Avstyckning

Från allra första början var min stora förtjusning långa texter. Jag älskade att läsa tegelstenstjocka episka romaner, gärna realistiska eller magiskt realistiska. Den stora gruvstrejken, Blecktrumman, Förhistorien, Hundra år av ensamhet… Det var ingen ände på det och skulle helst inte vara det heller.

Så småningom började jag skriva själv och det var längre texter som gällde. Flera hundra sidor lång var varje berättelse. Det var själva kolossalformatet – om uttrycket tillåts i litteratursammanhang – som fascinerade mig. Framför allt möjligheten att göra om vanligt papper och bleck till upplevelse av tid.

Vad jag längtade efter var väl boken som aldrig skulle ta slut, misstänker jag. Och då jag själv skrivit färdigt en av mina egna böcker tänkte jag ofta: varför skrev jag så fort, jag borde dragit ut på det!

Fortfarande finns det en sådan känsla hos mig. Jag vill känna av tiden när jag skriver och läser och jag vill inte att den skall ta slut. Trots det har jag börjat skriva kortare texter ibland. Fast då föredrar jag att låta dem hänga ihop på något sätt, så att de ändå får sitt större sammanhang.

Så var det med de två novellsamlingar jag skrev förra året. Jag ville att de skulle bilda som två fresker, en över livet ovan och en över livet nedan, med staden som axel. De många små korta berättelserna skulle ändå bilda två stora berättelser som blev en.

Sedan började jag stycka av för att skicka in hit och dit och här och där. En av novellerna blev i dagarna publicerad i nättidningen Sparvs vinternummer. Då läste jag den avskild från de andra för första gången och blev förvånad över att den stod så bra för sig själv.

Jag har också de sista åren börjat läsa noveller ibland. Från början Tjechov men sedan andra med; Ulf Eriksson, Wolfgang Borschert, Willy Kyrklund, Ola Nilsson, Mare Kandre och många fler.

Kanhända är det ett ålderstecken att jag börjat försona mig med litteraturens begränsningar. Jag söker inte på samma sätt boken som skall ge mig allt. Jag försöker inte ens skriva den. Numera nöjer jag mig med det lilla och det är ändå en vila i det.