver att man skall göra karriär, vara snygg och ge sina barn materiella fördelar framför känslomässig närvaro och sin man tjusigt förpackad sexuell tillfredsställelse snarare än sin naturliga men ganska prosaiska kroppsliga närvaro.

Det är som om Ditlevsens alterego och hennes vänner och män lever i en verklighet där man ännu har ett äldre samhälles jordnära koppling mellan sex och barnalstring på samma gång som man står på tröskeln till en ny tid där detta samhälles moral börjar släppa efter och ge utrymme för oansvarighet och lek – på gott och ont.

För det andra slås man vid läsningen av Gift av hur stora krav vårt nutida samhälle ställer på den enskilda familjen eller individen vad det gäller att ordna det för sig och maximera vinsterna i alla upptänkliga sammanhang.

Fördelen är ju att man idag, åtminstone i teorin, försöker tillvarata barns – och även andra  individers – intressen hos myndigheter och institutioner. Man har en idé om den lyckliga barndomen, det lyckliga familjelivet och den lyckliga människan. Nackdelen är att barn blir accessoarer och fritidsprylar och människor i allmänhet produkter som hela tiden skall utvecklas och förbättras.

Visst kan man tycka att det ligger något hårresande i Ditlevsens mödrar som pratar om slemklumpar som de vill bli av med så fort som möjligt men trots allt finns det ett slags ärlighet i ett sådant tal som är mil från den förljugenhet vår egen tid uppvisar när det kommer till just barn, d.v.s. unga mänskliga individer.

Numera kan barn visas upp i teve och på facebook hur som helst, de kläs ut och fixas och skryts med. I vardagen sätts de på dagis från späd ålder och förväntas bära sina föräldrars drömmar om framgång och självförverkligande, upp i sina egna vuxna liv.

Att barn faktiskt är en högst naturlig följd av ett sexualliv tycks man helt ha glömt bort. De är något man skaffar. Sent i livet helst. Då man har råd att ge dem allt – d.v.s. allt materiellt. Känslomässigt får de ofta klara sig med den expertis som myndigheterna har att erbjuda.

Om Ditlevsens värld är representativ för hennes tid och hennes plats är en öppen fråga liksom hur realistisk den egentligen är i meningen härmande av hennes levda verklighet. Men oavsett får den mig som nutida läsare att fundera över vad det på sikt gjort med oss människor att sexualiteten så totalt kunnat frånkopplas från barnalstringen och våra drömmar om oss själva från livets fula realiteter i form av materiell nöd och kroppslig och själslig skröplighet.

Ditlevsens figurer drömmer nog om en ny tid med friare moral och de gör sitt bästa för att leva efter en sådan själva. De vet ännu inget om våldsam pornografi, dokussåpor, medelålders mödrar som pratar i mobilen samtidigt som de stretar på med sina gråtande ungar över dagisparkeringen och äkta män som kräver att deras fruar skall se unga och snygga ut hela livet.

Drömmen om det obegränsade samhället, om att vi alltid bör och måste sträva efter evig ungdom, obegränsad individuell lycka och perfektion blev den nya tidens gissel, efter århundraden av fattigdom, illegala aborter och ofrivilligt föräldraskap.

Att läsa Ditlevsen blir för mig att vakna för en stund ur egenmäktighetens rus som är minst lika förförande som det kemiska ruset som Ditlevsen kämpar med i sin roman och förstå att allting inte kommer att bli bättre, att det mesta i livet trots allt handlar om att acceptera sin ändlighet, sina tillkortakommanden och resultatet av de handlingar man själv eller andra många gånger begick i okunskap.

Det är inte i första hand livet som förändrats, snarare vår syn på det, från något begränsat och jordnära till något obegränsat och overkligt.

Hur det än är med realitetsanpassningen eller det representativa respektive ovanliga i Ditlevsens fiktion så skapar den hos mig just den glipa där intressanta funderingar kan uppstå.

Realistisk eller inte realistisk så är Gift vår nutid sedd genom sin backspegel – som många romaner på samma medelavstånd, antingen geografiskt eller i tid.

Ditlevsen, Tove (1977). Gift: hågkomster. 4. uppl. Stockholm: Rabén & Sjögren