Världen krymper – Om Tintin och Hergé

En gång för väldigt länge sedan bestod min värld i stort sett av huset jag bodde i med kringliggande kvarter och av de människor som vistades där eller som jag ibland följde med på besök hos. Det fanns en tobaksaffär, ett livs, ett bibliotek och ett torg någonstans långt borta. Det fanns höga hus, de ruffiga men vackra träkåkarna som låg där Universeum idag ligger och i fjärran kranar – som drömda djur var de, där de vandrade fram på andra sidan regntöcknet över hamninloppet.

Min värld var större då. Den bestod av det jag inte hade sett och aldrig skulle se men som jag då visste var verkligt. Idag tror jag inte på mycket utom det som gör mig ledsen och därmed stämmer in i min erfarenhet av tillvarons mekanik. Då trodde jag allt. En av källorna till allt var Tintin.

Barndomens värld är naturligtvis ingen lycklig värld – åtminstone inte om den inte är det. Men den är fortfarande i expanderade, både utåt och inåt. Tintin befann sig någonstans mittemellan. På något vis antog jag naturligtvis att alla de exotiska platser han åkte till verkligen fanns och att människor som Kapten Haddock och Professor Kalkyl någon gång existerat och kanske fortfarande gjorde det någonstans. Men det var inte det viktiga. Tintins värld var framför allt en värld jag gjorde till min egen. Den fanns inuti mig där den bildade ett universum som var lika verkligt som om jag besökt det själv – och det hade jag ju gjort, i min fantasi.

Jag kan längta tillbaka dit. Till den tiden då det inuti var precis så verkligt som det verkligen är. Innan jag lärt mig att det som andra ser och talar om har företräde.

Tintin var både barn och vuxen, pojke och man. Han var naturligtvis – utan min vetskap då – en vuxen mans inre pojkes fantasi om det oförvägna, nyfikna och uppfinningsrika alteregot. Liksom Kapten Haddock och Professor Kalkyl och Dupond och Dupont säkerligen var uttryck för samme mans inre pojkes fantasier om hur det skulle vara att ha vänner som var vuxna.

För Tintin är jorden en spännande och rik plats att vara på. Visserligen försiggår där en kamp mellan ont och gott men den vinns alltid av det goda, till slut. Barnets alterego Tintin vet nämligen ständigt på råd. Och han får hjälp av sin hund Milou – för som barn vet man att djuren är lika levande inifrån som människorna är.

Det främmande är sett både förstorat och förminskat. Det är hopplockat från de vuxnas skildringar av det som är långt borta men det är hopsatt med stor glädje över livets drömda möjligheter.

Om det finns något stötande i Tintin är det väl den världsbild som tecknaren och författaren Hergé hämtade sina pojkdrömmar från. Men det var den världsbild han levde i. Det var i den hans värld kunde växa inåt och bli stor och fascinerande så att han kunde bjuda in någon annan i den – som mig.

Styrkan i Tintin som serie ligger i Hergés förmåga att stiga in i barnets naivitet och bildskapande runt vad det uppfångar från omgivningen. Det är inte fråga om någon realism i vuxen mening. Det är en fråga om barnets oerhörda lust till att föreställa sig allt det hör om och i fantasin utforska det.

Hergé skapade sin värld i en annan tid än vår. Han använde de beståndsdelar som då fångade den barnsliga fantasin, evigt desamma; det som är långt borta, det som är annorlunda, det som inte riktigt går att veta med säkerhet.

Idag är världen kanske på ett sätt mindre – inte bara min. Människorna långt borta talar själva så att vi kan höra dem. Det finns inte mycket som är exotiskt i meningen svårt för oss att föreställa oss. Det som var annorlunda en gång har flyttat in i oss. Kolonialismens våg drog sig till slut tillbaka och tog med sig de koloniserade och idag är det som förr var exotiskt en vardaglig del av den europeiska kulturen.

Barnen drömmer fortfarande om det långt borta och annorlunda och fördolda men detta har nu flyttat in någon annanstans. Var vet jag inte för jag har blivit för gammal.

Litteraturen och konsten är inte bara till för att spegla nutiden. Med tiden blir de också vittnesbörd om den dåtid som de en gång speglade. De blir backspeglar. Att ta bort dessa backspeglar kan inte ändra det förgångna. Det kan bara göra oss mer benägna att glömma det – eller ljuga om det. Vi blir fyllda av möjligen behaglig men likväl tom illusion om att det som är nu är det som alltid har varit. Och levande mänsklig fantasi invaderas av nutidspolitikens krav och ideal.

Hergés serier låter den som har sin ärliga förundran i behåll se världen som den var innan den hade krympt – medan det ännu var ett barn i det tidiga nittonhundratalet Europa som drömde om den utifrån sin begränsade vetskap.

Att se genom det förgångnas fantasi kan vara ett skydd mot den i nuet förhärskande fantasilösheten. För i nuet är fantasilösheten alltid förhärskande – i den rådande ideologin.

Bara som vuxen kan barnet medvetet göra litteratur och konst av sina fantasier. Det behöver göra det för att livet blir himla trist annars. Det behöver det också för att minnas hur världen en gång var. Innan det självt blev stort och världen blev liten.