Pojken som fann en ny färg av Oskar Skog

Den verkligt stora tragedin i världen är alla osörjda förluster.

Det är vad jag tänker då jag läser Oskar Skogs nyutkomna roman Pojken som fann en ny färg (jag tycker förresten att det är riktigt bra att titelinledningen ’pojken som’ äntligen blivit återerövrad av den seriösa litteraturen…), om en man som får en son som ger honom en ny färg.

Till en början är romanen visserligen en ganska medioker berättelse om kärlek mellan en man och en kvinna som får ett barn tillsammans. Språket är det vanliga lite korta, svävande och avpersonifierade som hos senare generationer fått ersätta det gamla ornamenterade då man skall försöka gestalta relationer och romantik.

Aningar om en kvinnas hud och hår, om strandpromenader, om framviskade kärleksförklaringar… det är så fritt från skorrande toner att man kan somna till det och jag är också nära att göra det – tills sonen gör entré.

Här gör nämligen romanen en vändning. Först ganska omärkligt men sedan mer och mer påtagligt. De halvdöda bilderna blir levande bilder. Den uttjatade heterosexuella och modernt blaskjämlika romantiken ersätts av något annat, mer spännande; en pappas kärlek, ett barns inbjudan till en värld där allt ännu inte är utforskat, där det finns en ny färg.

Medan modern står oförstående utanför har något hänt. Det förut konturlösa och säkert lagom omogna berättarjaget har fått en stark erfarenhet att förmedla och bilderna blir plötsligt egenartade och deras få detaljer är inte längre de klichéartade, de är originella.

Framför allt är det dialogerna mellan far och son som bär den nya laddningen. Varje sida fullkomligt vibrerar av den kärlek och det liv som det finns rum för i orden mellan dem. Sonens förmåga att se och faderns förmåga att erkänna det av sonen sedda rör vid något djupt mänskligt som trots att det borde vara det mest vanliga och vardagliga inte alls är det.

Det är den här kärleken som de flesta aldrig får uppleva, vare sig som barn eller som föräldrar. Det är den vi glömmer. Det är den som inte bor i det stora utan i det lilla men som gör tillvaron till något mer än bara tid som passerar genom något slags rum.

Genom att lyckas fånga det som av en traditionell, manlig kultur behandlats som kulturellt oväsentligt gör Skog något helt nytt. Han berättelse liknar ingen annan jag läst. Inte bara för att sonen inte liknar andra söner – för det gör han nog, det är bara det att han har en far som förmår att se att han inte gör det – utan också för att den tar tag i något av det mest banaliserade och ger det tillbaka dess fulla allvar.

Mot slutet, då romanen skiftar i sin grundton, inser jag att den faktiskt rört vid en del av mig som ganska sällan något eller någon rör vid.

Om alla hade en far som sonen i Pojken som fann en ny färg skulle kanske ingen förtvivlan finnas mer. Då skulle det bara finnas kärlek – och sorg.

(En avslutande reflektion utanför texten: förmodligen är det verkliga tecknet på att jämlik heterosexuell kärlek nu börjar förekomma att den här boken blivit skriven.)

Skog, Oskar (2013). Pojken som fann en ny färg. Stockholm: Forum