Den sköra balansen mellan disciplin och frihet – Om att skriva

Det finns de som älskar att påpeka att allt skapande borde vara fritt – från konventioner, regler, ramar och traditioner och från det mest faktiskt, utom den rena lusten.

Ironiskt nog är det ofta samma ”de” som krampaktigt klamrar sig fast vid sina minst sagt förutsägbara uppfattningar om vad sann kreativitet innebär (att man får göra lite hur som helst), vad moral är (att man hävdar de åsikter som just för tillfället råkar vara opportuna i de lagom alternativa kretsar man rör sig i), hur samhället borde se ut (inga auktoriteter, tack) och hur uppfostran och utbildning bör bedrivas (utan motstånd).

Ofta tänker jag i mitt stilla sinne, då jag hör den här typen av uppfattningar ventileras, att de asiatiska eller ryska föräldrarna som enligt fördomen lär öva fiol och balett med sina barn från det att de är tre trots allt inte gör helt fel.

Om mitt skrivande har givit mig någon viktig insikt om min egen kreativitet så är det att balansen mellan disciplin och frihet ständigt måste upprätthållas.

Och det får inte tippa över åt någotdera hållet. För då kommer mina texter antingen att bli döda, sterila, eller också inte bli skrivna, alternativt inte redigerade, alternativt visserligen både skrivna och redigerade men utan stringens och utan skärpa.

Min metod är att hålla strikt på rutinerna runt mitt arbete – för det är ett arbete. Jag går upp tidigt varje morgon och sedan sitter jag ett visst, på förhand bestämt, antal timmar, oavsett om det blir något på datorskärmen eller inte.

Blir jag inte nöjd med ett textparti efter att ha redigerat om det ett par gånger raderar jag det helt brutalt och skriver om.

Läser jag andras texter är det ständigt också med skribentens öga. Vilket perspektiv intas? Vilka genrekonventioner aktiveras? Vad sägs? Vad sägs inte?

Samtidigt är jag noggrann med att hålla mina frizoner.

Just morgontiden är vald därför att den för mig innebär ens sådan frizon; yttervärldens krav har ännu inte invaderat mig, jag är ensam med mig själv och min text och kan öppna upp det lilla titthålet i min själ där jag ser ut på andra sidan. Jag skriver utan att bry mig om resultatet, utan att ens läsa.

Läsandet och redigerandet kommer sedan, då texten är klar. Men då är det å andra sidan desto mer minutiöst.

Den här växlingen mellan frihet och disciplin, subjektivt uttryck och uppövad simulering av objektiv kritik, är vad jag tror måste känneteckna all kreativitet – åtminstone så länge man vill att kreativiteten skall kunna användas för att åstadkomma konkreta resultat.

Det är naturligtvis så att man genom historien försökt och fortfarande försöker bura in det konstnärliga skapandet och få det att passa rådande makthavare, ideologier, vinstintressen och kulturella konventioner. Numera tycks det dock som om man snarare lämnar skapandet åt sitt öde i ett mer eller mindre gränslöst kaos.

Att skriva är ett uttryck som tillåter ren, nästan oändlig frihet. Men tidsramarna, de rumsliga begränsningarna runt det liksom hantverksskickligheten som bara övning, belästhet och metakunskaper kan ge, är nödvändiga om det någonsin kall kunna handla om något annat eller mer än lek.

Jag tror egentligen att det är där sammanblandningen skett. Med ett alltför stelbent och trist övande av tillsynes meningslösa färdigheter i minnet ville man en gång, någonstans i mitten av nittonhundratalet gissningsvis, återvända till skapandets och kulturens rötter i lekfullhet och lust.

Men att skriva – eller skapa konstnärligt över lag – är inte bara lek, det är också arbete. I så måtto kräver det vad arbete brukar kräva; målmedvetenhet, övning, uthållighet, skicklighet, ödmjukhet och disciplin – det förhatliga!