(Välsignade) måsar

”Förbannade måsar!”

De orden stod att läsa på en keps som fanns med ombord på båten min familj hade då jag var barn. Meningen med dem uppstod tillsammans med resten av kepsens tyg som var översållat av gröngulvita plumpar i ett material som påminde om och kanske också var gummi. Jag var i alla fall tvungen att få den förklarad för mig. Jag tyckte om måsar redan då.

Måsskrik är det ljud som ackompanjerar min barndom. Över staden hängde måsarna som på osynliga linor. De verkade vara stilla. Ändå var det helt uppenbart att de glidflög i halsbrytande fart över husen och kranarna nere i hamnen.

Grå dagar syntes de knappt mot himlen. Då var det bara skriken som avslöjade att de var där. Innerliga, enträgna, ödsliga skrik som sydde ihop världen för mig.

För måsarna måste staden jag bodde i ha varit en hel. Inte bara fragment som den var för mig, av torg och bekantas lägenheter, dagis, affärer och biblioteket.

Men fast måsarna hängde ihop med denna stad mer än något annat, den var deras mycket mer än vår, förstod man att de funnits där före den.

Inte just de måsarna men deras förfäder. Måsarna som eviga varelser, som vi människor bara kunde vara i våra själar. Deras kroppar hade ju allt som en själ behöver; vingar, sluga ögon och ett näbb att skrika med.

Tillbaka på den olycksaliga båten. Det var senare. Måsarna var onekligen mer närgångna ute på sjön. Där jag låg i min koj kunde jag vakna i gryningen av klafsandet över durken, från de klumpiga kroppsdelar som tydligen även de förkroppsligade själarna dras med. Kikade jag då ut genom en av fönsterspringorna kunde jag äntligen få se på nära håll, dessa bestämda steg, gula ögon på jakt efter sopor.

De vuxna var förstås inte förtjusa. De ville inte bli väckta för tidigt och inte få soporna genomsökta. Den som legat i en bohuslänsk gästhamn i juli vet att havet är den stora soptippen.

Men jag kunde inte förstå varför det inte skulle vara fascinerade och mysigt att bli väckt av djur som annars flög hundratals meter upp i luften eller höll till långt ute till havs dit den idylliska skärgårdssemestern inte har blivit visualiserad.

Jag insåg att måsarna hade tillgång till alla de världar jag aldrig skulle få se; luftens och de skräpiga bakgårdarnas. Mellan de absoluta oförstörda och det rakt igenom urbaniserade kan de ju röra sig som de vill. Ingenting kan vara dem främmande då de flyger mot salt vind omgivna av sina skrik bara för att snart vara tillbaka på kajerna, rotandes med sina vassa näbb bland blå plastlinor, trasiga nät och ica-påsar fulla med fimpar och gamla sardinburkar.

Vad jag kände för måsarna var inget annat än vördnad, och en form av trygg katastrofaning som påminner om den rangerbangårdar och kraftledningsstolpar injagar i mig.

Band de måsliknande fåglarna fanns det dessutom en som fick min vördnad att gränsa till skräck. Den fanns på Naturhistoriska museet och var upphängd i en låg monter med vingarna utspända i en evinnerlig utsiktslös flykt.

Albatrossen var inte bara den största bland havsfåglarna, den var också den största bland alla fåglar. Då den inte var instängd i en monter ägde den världshaven och jag ville gärna se den göra det, fast också museet i mina ögon var vördnadsvärd miljö.

Drömmen förverkligades faktiskt några år senare, då jag som tjugoåring reste på Irland. Jag reste ensam och en dag åkte jag med ut på en turistbåttur utanför Irlands västkust. De andra passagerarna hoppades naturligtvis mest på att få se delfiner. Visserligen fanns det en särskild, lite dyrare båttur med delfingaranti, men man kunde ju aldrig veta och vi såg också mycket riktigt delfiner. Men det minns jag knappt. Det är albatrossen jag minns.

Albatrossen glidflög lågt över havsytan. Den verkade inte speciellt stor även om den var det. Den var lika svår att få grepp om som en bumerang och den kom inte tillbaka. Den steg, dök, steg, dök, några gånger, avlägsnade sig och var borta.

Senare fick jag veta att albatrossen inte alls är en mås. Den bara liknar måsarna. Redan innan hade jag också fått veta att det finns måsar och trutar och det finns tärnor som flyger mellan polerna.

Havet och städer som ligger nära det vimlar av havsfåglar på glid men det gör mig ingen skillnad vad de kallas; för mig är de måsar så länge de skriker och glidflyger mellan kranar och under broar och så länge de rotar bland sopor.

Måsar är skräpfåglar. Det är sant. Men de också evighetens sändebud, själar på väg någonstans utan att vara det och guds skitiga älsklingsskapelser.

Då de dör gör de det med metkrokar i halsen, skadade vingar eller fjädrar som blivit ruggiga av ålder och oljeutsläpp. På det viset liknar de oss, människorna i stan som inte har något annat än oss själva.

I veckan då jag hade det ovanligt jävligt råkade jag ta upp den gamla luggslitna antologin Svensk dikt som låg framme därför att jag någon gång tänkt plocka någon dikt ur den till ett kompendium. Inte mycket kul där men jag råkade komma att tänka på att Harry Martinson är representerad så jag slog upp honom och mina ögon föll på Den döende matrosen – fan vad bra Martinson är!

Antagligen finns det ingen svensk författare som skriver med en sådan absolut närvaro i tingen som han och med en sådan smärtsam kärlek till dem. För att uppleva det behöver man inte läsa hela Aniara – även om det rekommenderas synnerligen – utan det räcker med minsta mening, nästan minsta ord, och då är den Den döende matrosen perfekt i sin korthet.

Uppenbarligen är jag inte ensam om att ha upplevt albatrossen som en dödens fågel med kraft att följa människosjälen ut på havet och in i evighetens flodinlopp, någonstans på andra sidan. Då matrosen fått nog av det åldrade, förtorkade och sjuka livet på land och äntligen hör Orinocos brus igen är det albatrossen han åkallar för mod och hjälp.

”Jag tröttnat på myror och nyttobetyg.

Kom, albatross, hjälp med ditt evighetsflyg.

Kom fågel ut kapstormen, hjälp mig och giv

Den hälsa som inte är tynande liv.”

(Den döende matrosen, Martinson)

Jag tror att jag en dag kommer att göra som matrosen. Bort från slitet och vägsaltet och fimparna på spårvagshållplatsen och allt som gick åt helvete och allt som blev halvbra och ut över havet, mot gud.

Finns det ingen albatross i närheten gör det inget. Jag får väl ropa på en fiskmås då, som det finns gott om i Göteborg.